ÅSIKT

Bushs missilförsvar kan skapa ny kapprustning

DEBATT

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det finns ingen anledning för Sverige och EU att stillatigande acceptera att långvarigt nedrustningsarbete går till spillo, skriver juristerna Stig Gustafsson och Curt Riberdahl med anledning av USAs planerade missilförsvar.

De amerikanska planerna på ett missilförsvar väcker befogad oro för en ny upprustningsspiral och bidrar till ökad osäkerhet i världen. Utvecklingen av nya minikärnvapen på cirka 5 kilo (mininukes) kommer att sänka tröskeln för användning av kärnvapen. Kärnvapen kommer att få ökad betydelse. De amerikanska signalerna kommer sannolikt att medföra ryska och kinesiska motdrag i form av ökad satsning på kärnvapen. Det är osannolikt att dessa stater stillatigande skulle acceptera ett ensidigt amerikanskt brott mot ABM-fördraget (Anti Ballistic Missiles Treaty. Bland annat förbjuds där utvecklingen och utplaceringen av alla försvarsmissiler). Indien och Pakistan kommer att fortsätta att utveckla sina kärnvapen. Att förlita sig på avskräckning med kärnvapen är dock – om uttrycket tillåts – att spela rysk roulett i säkerhetspolitiken.

Bakom satsningen på missilförsvaret finns inte bara motivet att skapa en skyddande sköld för USA mot robotanfall från de så kallade skurkstaterna. Också den potentiella risken av krig mellan Kina och Taiwan har betydelse. Slutligen tillkommer behovet av sysselsättning i den amerikanska försvarsindustrin.

En risk med ett ensidigt amerikanskt agerande är att många års nedrustningsarbete i form av internationella avtal går till spillo.

Vad betyder folkrätten i detta sammanhang? Kärnvapenmakterna vill helst glömma bort Haagdomstolens yttrande 8 juli 1996 som i korthet innebar att i princip varje användning av kärnvapen stred mot folkrätten, möjligen bortsett från den extrema situationen att en stats existens står på spel.

Lika viktigt var emellertid att domstolen slog fast att kärnvapenstaterna enligt artikel VI i 1968 års icke-spridningsfördrag är juridiskt förpliktade att förhandla om kärnvapennedrustning.

Innebörden i Haagdomstolens yttrande är omstridd bland jurister, möjligen beroende på hur nära sin regering man befinner sig. Den norske juristprofessorn Ståle Eskeland har hävdat att effekterna av domstolens bedömning är att den norska regeringen – liksom andra Nato-regeringar – är skyldig att aktivt verka för att avveckla Natos kärnvapenförsvar. Givetvis gäller detta krav också alla kärnvapenstater utanför Natos krets. För den svenska minoritet som vill ha svensk Nato-anslutning borde det från folkrättslig synpunkt vara ett givet krav att Sverige inte blir medlem om inte Natos kärnvapendoktrin omprövas. Men på kort sikt är detta osannolikt. Folkrätten innebär också att USA ensidigt kan frångå det med Sovjet träffade ABM-fördraget.

En realist måste dock fråga sig om folkrätten på kärnvapenområdet kommer att respekteras. Den nya Bush-regimen har hittills redovisat en mycket negativ syn på juridiskt bindande internationella avtal överhuvud. Det gäller inte bara kärnvapen utan exempelvis också FN:s barnkonvention och Kyotoavtalet om utsläpp av koldioxid. Den brittiske säkerhetsforskaren Dan Plesch hävdar att den nuvarande regimen möjligen kan erkänna moraliska eller politiska förpliktelser men inte vill binda sig juridiskt. Man kan här faktiskt tala om supermaktens arrogans. Ett belysande exempel ges i tidskriften National Review som tycker att det är en skam att det obetydliga Danmark skall ha inflytande över missilförsvaret. Man föreslår därför att USA skall köpa Grönland.

Givetvis finns det oppositionella röster också i USA som har en annan syn på folkrätten. För små stater som Sverige är en fungerande folkrätt nödvändig. Den globala fredsopinionen bygger också sin argumentation på folkrätten.

Det är mycket troligt att Bush-regimen i sin charmoffensiv för förslaget kommer att ”sockra” en utbyggnad av missilförsvaret med ensidiga minskningar av kärnvapenarsenalerna. Samtidigt innebär artikel VI i icke-spridningsfördraget en förpliktelse att förhandla fram kärnvapennedrustning, alltså att träffa juridiskt bindande avtal om detta.

Vilka konsekvenser får den nuvarande amerikanska säkerhetspolitiken för svenskt och europeiskt vidkommande? Man kan inte bortse från att det ytterst är det nationella egenintresset som styr utrikespolitiken, både i USA och i Sverige. Ett problem är att det amerikanska säkerhetstänkandet lever kvar i det kalla krigets föreställningsvärld. Flera bedömare menar att sprickan mellan USA och Europa tenderar att öka. Våra intressen är trots de historiska sambanden inte alltid identiska. Det är inte troligt att den Europeiska Unionen vill ta de ökade säkerhetspolitiska risker som USA:s politik kan medföra. En kraftfull markering vore om Danmark och England sade nej till USA i frågan om att använda sina radarstationer i England respektive Grönland för det nya missilförsvaret. Hittills har man legat lågt och hittills har USA:s intressen tillåtits dominera i Nato. Enligt vår mening kan det nu vara dags att i Europa fundera över vad det så kallade atlantiska sambandet innebär i dag. Det kan behöva omprövas i riktning mot att Europa flyttar fram sina positioner. Den amerikanska linjen behöver balanseras.

Sverige har som alliansfri nation varit drivande i nedrustningsarbetet. Sverige skulle – helst tillsammans med andra länder inom eller utom EU – nu kunna ta nya initiativ, baserade på tankarna om gemensam säkerhet i stället för avskräckning. Det kan vara dags att blåsa liv i tankarna på en eller flera kärnvapenfria zoner i Europa.

Detta bör ligga i alla berörda länders säkerhetsintresse och bidra till stabiliteten i händelse av ett nytt kallt krig mellan Ryssland och USA. Ett annat alternativ av globalt intresse är att bygga ut 1967 års rymdfördrag i syfte att uppnå ett generellt förbud mot militära rustningar i rymden. Sverige har redan vid nedrustningskonferensen i Genève förespråkat ett traktat som förbjuder alla kärnvapen. Man bör nu undersöka förutsättningarna för nya initiativ.

Sammantaget anser vi att det inte finns någon anledning varken från svensk eller europeisk horisont att stillatigande acceptera risken för att resultatet av åratals nedrustningsarbete går till spillo. Det är dags att agera, helst på europeisk nivå.

Stig Gustafsson, ordförande Svenska jurister mot kärnvapen

Curt Riberdahl, vice ordförande Svenska jurister mot kärnvapen

Tyck till:

ARTIKELN HANDLAR OM