ÅSIKT

Våldsnivån måste sänkas – inte höjas

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: ANDERS DEROS
MINSKA VÅLDET Polisen borde utveckla en dialog med demonstranterna för att förebygga oroligheter. Våldsnivån ska sänkas, inte höjas, skriver Jan Danielsson. Polisen måste ta risken att möte demonstranterna utan skjutvapen.

Det är den 15:e juni 2001. Jag reser till Göteborg tidigt på fredagsmorgonen, för att hjälpa till att informera om Gröna Korset Sverige – en ganska ny och här i Sverige ännu rätt liten miljöorganisation. Vi har hyrt en monter i ett av tälten på Fritt Forums festivalplats.

Innerstaden är till stora delar avstängd av polisen. Det råder ett slags undantagstillstånd. Inga spårvagnar eller bussar trafikerar gatorna. All övrig trafik är kaotisk. Det tar lång tid för mig att leta mig fram till Rosenlundskajen.

När jag kommer dit har mina vänner redan ställt montern i ordning. Två unga pojkar som jag inte har träffat förut – Nils och Kristoffer – står bakom bokbordet. De delar ut broschyrer och svarar på frågor. Jag känner genast stark sympati för deras öppna, glada ansikten och deras mjuka sätt. De är kvar fram till middagstid. Sedan tar andra vid.

Det blir en lyckad fredag. Mycket folk, många frågor, fina uppträdanden.

Det känns som början på något nytt.

Först frampå kvällen, när vi pustar ut på restaurang Solrosen, får vi höra om att det har varit våldsamma kravaller nere på Avenyn och i Vasaparken. Och strax efter nås vi av beskedet: ”Våra pojkar” var där! Deras bäste vän Henrik blev skjuten av polisen och svävar mellan liv och död! Plötsligt blir det kallt. Vi blir medvetna om ljudet från polishelikoptrarna som hela tiden cirklar över oss och sirenerna som hörs från flera håll i stan.

Nils och Kristoffer återvänder inte under lördagen. På söndagen träffar jag Nils. Han är blek, upprörd. Vi går in i min husbil och jag bandar hela hans berättelse om vad som hände på fredagen.

Han är 25 år, har växt upp i en trygg familjemiljö och bott utomlands under olika perioder under sin skoltid. Nu har han ett yrke där han arbetar med människor. Han är politiskt intresserad och mycket kritisk till den tilltagande koncentrationen av makt och kapital.

För övrigt är hans främsta intressen konst och musik, och han tycker om att dansa. På fredagskvällen gick han ner till Vasaplan för att vara med på en fest som ”Reclaim the city” arrangerat.

– Någon satte ut högtalare från en skåpvagn och fick igång musiken. Vi började dansa och stämningen var glad och vänlig. Men efter en liten stund såg vi att massor av poliser i full kravallutrustning kom springande och spärrade alla möjligheter att ta sig från platsen. Mitt i röran träffade jag på Henrik, som är en av mina bästa vänner. Jag blev väldigt glad och kramade om honom. Det är en mjuk och vänlig kille, intelligent och väl påläst. Men nu var han upprörd på ett sätt som jag aldrig sett hos honom förut. Han påstod att poliser hade slängt sten på honom. En polis visade också sitt vapen och pekade sedan på honom och flinade.

– Vi kom ifrån varandra och när jag såg honom igen hade han en pinne i ena handen och en sten i den andra. Han gick ensam fram mot sex poliser som stod i linje och försökte att slå en cocacolaburk mot dom med pinnen, men han missade. Ändå såg de ut att bli rädda och kröp ihop bakom sina sköldar.

– Det såg nästan komiskt ut – en liten kille med en pinne och en sten mot sex poliser i full utrustning. De skulle lätt ha kunnat springa fram och ta honom. Han hade inte haft en chans. Plötsligt kom en våg av stenkastare bakom Henrik, dom kastade sina stenar mot polisen och drog sig snabbt tillbaka. Det var inga som jag hade sett förut. Henrik hamnade mellan dom och polisen.

Det var då någon av poliserna sköt.

– Precis vad som hände kan jag inte komma ihåg. Detaljerna finns inte kvar. De har inte fastnat i mitt huvud. Vi bara sprang. Livrädda?

Nils sväljer hårt och har svårt att fortsätta.

Resten vet både han och jag och de flesta andra svenskar alltför väl, eftersom händelsen filmades i detalj. Henrik sköts mitt i kroppen, flera inre organ fick svåra skador och han svävar fortfarande mellan liv och död. Då känns det underligt att se söndagens förstasida på Västsveriges kvällstidning ropa ut med jättebokstäver: ”POLISEN GJORDE HELT RÄTT!”

Jag går runt på gatorna och pratar med ett gäng poliser som sitter i en bil.

– Varför har ni vapen med er på sådana här uppdrag? frågar jag.

– Dom har ju vapen... det finns terrorister bland dom, svarar en av poliserna.

Detta rykte betraktas tydligen som ett faktum. GT söndag igen, en jätterubrik över två sidor: ”PÅ JAKT EFTER TERRORISTER.”

I artikeln berättas att ”tyskarna är beväpnade med revolvrar och pistoler”.

Men inga terrorister har påträffats trots ett idogt letande. Inte ett enda skott har avlossats av demonstranter.

Rykten om farliga terrorister kommer hädanefter troligen alltid att cirkulera när ungdomar demonstrerar mot världens orättvisor, och risken är att polisen tar det säkra för det osäkra och beväpnar sej allt tyngre.

Det vore en ytterst olycklig utveckling. Det finns alltid en risk att man skapar det som man vill skydda sej emot. Att någon av alla fredliga men frustrerade ungdomar utvecklas i fel riktning. Redan nu är misstron massiv, och säkerligen ömsesidig.

– Det är polisen vi är rädda för, inga andra, säger Nils och funderar vidare:

– Hur ser polisens B-plan ut? Är det verkligen så att de ska skjuta skarpt så snart något utvecklas på ett sätt som de inte har räknat med?

Krav reses nu i tidningarna att vattenkanoner och tårgas ska få användas vid demonstrationer. Och de mest aggressiva vännerna av ordning ropar till och med på automatvapen till polisen. Men kanske är det ett redskap av ett helt annat slag som behövs:

– Inte vid något tillfälle hörde jag att polisen använde megafon och försökte förklara vad de ville. Detta bidrog till oron och skräcken hos de människor som fann sej inringade, säger Nils.

Polisen måste trots allt fortsätta på den väg man prövade före EU-mötet: att utveckla en dialog med demonstranterna och förebygga oroligheter. Våldsnivån måste sänkas, inte höjas.

Polisen måste ta risken att möta demonstranterna utan skjutvapen. Det innebär att ta en mindre risk än att trappa upp våldet.

Gröna Korset – miljöns Röda Korset

Jan Danielson Gröna Korset Sverige ( )