”Svenskar föraktar färgstarkt ledarskap”

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I Reinfeldt har tyste Löfven en tuff motståndare – låter skandal efter skandal rulla förbi utan att reagera

Socialdemokratin stiger i opinionsundersökningarna snabbt som en fis under vattnet sen Stefan Löfven tillträdde som partiledare. Vad har han gjort för att förtjäna det här plötsliga stödet? Svar: nästan ingenting. Det är det som är så fantastiskt med svensk politik just nu – valet 2014 verkar avgöras efter samma princip som Tysta leken; den av partiledarna som bäst efterlever den beprövade devisen ”tala är silver, tiga är guld” kommer att sopa hem valet, något han förmodligen kommer att fira med en tyst minut.

Men det nytrimmade socialdemokratiska maskineriet bör se upp: Löfven har en tuff kandidat mot sig: I kristider får Fredrik ”Strutsen” Reinfeldt en mediterande tibetansk munk att framstå som en pratkvarn och ju hårdare det blåser kring hans regering, desto tystare blir han. Det fick vi senast erfara när försvarsminister Tolgfors ensam fick försöka förklara hur det gick till när vi fick Saudiarabien som militär försvarspartner. En ständigt undflyende Reinfeldt har ännu inte lyckats bringa klarhet i det hela. Men svenska folket tolkar den tystnaden som klokhet och tafattheten som en förståndig eftertänksamhet.

Personligen tycker jag att mannen har mindre utstrålning än ett svart hål i

rymden.

Men det är sant, jag är latinamerikan. Vi gillar färgstarka ledare. Våra politiska ledare kallas caudillos – det är maktlystna personer med yviga gester och storslagna löften. I Latinamerika tolkas ofta det som stark ledarskap. I Sverige föraktar man den typen av ledarskap. Man ser det som populism, som del av en bananrepublik.

I Sverige berömmer man sina egna ledare. Den svenska återhållsamheten, den verbala ekonomin, de känsloavskalade politikerna.

Men är det verkligen så? Jag är övertygad om att den latinamerikanska ledarkulten visar på en viss demokratisk efterblivenhet, men vad ska vi säga om de stumma ledarna i lingonrepubliken Sverige? Tillåt mig åtminstone sätta ett demokratiskt frågetecken efter Reinfeldt som tillåter skandal efter skandal rulla förbi utan att reagera. Eller Löfven som inte vill upprepa sin föregångares misstag och prata för mycket. På samma sätt som katolska kyrkan förespråkar avhållsamhet för att råda bot på könssjukdomar, verkar Socialdemokraterna tro att bästa sättet att inte begå misstag är att inte ta ställning. Det fick den verbalt promiskuösa Håkan Juholt erfara, som efter bara tio månader, några nödlögner och tvivelaktiga beslut fick betala priset för sin lösaktiga tunga och avgå.

Det misstaget kommer Löfven inte att begå. Som partiledare är han egentligen fortfarande oskuld och har praktiserat en imponerande avhållsamhet i debatten. Lite generella uttalanden om jobb, tillväxt och innovation har det förvisso blivit, men inget som överskrider vanlig politisk petting. Han väger varje ord på guldskål och, märkligt nog, tas det emot som om det vore just guld. Och ju tystare han är, desto bättre går han i opinionsundersökningarna. Imponerande av Löfven, men inte en kvalitetsstämpel för den svenska demokratin direkt.

Opinionsundersökningar visar att kampen om regeringsmakten 2014 har nu inletts på allvar. Så… tysta leken börjar nu!

Martin Ezpeleta

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN