ÅSIKT

Mamma, pappa, ... jobb

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Solveig Hellquist, riksdagsledamot (fp): Barnen får lida när föräldrar prioriterar karriär och konsumtion

Målning av okänd konstnär.

I Bris nya årsrapport lyfts ett nytt och viktigt tema fram som handlar om ”emotionell omsorgssvikt” och psykisk misshandel av barn. Det finns en tyst kunskap om denna känslomässiga frånvaro hos föräldrar bland många som arbetar med barn men ämnet är tabubelagt. Det är känsligt eftersom det inte minst handlar om medelklassen och deras barn.

Den norska forskaren Kari Killén har dokumenterat fenomenet emotionell omsorgssvikt. Hon har kommit fram till att höga krav från arbetslivet och krav på hög materiell standard gör att känslomässig frånvaro även börjar synas i familjer som har relativt gott ställt. Förr trodde man att det räckte med att ge barnet proteiner så skulle barnets hjärna utvecklas. I dag vet vi att det är det tidiga samspelet, det positiva engagemanget från föräldrarna som påverkar hjärnans utveckling. Känslomässig omsorgssvikt påverkar barnets utveckling negativt. När ett barn inte har någon vuxen att knyta an till, får barnet problem med den kognitiva och sociala utvecklingen. Barnets språkliga utveckling påverkas också negativt, säger Killén.

Eftersom det regelbundet kommer rapporter om barns psykiska ohälsa är jag glad att frågan om föräldrars känslomässiga engagemang nu lyfts. Det är beklagligt att man inte tagit tillvara den tysta kunskap som finns hos många som arbetar med barn i dag. Eftersom jag har lång erfarenhet av socialt arbete och kontakter med förskolor och skolor är Killéns forskning och erfarenheter om föräldrars omsorgssvikt inte obekant för mig. Hittills har det dock varit en tyst regel att man inte kritiserar denna allvarliga brist hos vissa föräldrar.

Bris rapport är därför en dörröppnare för att föra en debatt i medierna och bland föräldrar om behovet av känslomässigt närvarande föräldrar och förändrade attityder kring föräldrars betydelse. Att debatten inte hittills tagit fart visar att frågan är känslig. Kanske väcker frågan (ännu mer) dåligt samvete hos stressade föräldrar? Kanske nya insikter om barns behov av närvarande föräldrar skulle tvinga fram helt nya prioriteringar i familjerna? Kanske skulle det krävas en helt ny inriktning på familje- och jämställdhetspolitiken?

Vi politiker måste ge föräldrar möjligheter att lägga upp si

na liv så att de både kan arbeta och vara känslomässigt engagerade i sina barn. Regeringen har genom att öka valfriheten för föräldrar vad gäller flexibilitet i arbete, hjälp med hemarbete och barnomsorg gjort en hel del lovvärda satsningar, men mer behövs. Livspusslet är extra svårt för ensamstående föräldrar. Deras livssituation ur olika aspekter kräver fördjupade kunskaper – inte minst hos oss politiker. Men även om vi politiker gör vårt krävs också att föräldrar ser över sina prioriteringar i vardagslivet. Tid sägs vara pengar men tid kan också vara kärlek, tid för omsorg och vård av relationer.

I de flesta roller vi har i samhället är vi – sorgligt men sant – mer eller mindre utbytbara. Vi kan ersättas på arbetet, i föreningslivet, i politiken, som granne och som livspartner – men mycket sällan som förälder. Det är oroande att det finns föräldrar som fokuserar mer på sin egen karriär, personliga utveckling och att köpa den senaste platt-tv:n framför närhet till sina barn.

När vi tar del av rapporter om barns psykiska ohälsa, deras vilsenhet, ensamhet och ”normlöshet” borde vi framför allt fråga oss vilken roll dagens föräldrar kan spela i stället för att enbart ropa på kuratorer, socialarbetare, poliser och fritidsledare.

Dagens debattör

Solveig Hellquist

Riksdagsledamot (fp).

"Kanske nya insikter om barns behov av närvarande föräldrar skulle tvinga fram helt nya prioriteringar i familjerna"