ÅSIKT

ANC har förstört arvet efter Mandela

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Robert Hannah: Sydafrika i dag nästan lika segregerat som under apartheid

Klockan slår midnatt, musiken i baren stängs av, alla riktar sina blickar mot taket och lägger handen mot hjärtat. De börjar sjunga ”Die Stem van Suid-Afrika” - Sydafrikas gamla nationalsång. I taket hänger Sydafrikas apartheidflagga. Mörkhyade är inte välkomna hit. Skulle de ändå komma riskerar de att bli utsatta för våld.

Året är inte 1994 utan 2013. Platsen är Bloemfontein, staden i hjärtat av Sydafrika där frihetsrörelsen African National Congress (ANC) bildades år 1923. De vita ungdomarna som sjunger har aldrig upplevt apartheidregimen men lever fortfarande segregerade.

Nelson Mandela var vår tids största frihetshjälte. Han lyckades med den oerhörda bedriften att skapa en fredlig övergång från det rasistiska apartheidsystemet till en demokrati. Mandela brukade säga att ”No one is born hating another person because of the colour of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate”.

Men hans efterträdare i ANC har varken förmått eller varit intresserade av att fortsätta regera i Mandelas anda, utan istället hemfallit åt korruption och maktkåthet. ANC har misslyckats med det viktigaste: att skapa ett Sydafrika bortom ras- och etnicitetstänkande.

År 2013 är segregationen ständigt närvarande. En ung sydafrikan lever i dag nästan lika segregerat som sina föräldrar gjorde under apartheid. Landets svarta och vita befolkning undviker varandra i nästan lika hög grad som tidigare. Mandelas regnbågsdröm om ett enat Sydafrika blev till sand och hans eget parti ANC bär efter 20 års regerande ansvaret för misslyckandet.

I det ANC-styrda Sydafrika avgör etnicitet än i dag hur man kommer lyckas i livet. Precis som i Sverige tillhör den absoluta majoriteten av landets vita befolkning medelklassen. Men Sydafrikas vita medelklassbefolkning ser idag sig själva som andra klassens medborgare – bortglömda, utestängda från statliga jobb, stämplade som rasister och med en ständig fruktan för att utsättas för brott på grund av den galopperande kriminaliteten.

Landets ”färgade”, alltså Sydafrikas blandrasiga befolkning, upplever sig ännu i dag diskriminerade. Under apartheid var de för mörka, efter apartheid var de helt plötsligt för ljusa. De flesta färgade känner en större samhörighet med den vita minoriteten än de gör med den svarta majoriteten. Många färgade hävdar till och med att de hade det bättre under apartheid.

ANC har inte ens lyckats med deras mest fundamentala mål: att lyfta landets svarta befolkning ur fattigdom till en värdig levnadsstandard. Mandela var tydlig med att utbildning var nyckeln till att lyfta Sydafrika ut ur fattigdom: ”Education is the most powerful weapon which you can use to change the world.” Men det korrupta ANC-styret har totalt misslyckats med att utbilda landets fattiga svarta grupper. Endast 12 procent av landets svarta befolkning har högre utbildning. Hela 27 procent av landets svarta sjätteklassare är analfabeter. Rasismen mellan de svarta folkgrupperna är idag många gånger värre än den mellan vita och svarta. En grupp som är särskilt utsatta är flyktingar från Zimbabwe som stämplats som kriminella och som behandlas som parasiter av såväl svarta som vita sydafrikaner.

Efter att ha styrt Sydafrika med absolut majoritet i tjugo års tid finns det inte längre någon annan att skylla landets misslyckanden på än ANC. Mandela och ANC gav Sydafrika frihet men idag är ANC det största hindret för Sydafrikas framtid. Så länge som ANC:s maktelit ensamma regerar Sydafrika utan att behöva bry sig om landets minoriteter eller politiska motståndare kommer landet aldrig lyftas ut ur fattigdom.

Robert Hannah (FP)

Har levt och arbetat i Sydafrika för ungdomsorganisationen Youth For Understanding (YFU).