ÅSIKT

Riksdagen ska besluta om Sveriges utrikespolitik

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: AP
Israeliska poliser undersöker resterna efter en självmordsbombning nära en tågstation i byn Binyamina i måndags. Förutom den palestinske självmordsbombaren dog två israeler och fyra personer skadades. Det här var första attentatet sedan vapenvilan som ingicks förra månaden. Men förre utrikesministern Sten Andersson blundar för krafterna inom PLO som vill driva alla judar ut i Medelhavet, skriver den moderata EU-parlamentarikern Gunilla Carlsson.

Grälet mellan Sten Andersson och Göran Persson har blivit en sommarföljetong i massmedia. De båda socialdemokraterna är nu överens om att de inte är överens i fråga om Sveriges Mellanösternpolitik. Andersson hade inte hörts av på några år, men dök plötsligt upp som gubben i lådan när Yassir Arafat besökte Köpenhamn.

Det är fullt förståeligt att statsministern reagerat starkt. Partivännen Andersson har inte, vilket han nu också erkänner, något förhandlingsmandat. Som för länge sedan avgången utrikesminister borde han hålla sig borta från utrikespolitiken, men omdömet är tydligen inte det bästa.

Göran Persson har fått en hel del beröm för sin nyansering av Sveriges förhållande till Israel och till den palestinska myndigheten. Sverige lierar sig inte längre helt med den utdragna konfliktens ena part, svensk utrikespolitik går inte längre ut på att konsekvent fördöma Mellanösterns enda demokrati. Detta är en välkommen och efterlängtad tillnyktring efter tre decenniers socialdemokratiskt romantiserande av den i grunden allt annat än sympatiska figuren Yassir Arafat och dennes PLO.

Konflikten i Mellanöstern är komplicerad och det är att göra det alltför enkelt för sig att vältra över hela ansvaret för en lösning på Israel. Detta i synnerhet efter de senaste månadernas återupptagna palestinska uppror, som knappast syftat till att driva fredsprocessen framåt. Yassir Arafats bevekelsegrunder, anledningen till att han valt konflikt före fredsansträngningar, är inte helt klara, men sannolikt är det sitt eget maktinnehav han försökt säkra. Dels har de människor som lever under den palestinska myndighetens fögderi knappast fått se sina livsvillkor förbättras, det är illa ställt med den demokratiska utvecklingen och korruptionen är omfattande. Dels körde Arafat in i en återvändsgränd i fredsprocessen, med orealistiska krav om att Israel ska ge upp delar av Jerusalem.

Till detta ska även läggas en palestinsk propaganda, som i praktiken omöjliggör varje fredlig överenskommelse med Israel. I den officiella propagandan framställs Israel och landets judiska befolkning som en fiende palestinierna aldrig rimligen kan försonas med. Judar beskrivs som ondskefulla, på samma sätt som i nazisternas Tyskland. Karikatyrer sprids som kunde ha hämtats direkt från Der Stürmer. Till och med skolundervisningen är starkt fientligt inställd till Israel – och till judar.

Detta, det sistnämnda, är särskilt allvarligt ur ett europeiskt perspektiv. Den palestinska myndighetens skolor är i betydande usträckning finansierade med medel från EU och från enskilda EU-länder. Enligt kommissionären Chris Patten, som fått redogöra för biståndet i Europaparlamentet, svarar EU bland annat för infrastruktur, utrustning till skolor och bibliotek, samt för löner till lärare. Pengar till skolböcker kommer från olika medlemsländer. Bistånd betalas ut trots att förskräckande exempel finns på geografiböcker, där Israels hela judiska befolkning bara försvunnit.

Förskräckande, men kanske inte förvånande. Yassir Arafat har aldrig lyckats övertyga om att PLO:s mål inte längre är Israels fullständiga utplånande.

En lösning på konflikten i Mellanöstern förutsätter att Yassir Arafat väljer att förhandla i stället för att, direkt och indirekt, trappa upp våldet. Han måste lugna sina egna anhängare och slå till hårt mot de organisationer som ligger bakom terrorattentat riktade mot den israeliska civilbefolkningen. Och det är här Sverige kan spela en betydelsefull roll, med olika former av påtryckningar. Det vore inte helt orimligt att ifrågasätta allt bistånd till den palestinska myndigheten, så länge ett fredsavtal inte finns färdigt och underskrivet av Yassir Arafat.

Sten Andersson vill, föga förvånande, gå en helt annan väg. Han vill sätta press på Israel och hävdar att Göran Persson blivit för Israelvänlig. Han pratar gärna om sin vänskap med Yassir Arafat och anser att alla eftergifter ska komma från Israel. Han blundar för att starka krafter inom PLO har som slutgiltigt mål att driva varenda jude ut i Medelhavet.

Nu har Sten Andersson drivit det därhän att frågan ska tas upp i socialdemokraternas partistyrelse. Det är i sig en bisarr hantering av svensk utrikespolitik, som rimligen måste ha sin grund i riksdagen.

Socialdemokraterna representerar bara en tredjedel av väljarkåren och kan inte göra anspråk på att egenhändigt forma utrikespolitiken.

Även om Göran Perssons linje sannolikt kommer att segra, så är hanteringen anmärkningsvärd, till och med upprörande. Grälet mellan Sten Andersson och Göran Persson har därmed satt fingret på en allvarlig demokratisk brist; socialdemokraternas försök att, trots ständigt minskat väljarstöd, behålla hegemonin över svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Politiska partier måste självklart kunna formulera utrikespolitiska ståndpunkter, men de för vårt land sammantagna och avgörande besluten måste fattas i riksdagen.

Gunilla Carlsson (ledamot av utrikespolitiska utskottet i EU-parlamentet)