ÅSIKT

Jag ville hjälpa till mot rasism – blev utslängd

Debattören: Nej, hashtaggar som #jagärhär är inte detsamma som demokrati

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
I en demokratisk organisation finns stadgar och det hålls omröstningar, men något sådant såg jag aldrig röken av hos #jagärhär, skriver Ola Nilsson.
DEBATT

DEBATT. Upprop på nätet, Facebookgrupper och hashtaggar kan få oss att lyfta på stenar och se problem vi annars skulle ha missat. Vackert så. Men det är illa om de ska ges en officiell roll i samhället. För i hashtagg- och Facebook-världen råder varken demokrati eller insyn.

Detta är ingen fördom utan ett faktiskt konstaterande som bygger på egna dyrköpta erfarenheter.

I december gick jag med i Facebookgruppen #jagärhär. Jag hade låtit mig övertygas av gruppens syfta att bidra till en god samtalston och allmänt motverka rasism och sexism på nätet. Något jag ställer upp på till 100 procent.

I början kändes det väldigt bra. Sedan hände något som fick mig att inse att gruppen saknar allt vad demokrati, insyn och rättssäkerhet heter. Det väcker också frågan om det finns någon annan agenda än den som redovisas utåt.

Den 18 januari presenterade #jagärhär:s grundare och affischnamn Minna Dennert ännu ett nytt antirasistiskt upprop, #nostranger. Syftet verkade även här gott, men man kan fundera över om det är rätt metod att som i uppropet rasiststämpla diverse vardagliga handlingar, typ att nyfiket fråga varifrån någon kommer. Det riskerar att bli kontraproduktivt och trivialisera rasismen.

Om detta kan man ha olika åsikter. Kort sagt något man kan diskutera.

Diskutera var dock precis vad man inte kunde göra på #jagärhär. I en tråd uppmanades gruppens medlemmar att stödja ”kampen” i kommentarsfältet till debattartikeln i Expressen där det nya uppropet presenterades, trots att det egentligen inte fanns några kopplingar grupperna emellan mer än grundaren.

Jag skrev i ett inlägg att man bör se kommentarsfält som mer än bara en ”kamp” för eller emot. Det måste vara möjligt att diskutera och nyansera utan att fastna i skyttegravar. Strängt taget poängen med att verka för ett gott samtalsklimat på nätet, kan tyckas.

Även detta lilla var för mycket. Plötsligt dök självaste grundaren Minna Dennert upp i tråden med en fråga om jag visste att #jagärhär är en antirasistisk grupp?

”Självklart!”, svarade jag.

”Vad gör du då här?”, undrade Mina Dennert.

För den som i snart 40 år arbetat mot rasism med allt från Rock against racism till svenskundervisning för ensamkommande var det en synnerligen obehaglig insinuation, så jag bad om en förklaring.

Minna Dennert svarade i tråden med anklagelser dels om att jag hade problematiserat hennes nya upprop i Expressens kommentarsfält, dels hade hon minsann surfat fram att jag på min egen Facebooksida vädrat olust inför att en annan icke-namngiven förgrundsgestalt i detta nya upprop nyligen agerat nätmobbare i ett annat sammanhang.

Dessutom klistrade Minna Dennert inför hela gruppen in ett gammalt inlägg från min Facebooksida där jag skämtade om att Lars Ohlys avhopp från V var en lika stor skräll som Ulf Ekmans sorti ur Livets ord, eller som om Ingvar Kamprad skulle lämna Ikea. Vad i allsin dar detta nu hade med saken att göra. (Skrivet innan Kamprad avled, bör för säkerhets skull påpekas)

Döm om min förvåning när jag sedan upptäckte att jag inte kunde svara på ”anklagelserna”. Jag hade nämligen nu blivit utkastad ur #jagärhär. Utan minsta förklaring eller möjlighet till prövning.

Kanske ska man bara se den här historien som ett tillfälligt utslag av dåligt kvällshumör. Men då kan man ju fråga sig hur rimligt det är att en persons gottfinnande ska styra vad som i praktiken är en betydande nationell opinionsbildare och maktfaktor.

I en demokratisk organisation finns stadgar och det hålls omröstningar, men något sådant såg jag aldrig röken av hos #jagärhär. Någon offentlig insyn är givetvis inte heller att tänka  på i en sluten Facebookgrupp där den som andas minsta antydan till kritik inte får vara med.

Jag tvekade länge inför att gå ut med denna erfarenhet. Risken finns ju att #jagärhär nu mobiliserar sina algoritmer för att spåra och torgföra eventuella förflugna ord jag någon gång har yttrat på nätet. Vet de som ansluter sig till #jagärhär att de därmed också riskerar att baktalas utan möjlighet att försvara sig inför 75 000 följare?

Hashtaggar, nätupprop och Facebookgrupper kan nog ha en plats i det offentliga samtalet. De kan ge råg i ryggen att våga och en arena att uppmärksamma frågor som inte kommer fram på annat sätt. Nätet erbjuder snabbhet och spridning som normala medier och organisationer inte kan leverera. Baksidan är att man inte heller kan begära att de ska följa samma spelregler. 

Bekymrad blir jag därför när det föreslås att hashtaggar och Facebookgrupper ska få en roll som något slags institutioner, få bidrag med skattepengar eller att myndigheter ska anlita deras ”experter”.

Hashtaggar och Facebookgrupper är de facto inga demokratiska organ, de sysslar inte med forskning och de följer inte någon meritokrati. De kan på sitt sätt komplettera, men de kan aldrig ersätta offentliga utredningar eller demokratiska organisationer där människor möts, diskuterar och röstar, där det går att kontrollera att allt går rätt till och där det finns regler som skyddar mot godtycke.

Det talas ibland om att demokratin hotas av nättroll och fake news. En variant på det hotet är också att företeelser som till sin natur inte är demokratiska övertar den roll som öppna organisationer och offentliga organ annars skulle ha, när mitt nätupprop ska anses lika mycket värt som dina fakta.

Frågor kan väckas på många olika vägar, men demokrati får aldrig reduceras till antal följare på nätet.


Ola Nilsson, kommunikatör och tidigare SVT-reporter, bosatt i Umeå


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM

Rasism