ÅSIKT

Jag fick välja mellan hälsa och trygghet

Zandra Hedlund: Arbetsgivaren måste ta ett större ansvar för utbrända anställda

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Tom Jerry Boman
DEBATT

Det har snart gått två år sedan kraschen. Den där dagen då marken försvann under mina fötter och jag trodde att livet var över. Två år där arbetsgivaren har hjälpt en del, men de avgörande besluten för att bli frisk har jag tvingats att ta själv.

Av två år minns jag inte mycket av det första. Ett helt år känns suddigt och diffust. Det är tydligen så det fungerar, har de förklarat för mig. Läkarna och psykologerna. När jag körde på maxtempo utan återhämtning i flera år tog min hjärna skada. Utbrändhet har den effekten. Långvarig stress ger verkliga hjärnskador.

Det är betydligt bättre nu, men jag blir fortfarande överrumplad varje gång jag kör på för fort och får ett bakslag. De säger att det tar tid, att det tar många år att läka och att vissa skador är bestående.

Forskning visar att arbetslivsrehabilitering inte ska förläggas till den tidigare arbetsplatsen och helst inte inom samma yrke. Störst chans att tillfriskna har de som byter arbetsplats. När jag bad om förflyttning blev jag rekommenderad att skriva in mig hos Arbetsförmedlingen. Jag valde till slut att ta tjänstledigt efter flera misslyckade försök att ta mig tillbaka och jag kände att enda sättet för mig att komma vidare var att ta mig därifrån. Det var ett bra beslut, jag växte flera centimeter och trycket över bröstet minskade äntligen. Jag önskar att jag hade gjort det tidigare.

Arbetsgivare måste ta sitt ansvar, vi måste kräva att anställda som drivs till utbrändhet får den vård de behöver. Det ska inte vara den sjukes ansvar att lösa sin egen situation. Ingen ska behöva lämna en fast anställning bara för att ha en chans att bli frisk. Valet ska inte stå mellan trygghet och hälsa.

Jag är anställd inom landstinget och de om några borde kunna det här med vård, ändå var det mycket som gick fel. Studier visar att kognitiv beteendeterapi (KBT) i bästa fall är verkningslöst och i sämsta fall förvärrar situationen vid utbrändhet. Jag gick i KBT i över ett år. Företagshälsovården drivs i privat regi, men räkningen går till landstinget. KBT är en tuff terapiform som kräver mycket av patienten. Det säger sig självt att när tandborstning känns som ett oöverstigligt hinder är det inte riktigt läge för avancerade beteendeförändringar. Landstinget, som säger sig arbeta med evidensbaserad vård, betalar alltså multum med skattepengar för en helt verkningslös terapiform för sina utbrända anställda.

Psykisk ohälsa ökar lavinartat och sjukskrivning på grund av stress är ett folkhälsoproblem. Sjukskrivningar kostar miljardbelopp och det minsta vi kan begära är att dessa skattepengar inte slösas bort på verkningslösa metoder.

De säger att det första som försvinner och det sista som kommer tillbaka är minnet och koncentrationsförmågan. Det förklarar minnesluckorna och det omöjliga i att komma ihåg möten utan påminnelser. Det förklarar varför jag tappar ord på ett sätt som känns direkt obehagligt. Det förklarar varför jag har behövt hitta strategier för att klara sådant som tidigare var självklarheter. Min läkare säger att jag kommer att ha en ökad stresskänslighet hela livet och att det är något jag måste lära mig att leva med, att det är priset jag betalar. Priset för att ha dedikerat mitt liv till ett arbete som gjorde mig sjuk.

Jag är inte frisk än, hjärnskadorna tar tid att läka. Men jag är på väg åt rätt håll och jag kommer ur det här med nya erfarenheter och insikter. Som den att jag är utbytbar och att en arbetsplats aldrig är värd mer än min psykiska och fysiska hälsa.

Zandra Hedlund

Debattör och skribent