ÅSIKT

Kvinnor får inte leka med elden

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Vi ska grilla, våra män skall tända elden och vi bära ut det råa köttet på en blodig silverbricka. Det pågår en rituell ceremoni utan att någon märker.

Jag ser Klara sträcka på sig, vicka lite extra på sin lilla rumpa, ser mig själv puta med mun och byst, hur barnen går som på tåg bakom. Det är tyst och mellan mina bröst droppar marinaden.

Männens marinad, den dom gör under största koncentration i köket då barnen inte får vara med. Då vi kvinnor får leka i sandlådan ute på gården tills någon ropar

– Nu kan ni få komma in!

Det är inte barnen vi pratar om när vi står i ring och säger: ”Åh vad söta dom är, vad dom kan.” Inte barnen, utan den vitlöksdoftande rödvinsmarinaden, hur fantastiskt det luktar och hur otroligt duktiga män vi har som kan göra marinad. Som kan göra marinad! Som i en dröm hör vi oss själva säga: ”Nu är ni väl ändå värda en öl innan ni ska tända elden. Den olympiska Elden.”

Och vi fortsätter leka med barnen medan vi skalar potatis, diskar upp efter männen, gör potatissallad, byter blöjor, dukar, tröstar, snyter och väntar.

Så har vi kommit så långt att elden glöder, så långt att männen är redo för att lägga köttet på gallret. En manskör stämmer upp i någon slags strupsång som letar sig in mellan allt barnaskrik genom köksfönstret där vi kvinnor sitter och väntar tillsammans med barnen som redan gråter av hunger.

– Det är dags nu. Och när vi skrider ut i trädgården med två apungar hängandes i vardera fläta ser vi männens köttänger gapa. Klappra i takt efter våra blodiga stycken. Det är deras sätt att visa sin uppskattning.

– Varsågoda, säger vi och överlämnar silverbrickan. Som en del i denna ceremoni får vi en varsin öm kyss i pannan innan vi återigen lämnar männen i fred för sitt vändande. Under kommande halvtimme håller vi oss med barnen i bakgrunden, iakttager hur de omsorgsfullt och med stor vördnad vänder köttbitarna tills de slutar droppa blod. Vänder, vänder och vänder.

Vi ser den manliga andligheten, blickar utbytas över helig rök, huvuden som nickar i fotbollsmummel och andetag, klunkar och kapsyler som pyser och ibland med rytmiska mellanrum en köttång som klapprar.

Det som nu händer är lite skrämmande. För ett ögonblick ruskas vår verklighet om. Männen lämnar grillen för att passa plastboll till varann. Barnen undrar om de får vara med och vi undrar om vi skall våga oss fram till grillen. Vi tittar på varandra och beslutar oss för att göra det. Jag ser hur Klaras hand i slowmotion griper köttången, just på väg att vända en av bitarna då en av våra män plötsligt kastar sig som efter en av Hollands bollar, i båge fram till oss för att med sin mörkaste röst säga – Vad gör ni?

– Jag vände den nyss! Vi pustar ut, skönt, allt är som förut, som det ska.

Så efter ytterligare en stund, mitt i en burk med blåbärspuré, som vi själva äter upp för att förhindra ett blodsockerfall, blåser männen i signalhornet, som för att kalla till sig sin flock. Vi tittar på varann, samlar oss inför denna heliga stund för i magen säger vår kvinnliga intuition att det är dags. Sakta och på det typiskt kvinnliga ohungriga sättet går vi till bords, placerar barnen i varsin barnstol, tittar på våra män och säger: ”Titta, vad gott pappa har gjort, lille Ville.”

Och innan vi själva har hunnit smaka eftersom vi också matar barnen, tar vi oss för hjärtat och säger: ”Gud så gott det var. Det här gjorde ni bra.”

Maria Skäringer (skribent artist), Klara Zimmergren (journalist Båda är programledare för P3 programmet Rollon)