ÅSIKT

Maktspelet smart – men riskabelt

Johan Ingerö om MP:s kongress

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Miljöpartiet är ett av tre svenska riksdagspartier (de andra två är Moderaterna och Sverigedemokraterna) som har självförtroende, en tydlig idé om vilka väljare de vill nå och som ser på framtiden med tillförsikt.

I Stockholm är partiet på väg att utmana Socialdemokraterna om rollen som ledande oppositionsparti. Det lockar den slags vänster som är välutbildad och har bra jobb, men som tycker att samhället borde kunna ta ett större ansvar för de grupper som har hamnat på efterkälken, och för miljön naturligtvis.

Den numera insomnade satirbloggen Söderfamiljen satte fingret på denna väljargrupp, och blev därför väldigt populär. Det handlar om en väljargrupp som, i brist på bättre alternativ, tidigare röstade på (Bengt Westerbergs och Maria Leissners upplaga av) Folkpartiet, och som kanske återvänder den dag Birgitta Ohlsson blir partiledare, men som inte kan tänka sig att stödja Jan Björklund.

Men det är ändå inte Folkpartiet jag i första hand tänker på när jag betraktar dagens miljöpartistiska positionsspel. I stället är det Centerpartiets 80- och 90-tal som gör sig påmint. Liksom C då, vägrar MP ta principiell ställning mellan höger och vänster. Det håller på att bli ett förhandlingsparti, som sätter sakfrågorna främst och går dit det för ögonblicket kan få mest och bäst utdelning. Som maktpolitik är det smart – Centerpartiets inflytande mellan 1991 och 1998 ska inte underskattas – men är också riskabelt, eftersom regeringsfrågan är viktig för många väljare. Centerpartiets tendens att "göra det med vem som helst" ingav bilden av ett opålitligt parti, som tvingade väljarna att köpa grisen i säcken. Miljöpartiet löper viss risk att hamna i samma läge.

Samtidigt är det fel att beteckna partiet som ett rent mittenparti. Miljöpartisterna är möjligen mitten om man väger samman alla deras åsikter och räknar ut något slags genomsnitt. Men så matematiskt är ju inte politiken. Snarare är partiet väldigt liberalt i vissa avseenden, och väldigt vänster i andra. Valet att samarbeta med Vänsterpartiet inför förra valet var ett svek mot mot den egna synen på friskolor och företag. Men motsvarande uppoffringar, fast inom andra områden, kommer partiet att tvingas till om de efter 2014 skulle finna sig sittandes i regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är priset partiet måste betala för lyxen att befinna sig utanför den traditionella politiska skalan.

Sverige har nu åtta riksdagspartier, vilket inte lämnar mycket utrymme för någon helt ny nisch. Därför är det troligt att Miljöpartiet fortsätter sin utveckling mot att bli ett "lagomparti", för att på så sätt växa på mittenpartiernas bekostnad. Tråkigt? Ja, kanske. Men svenska väljare belönar inte äventyrliga radikaler, vilket Vänsterpartiets kräftgång väl visar. Miljöpartiet kommer naturligtvis fortsätta vifta med den gröna fanan, men under de kommande åren kommer den undan för undan att bli lite, lite gråare.

ARTIKELN HANDLAR OM