Debatt

”Lärarna visste, men tittade bort”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Här är läsarnas egna, starka mobbningshistorier

”Den gympalektionen slutade med toalettdop”

”Rektorn försökte övertala mig att ingenting hänt”

Många läsare har hört av sig till Aftonbladet för att dela med sig av sina egna mobbningshistorier.

Läsarnas egna berättelser från skoltiden som mobbad är starka. Och de handlar nästan alla om samma sak. Om sparkar. Glåpord. Magont. Men framför allt om skolans vuxna som inte ser. Eller inte förstår och gör livet än mer ett helvete:

”Redan första dagen vart jag hackkyckling och det visade sig vara början på en mardröm som skulle pågå väldigt länge. Jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt. Och vad lärarna gjorde? Först satte de mig i en ring på gympan med alla klasskompisar runt omkring mig och sa ”Sanna blir mobbad säger hon, vad har ni att säga om detta?”. Den gympalektionen slutade med toalettdop för min del. /.../ Efter ett tag blev jag kallad till kuratorn. Han sa att de pratat med varandra i skolan och kommit fram till att det nog var så att jag hittade på allt för att jag inte fick nog med uppmärksamhet hemma. De hotade med att socialen skulle komma hem till oss och utreda min familj. Jag får kurator hjälp än idag...”, skriver en tjej i 20-årsåldern.

En annan ung kvinna beskriver sin gamla skola som "laglöst land":

”De skar sönder min sadel, stoppade snö innanför glasögonen. Jag hade ont i magen varje dag, var livrädd. En kille var speciellt på mig, en av alla dagar karatespekade han mig i ryggen utanför lärarummet. Jag berättade för lärarna, som tog in honom på förhör. Efteråt spöade han upp mig ordentligt. Jag är 27 nu, men fortfarande när jag möter honom på bussen kliver jag av.”

De flesta skriver att det som gjorde ondast inte var slagen och sparkarna. Utan att lärare sett, men valt att titta bort. När skolpersonalen avfärdat ropet på hjälp med "du inbillar dig bara", eller "det är bara att vänja sig”:

”Lärarna sa inte ens till under lektionstid när de såg vad de andra gjorde mot mig. Ett tag var jag uppe hos rektorn varje dag och berättade vad de gjorde mot mig och att jag ville få ett stopp på det. Men rektorn klämde bara ur sig ”Barn är barn, dem gör sånt och det får du fanimej stå ut med!”, skriver en av läsarna.

”Jag vart retad, runtjagad, knuffad, förlöjligad och slagen i nio år. Ofta kastade de andra eleverna glåpord under lektionerna, men lärarna reagerade aldrig, utan tittade alltid bort. Jag fick visserligen gå hos en kurator och prata av mig med jämna mellanrum om jag ville /.../ Fortfarande i vuxen ålder, tycker jag att det är obehagligt med gruppsituationer, gymklasser, middagar, nya människor.”, berättar en kvinna i 40-årsåldern.

Flera vittnar om att lärare, kuratorer och rektorer inte bara tittat bort. Utan försökt lägga skulden på det mobbade barnet:

''På lågstadiet var jag ofta väldigt långsam med att klä på mig och var ofta sist ut ur omklädningsrummet. En dag var det en av mina klasskamrater, som hade mobbat mig fysiskt och psykiskt sen jag började gå i skolan, som stannade kvar när de andra hade gått ut. Han tog fram en fickkniv och hotade mig till livet för att jag var "ful och långsam". /.../ Skolan hade ett möte med han som hade hotat mig till livet, där han självklart nekade till allting, sen kallade de mig till ett möte där jag fick berätta allt som hade hänt, den dagliga mobbningen samt hotet med fickkniven. Efter det kallade de mig till möten med rektorn några gånger per vecka där de försökte övertala mig att mobbningen och hotet aldrig hade hänt... Till slut orkade jag inte mer och sa att jag hade ljugit för att slippa komma på fler möten.”, berättar en av alla män som hört av sig.

''Det värsta var väl att skolan inte brydde sig, utan ansåg att det var mig och min familj det var fel på. De som mobbade var det ingen som sa något åt, det var jag som blev skickad till skolkuratorn och blev särbehandlad. Mobbingen pågick under hela låg- och mellanstadiet. Allt från elaka kommentarer, klämda fingrar i dörrar, gömda klädesplagg, knivhot, våldtäktsförsök, strypförsök. Tro mig när jag säger att det var jobbigt att behöva gå till skolan om dagarna...”, skriver en annan läsare.

Vissa minns att skolan i ett försökt att komma tillrätta med mobbningen tillsatt elevgrupper som stöd för de utsatta, en satsning som för flera läsare gjort tillvaron ännu värre: ”För vem satt i gruppen då, jo mobbarna själva.”

Många läsare berättar att de till slut bytt skola för att fly sina mobbare. Ibland har det hjälpt. Men för de flesta har trakasserierna fortsatt i den nya klassen:

”Den nya skolan var som att komma från askan i elden. De nya klass-"kompisarna" mobbade mig mer än jag någonsin blivit mobbad. De följde efter mig vid skolans slut och skrek glåpord. /.../ Efteråt har jag fått veta att en av mina kompisar i förra klassen fick "ta över" rollen som den mobbade när jag slutade i den klassen. Hon blev svårt mobbad i flera år.”

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt