ÅSIKT

Främlingshatets kyla kan inte stoppa våren

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Gustav Fridolin (MP): Mänsklig solidaritet segrar över iskalla hjärtan

Foto: Gustav Fridolin
Avpixlats adresslappar hänger orörda. Klädinsamlingen till flyktingar går bra.

Det var 2013 och en höst som aldrig ville ta slut. Den tioårige pojken var inte längre än att ­benen fortfarande inte nådde golvet när han satt vid bordet. Vi satt i allrummet på det nyöppnade flyktingboendet och han nickade mot teven bakom mig. ”Jag håller alltid i fjärrkontrollen när det är nyheter”, sa han. När det är något från Syrien lystrar alla. Mamma och pappa vill höra, även om de ibland blir så ledsna att de gråter.

”Men när det är något politiskt”, viskade han och böjde sig fram mot mig, ”då sänker jag ­ljudet”. Han hade lärt sig det den där förmiddagen när de inte varit där alls länge och de suttit två ­familjer och tittat på en riksdagsdebatt. Den hade handlat om flyktingar som dem och de hade alla lystrat när en man som pratade samma dialekt som jag hade gått upp i talarstolen och sagt att nio av tio borde tvingas åka hem. De hade tittat på varandra och han hade räknat hur många de var. En-två-...-åtta-nio-tio.

Det var 2013 och en höst som aldrig ville ta slut. Det är kallt nu. Jag tycker mig känna igen kylan från min barndoms tidiga 90-tal.

Då som nu var arbetslösheten hög. Skyddsnäten svajade betänkligt och skolorna fick spara. Fritidsgårdar stängdes. I riks­dagen hetsade ett rasistiskt parti mot dem som tvingades fly ­krigets Balkan. Jag hörde såklart inget av det, men på skolgården gick pojkar som ville bli män i bomberjacka och när Vittsjös gamla pensionat blev till flyktingförläggning fylldes byns ­butiker med protestlistor.

Man blir trött av hösten. Det är mörkt när man går upp, och mörkt när man går och lägger sig.

Däremellan arbetar man, men med allt mindre kraft.

Politiken är inget undantag. Det är svårt att känna den där tron på förändring när den politiska debatten reduceras till ett gräl om skiktgränser alltmedan barnfamiljer försäkras ut i fattigdom och etikettexperter ger råd om hur man kan fira jul med en smygrasist. Man huttrar i kylan, och tror att hösten aldrig någonsin ska ta slut.

Men så kommer ett vårtecken där man minst anar det. En handling av uppriktig solidaritet, en julklapp eller matkasse förmedlad till någon som bättre behöver den, en människa som står upp och säger ifrån, någon som påminner om att allt det som frusit kan tina igen.

Många såg det den där söndagen på en överfylld idrottsplats i stockholmsförorten Kärrtorp, när Sverige samlades för att visa var vi står, bara en vecka efter att en fredlig manifestation för mångfald attackerats av nazister.

Jag var inte där. När vännerna nynnade med i Hoffmaestro promenerade jag ner mot pizzerian i ett betydligt ödsligare Vittsjö. Strax före tågstationen kastade jag ett öga mot anslagstavlan, och det var där jag mötte våren.

Två anslag trängdes där. Ett anonymt som skrek ut adressen till hatsajten Avpixlat. Men så, intill, ett som uppmanade Vittsjöborna att mötas i kyrkan för att lämna kläder och skor till flyktingarna som just flyttar in i pensionatet igen. Det var prydligt undertecknat av byns alla föreningar. Avpixlats adress­lappar hängde orörda. Kläd- insamlingen går bra.

Visst är det kallt. Men vi låter aldrig kylan frysa ner våra hjärtan.

Gustav Fridolin

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle