ÅSIKT

Vi har rätt att få veta

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Margareta Zetterström: Hur resonerade regeringen när den föll undan för USA:s hot?

1 av 2
Vareken Göran Persson eller Thomas Bodström visste något om utvisningen – sa de då. Nu måste folket få veta hur regeringen resonerade.

Den svenska regeringen tillät främmande makt att utöva tortyr på svensk mark och bistod dessutom USA med att skicka männen vidare till Egypten! Och lät sedan, föga ridderligt, den döda Anna Lindh ensam bära skulden, skriver Margareta Zetterström.

Äntligen kryper sanningen fram, sju år efter det att de två egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed al-Zery överlämnades till CIA och efter inledande tortyr på Bromma transporterades till ett egyptiskt fängelse för fortsatt tortyr.

Äntligen får vi veta att regeringen mycket väl var informerad om vad som skulle ske och att de gett klartecken till USA. Äntligen blir vi informerade om vilken typ av påtryckningar USA utövade. För egen del har jag, så länge jag sysslat med att försöka informera mig om dessa ”extraordinary renditions” (extraordinära överlämnanden), utgått från att den svenska regeringen verkligen informerades i förväg av USA och kanske också utsattes för någon typ av utpressning. Men att det var just handelsblockad hotet gällde var förstås en nyhet.

Det var efter 11 september som USA inledde denna tvivelaktiga verksamhet som bestod i att hämta misstänkta terrorister på olika håll i världen och sedan flyga dem till lämpliga tortyrfängelser belägna utanför USA.

När Europaparlamentet tillsatte en kommission för att utreda vilka europeiska länder som medverkat i denna ljusskygga hantering framgick att det från Europa skett cirka tio sådana transporter (totalt rör det sig om ett hundratal), den svenska avvisningen från Bromma inräknad. Dessutom lär fem CIA-plan ute i samma ärenden ha gjort sex mellanlandningar i Sverige.

Varför var jag då så säker på att den svenska regeringen i förväg måste ha varit informerad? Jo, jag hade läst en intervju med Michael Scheurer, tidigare chef för Bin Ladin-enheten på CIA, i en italiensk tidning och där framgick det klart att USA när det gällde vänskapligt sinnade länder, ”som i fallet Sverige” (ja, han sade ordagrant så!), alltid agerade i samförstånd med det land där ”hämtningen” skedde.

Men hur stämmer det med Göran Perssons tidigare försäkran om att han blev informerad först två månader efter avvisningen?

Och hur går det ihop med Thomas Bodströms uttalande i en DN-intervju i maj 2005? Efter att ha förnekat att han eller hans departement i förväg fått vetskap om hur det hela skulle gå till sade nämligen Bodström i denna intervju:

”Men om jag eller någon annan skulle ha fått information före avvisningen så skulle det inte ha gjort någon skillnad, vi skulle inte ha stoppat någonting.”

Den svenska regeringen skulle alltså inte ha lyft ett finger om den vetat vad de båda egyptierna utsattes för på Bromma! Man tillät främmande makt att utöva tortyr på svensk mark och bistod dessutom USA med att skicka männen vidare till Egypten! Och lät sedan, föga ridderligt, den döda Anna Lindh ensam bära skulden!

Jag har länge undrat, speciellt sedan FN:s människorättskommitté och kommission mot tortyr riktade hård kritik mot Sverige för denna avvisning, när någon officiell svensk representant skulle träda fram och kommentera kritiken från FN.

Jag anser nu att vi, det svenska folket, har rätt att få veta exakt hur vår regering resonerade när den föll undan för det amerikanska hotet.

Vi som är folket kanske nämligen har en annan uppfattning om hur vår regering skall agera i dylika fall. Vi kanske anser att Sverige bör stå emot sådana hot och i stället försvara rättsstatens principer och tydligt klargöra vårt avståndstagande från tortyr. Men hur skall vi kunna framföra vår mening om vi inte får veta vad som sker i den hemliga diplomatins slutna rum?

Jag befinner mig för närvarande i Frankrike och det är märkligt vilken blygsam roll detta land, i förhållande till sin storlek, spelat i fråga om dessa extraordinära överlämnanden. USA ansåg nämligen, framgick det i samband med Europaparlamentets undersökning, att Frankrike var för bångstyrigt och därmed ”opålitligt” och svårt att samarbeta med.

Man föredrog i stället lydiga och samarbetsvilliga länder som Sverige.

Inte särskilt smickrande för vårt land, eller hur?

Margareta Zetterström, 63, Uppsala, författare och översättare