ÅSIKT

Förtigandet av historien blev Makedoniens olycka

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: AP
Förra året var det 20 år sedan Jozip Broz Tito dog. Tusentals människor samlades för att hylla den forne jugoslaviske presidenten. Både gårdagens Tito-anhängare och de som kanske blir framtidens, som den lille pojken klädd i partisanernas mössa.

Jag är ett barn

av Balkan. Jag har kämpat, kämpar och kommer att kämpa för att bli fri från mitt balkanska arv; ultranationalism, chauvinism, krig, patriarkat, den starkes maktfullkomlighet. Jag vägrar att definiera människovärdet utifrån en etnisk tillhörighet. Jag vägrar att falla offer för rädslan för den andre. Jag vägrar att döda.

– Också jag skulle vara pacifist om jag bodde i Sverige, säger Lena, min barndomsväninna.

– Jag undrar bara hur långt din pacifism skulle räcka om du befann dig här i Bitola och fick se din son skändad, om du förlåter mig, med könsorganet avskuret och instoppat i munnen. Nog skulle balkangnistan i dig fatta eld.

Jag har blivit hånad och betraktad som förrädare förr. Först när jag i Trelleborg kämpade mig ut ur familjens och kollektivets krav på lojalitet och underkastelse; jag sålde mor och far och bror och bror för att bli fri. Sedan när staten Jugoslavien höll på att upplösas. Och nu när Makedonien håller på att falla sönder.

– Vi måste, måste bli fria från vårt balkanska arv. Fortsätter jag att upprepa.

– Då tycker jag att du skall komma ner till oss och lära oss hur man gör det, säger Lena och börjar gråta.

– Men det är för sent, upprepar hon. Det är för sent.

Kriget har nått södra Makedonien. Bitola, min födelsestad. Jag föddes där under Titoeran. På Titos födelsedag sjöng Lena och jag hyllningssånger: Kamrat Tito, kamrat Tito, vår vita viol!

Våra föräldrar tillhörde den första generationen i Socialistiska Federativna Republika Jugoslavija. Den nya, upplysta världen. Enhet och Broderskap skulle råda mellan folkgrupperna; ingen skillnad mellan makedon, turk, serb, kroat, alban, sloven eller ungrare – alla var vi ett i Tito.

Våra far- och morföräldrar hörde till den gamla världen där fattigdom, okunskap och religion förslavade människorna och höll dem i mörker. De gamla trodde inte på Tito. De berättade – utan ord – för oss barn att Titos rike inte kunde bestå, de viskade om de fyra vargarna som stod i de fyra väderstrecken redo att slänga sig över Makedonien och slita landet i fyra munsbitar: bulgaren, serben, greken och albanen.

Vi föddes och växte upp i gapet mellan den gamla och den nya världen, i ett vakuum mellan ett dunkelt förflutet och en vision av ett framtida paradis på jorden.

Det förflutna som inte stämde med staten Jugoslaviens historieuppfattning skulle gömmas och glömmas. Andra världskriget skulle förenklas och glorifieras, offren inte nämnas. Det förflutna brydde sig inte om förbud, det förflutna skymtade ofta i de gamlas ansikten. Vi barn blev rädda.

Det förflutna flöt också bokstavligen upp ur jordens inre nära Bitolas centrum och ingen kunde skyffla undan det: resterna av Herakleia Lynkestis, staden som Filip II grundade, och vi barn förund-

rades över att skapelsen inte hade ägt rum med Jugoslaviens bildande och kamrat Titos maktövertagande. Men ett barn vet när det skall tiga.

Förtigandet av det förflutna var staten Jugoslaviens stora misstag – jag visste inte förrän jag kom till Sverige, att de flesta offren under andra världskriget dödades av sina egna i ett inbördeskrig, inte av tyskarna som vi lärde oss i skolan. Begreppet försoning existerade inte.

Förtigandet, detta trauma, skulle explodera i början på nittiotalet och ödelägga den värld som var vår.

Kosovo var Titos andra stora misstag. Kriget och upplösningen av landet SFR Jugoslavija började i Kosovo. Jag hörde, på åttiotalet, den 28 juni, Slobodan Milosevic påstå att den serb inte är född som inte ger sitt liv för Kosovos heliga mark. Detta skulle betyda blodbad, det visste vi. Och att kriget skulle komma, det visste vi.

Ack, är det någon som äger Kosovos heliga mark så är det trasten, skrev jag i min almanacka. Då kunde vi inte ens drömma om att långt senare, på samma dag, den 28 juni, Serbiens stora helg, skulle Milosevic till Haag och rättvisan.

Till skillnad från Makedonien, Serbien, Bosnien, Kroatien och Slovenien var Kosovo aldrig en republik i SFR Jugoslavija. Kosovo var en kompromiss, en medveten exkludering av ett folk. Medan de olika republikerna har blivit självständiga stater är Kosovos status ännu inte definierad. Också kriget i Makedonien är en direkt följd av Kosovos skenexistens. UCK-gerillans mål är att vinna territorium för ett framtida självständigt land. Det vet vi.

Det finns ingen väg som leder till fred på Balkan så länge Kosovofrågan inte är uppklarad. EU:s utrikesministrar borde resa till Pristina och Belgrad, inte till Skopje, för att förhandla och möjligen förhindra ett stort krig på Balkan. Om Kosovo var Jugoslaviens sköra punkt så är Makedonien Europas akilleshäl.

Jag ringer Bitola och frågar Lena vad hon anser.

– Det är för sent, säger hon. Det är för sent.

Rosengren inte trovärdig när han redovisar åtgärder för nollvisionen