ÅSIKT

Bered er på upplopp!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Svensk äldreomsorg blir gradvis sämre och sämre. Från att ha varit en av de bästa i världen har villkoren bara förvärrats för de äldre. I takt med att allt fler tekniska hjälpmedel kommit till blir också de anställda allt färre. Som om tekniken skulle kunna ersätta människan, skriver Lena Dahlström.

Äldreomsorgen har gradvis försämrats de senaste 18-20 åren. Den smygande, gradvisa försämringen har gjort att man kanske inte riktigt fattar hur illa det är i dag. Människor är alldeles för rädda om sina arbeten för att våga protestera. I stället för att välkomna nyanställda och vikarier som oftast kommer utifrån och ser verksamheten med friska ögon väljer man att tysta ner deras kritik. Så här blir det gärna i en struktur som redan är överansträngd.

När jag var 19 år arbetade jag för första gången i äldreomsorgen, det var på en långvårdsklinik, en inte särskilt upplyftande erfarenhet. Dödens väntrum kallades det. Där låg människor som snart skulle dö. I dag finns ingen långvård utan ofta är allt under samma tak. Man blandar relativt friska med dementa och döende.

För 28 år sedan kom siffror på att Sverige var bland de tio främsta i världen vad gäller äldreomsorg. Tekniskt sett. Humanitärt var väl inte långvården något att hurra för då heller. Äldre, sjuka och döende människor låg i salar med två, fyra eller sex sängar. De flesta var helt sängbundna och där fick de ligga. Det som var bra och revolutionerande på den tiden var bland annat hjälpmedlen. I dag finns en hel uppsjö av väl utvecklade tekniska hjälpmedel. Men det verkar som att ju fler tekniska hjälpmedel som dyker upp desto färre anställda tror man att det behövs. Som om tekniken ska kunna ersätta människan. Man såg knappt alls till den sociala omvårdnaden. Till exempel låg det en dam på avdelningen som var helt förlamad. Henne behandlade man som om hon även var hjärndöd trots att hon faktiskt förstod allt som hände runt henne. Man tvingade i henne mat för fort så att hon höll på att kvävas bara för att brickorna skulle vara nere i köket efter en halvtimme. Även i dag kan man se den bristen på kunskap och respekt ute på äldreboendena. Många gör hellre vardagliga bestyr åt dem som inte är så fingerfärdiga, man pratar över huvudet på och inte direkt till personen i rullstolen. Det går fortare då.

I dag är det lika illa i varje verksamhet av äldreomsorgen: Hemtjänsten, särskilda boenden och på serviceboenden. För 25-30 år sedan kunde man i hemtjänsten ha två timmar tre gånger per vecka hos någon, en annan var man hos en timme varje dag. Man hade tid att fika, följa med ut och göra allt det som vårdtagaren inte kunde själv.

Eftersom allt i dag är uträknat enligt någon slags modell som inte verkar ha någon förankring i verkligheten, (antal anställda per boende), finns inte utrymme för oförutsedda händelser. Ingen hänsyn verkar tas till att vårdbehovet starkt skiftar, nästan från vecka till vecka ibland, och att man måste tillgodose den sociala omvårdnaden som borde vara en lika tungt vägande faktor som den medicinska och den tekniska.

Senaste insynen jag fick i äldreomsorgen var på ett särskilt boende i Hedemora. Under den korta tid jag var där upplevde jag både hur en boende glömdes bort på toaletten och att man felmedicinerade på grund av personalbrist.

Vi behöver verkligense till att prioritera äldreomsorgen. Fyrtiotalisterna som kommer att vara nästa generation kommer inte att svälja allt, särskilt inte det som doktorn skriver ut. Vi anhöriga som är sextio- och sjuttiotalister kommer inte heller att gå med på allt vad doktorn försöker tuta i oss. Många av oss är alldeles för upplysta och olydiga för att foga oss i någonting vi inte får ha full insyn i. Så det är bäst att beslutsfattarna gör nödvändiga prioriteringar för att förhindra upplopp på ålderdomshemmen i framtiden.

Lena Dahlström