ÅSIKT

Därför grät min syster

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: PETER KNOPP
KAJSA VAR DÄR Den här bilden publicerades i gårdagens Aftonbladet. Tjejerna på bilden heter (från vänster) Karin och Kajsa. Kajsas syster Lina Sjöberg anser i dagens debattartikel att läsaren felaktigt kan få intrycket att tjejerna söker trygghet av kravallpoliserna vid lördagens protestmöte på Järntorget i Göteborg. I själva verket är det polisens brutala attityd som skrämmer dem.

Min syster var i Göteborg. Hon är en av dem som tog ansvar för att uttrycka sina (och mina) åsikter om EU-sekretessen och sina (mina) misstankar om att EU som institution aldrig kan bli det fredens och rättvisans redskap som dess förespråkare hävdar, just för att EU (liksom västvärlden i stort) i marknads-ekonomins namn låter ekonomi gå före idealitet och moral.

Min syster har tillsammans med 20-tusentals andra demonstrerat i dagarna tre, gått armkrok med dem som senare tog till påkar och stenar, hon var där. Jag var inte där, du var inte där. Medierna var där men ingen av de stora nyhetskanalerna eller tidningarna lyckades genomföra ett kritiskt reportage utifrån demonstranternas perspektiv, utifrån den erfarenhet som min syster och 20-tusentals andra kan vittna om över mobiltelefon till oss som sitter trygga i tv-sofforna. Vilka är då vi att fördöma stenkastarna som huliganer och hylla polisen som hjältar? Det är aldrig så enkelt.

Ingen som sett på nyheter eller läst tidningar kan ha undgått att tycka synd om de poliser som underbemannade och vanmäktiga utgjorde den tunna barriären mellan demonstranter och toppmötets delegater. Jag skriver inte detta för att underkänna upplevelser som polisen och skrämda Göteborgare har varit med om. Jag skriver för att komplettera.

Det som hänt i Göteborg är tragiskt och skakande. Men ingen har vågat ifrågasätta bilden av terrorister och huliganer som kravallernas upphovsmän. Ingen har vågat pröva vittnesmål från mängder av demonstranter som tämligen enhälligt hävdat att polisen provocerat fram våldet. Dessa berättelser framställs i extrema ordalag och kontextlösa fragment. Exempelvis syns i tv en ung tjej = trovärdighet noll, som säger att hon förstår dem som kastar sten. En annan tv-reporter låter en av de maskerade komma till tals. ”Vi hatar fascism och kapitalism, vi uttrycker oss såhär för att vi har prövat allt annat.” Gonatt. Och i söndagens DN citeras en späd tysk: ”Jag tycker att man ska slå sönder så många som möjligt av de affärer och institutioner som representerar exploateringen av människor.”

Rapporteringen har fokuserat polisens version och kompletterat denna så gott som uteslutande med lösryckta uttryck för frustration och knoppande extremism. Ingen demonstrant har fått berätta vad man varit med om där i vimlet, om den avgrundsdjupa rädsla man känt för polisens känslokyla och brutalitet, om hur allt började med en oprovocerat hårdhänt maktdemonstration av kravallpolis på torsdagen vid Hvitfeldtska gymnasiet. Jag har sett på nyheterna och blivit rädd av hur den bild som framträder där skiljer sig från det min syster berättar över mobiltelefon.

Min syster heter Kajsa. Hon syns förtvivlat gråta mot en fond av kravallpolis i söndagens Aftonbladet. Sidan är ägnad åt att ur polisens synvinkel besvara frågor och ge statistik. ”Kravallerna i siffror” beskriver polisens skador i detalj, men nämner noll och intet om alla demonstranter som fick uppsöka läkarvård efter möte med schäfrar och batonger. Rubriken lyder ”Polis: Stoppa de maskerade” och Kajsa och Karin framstår som de sköra prinsessor som behöver polisens beskydd mot draken. I själva verket är det polisens attityd mot demonstranterna som är upprinnelsen till de unga kvinnornas förtvivlan. Kajsa och Karin hade, när bilden togs, just rest sig ur den sittande demonstrationen på Järntorget som var riktad mot polisens övervåld. De reste sig därför att de fick panikångest när de såg kravallpoliserna sluta en cirkel. Detta var den tredje dagen. Vem skulle inte gråta då, när demonstranter bitits blodiga och till och med skjutits?

Kajsa kom för att arbeta för demokratin, för att utöva sin medborgerliga rätt att uttrycka sitt missnöje och sina frågor. Kajsa tillhör dem som fortfarande tror på dialog och demokrati, som inte desillusionerat retirerat till den mer bekväma och medgörliga medborgarrollen som de flesta av oss besitter. Kajsa hatar våld. Kajsa har trots detta varit med om att polisen brutit upp ett lagligt demonstrationståg, känt polisens jättehästar flåsa fram mot hennes nacke i betydligt högre tempo än vad någon av demonstranterna på marken hade möjlighet att hålla undan, hon har känt (en verklig) rädsla för att bli nedtrampad av hovar. Hon har blivit slagen med batong för att hon satt på en gräsmatta och hennes kompis Stina släpades efter marken för samma brott. De har känt sig kränkta och föraktade, dragna över en kam; och deras kamp som faktiskt kulminerade i en lyckosam demonstration igår försvann i mediernas rapportering.

De tror på värden som solidaritet och icke-våld, på samarbete och globalt ansvar; vem av oss i tv-sofforna kan skryta med det? De har arbetat i dagarna tre och genomgående fått sin version tystad eller förvriden. Nu syns Kajsa i tidningen, utan en kommentar till förklaring om varför hon gråter, utan namn. I själva verket är hon en stark och modig idealist, som fått sin tilltro till samhällssystemet skadat. Polis och media har visat sina sämsta sidor för henne och 20-tusentals andra under de gångna dagarna. Och den uppriktiga diskussionen om demokrati som de drömde skulle komma till stånd har fortfarande inte givits utrymme i den allmänna debatten.

Jag har sett min syster tystas. Hon kallas slödder av en insändare i DN. Och 92,5 procent av svenska folket tycker att det är rätt att svara hennes missnöje med vattenkanoner. Som språkrör för henne släpps inte demonstrationsledningen fram, utan extremister.

Min syster var i Göteborg. Hon heter Kajsa. Jag var inte där. Du var inte där. Så vakta din tunga när du dömer. Det vi ser på tv och läser i tidningen är inte sanningen.

Lina Sjöberg Doktorand vid teologiska institutionen Uppsala universitet ( )