ÅSIKT

– Lesbiska kvinnors kärlek diskrimineras

DEBATT

Tingsrätten i Örebro beslutade i går att en spermadonator är viktigare än en lesbisk medmamma.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Domen innebär en diskriminering av alla lesbiska kvinnors kärleksrelationer.

Det skriver i dag Annette Lundborg, själv lesbisk mamma till två barn genom spermadonation.

Hon menar att det självklara är att en medmamma vid skilsmässa ska ha umgängesrätt och underhållsplikt.

Foto: EMMA OLOFSDOTTER
MOR OCH DOTTER Annette Lundborg med sin dotter Elin. Både Elin och Annette Lundborgs son Simon kom till livet via en spermadonation av en homosexuell vän. Det är i dag det vanligaste sättet att skaffa barn för homosexuella.

DET ÄR bara stelbenta lagstiftningar som kan nagga kärleken i kanten och ge signaler av respektlöshet till våra barn.

Två kvinnor – låt oss kalla dem Sara och Elisabeth – träffar en dag varandra och kärlek uppstår. De väljer att leva sina liv tillsammans. De, som majoriteten av alla andra som älskar varandra, börjar en dag att fundera på barn och att bilda familj. De beslutar sig för att det är Sara som ska få bli den gravida och därmed den biologiska modern.

De väljer att inte ha en aktiv pappa men däremot vill de göra det möjligt för barnen att senare söka upp och ta reda på vem den biologiske pappan är. De väljer därför en känd donator. Kvinnorna får en ”burk” sperma av donatorn och Elisabeth inseminerar sin käresta.

Åren går och familjen har så småningom tre små älskade barn. (Alla med sperma från samme donator.)

FRAM TILL DET att det äldsta barnet är nio år, är det Sara och Elisabeth – alltså den biologiska mamman och hennes kvinna som vi också kallar medmamma, som delat på allt vad gäller barnen: pussat barnen god natt, läst Pippi och Alfons både framlänges och baklänges, glömt köpa blöjor på Konsum och snutit snoriga näsor vid frukostbordet.

Det är också den biologiska mamman och medmamman som stått för den känslomässiga tryggheten för barnen. Visat kärlek, varit vuxna förebilder, delat sorg och glädje. Det är Sara och Elisabeth som är dessa tre barns familj.

Kärlek mellan två vuxna kan ju ibland tyvärr falna, dö bort, försvinna i intet. Då skiljer vi oss.

Sorgligt men inte särskilt konstigt eller ovanligt i vårt samhälle.

Kärleken till sina barn kan däremot aldrig falna, dö bort eller försvinna. Dom är från början fastgjutna i våra hjärtan. Barnen däremot kan väl ibland utifrån olika livsfaser pendla mellan kärlek och ilska gentemot oss föräldrar, men dom som barnen vuxit upp med står ändå för den allra viktigaste tryggheten.

Självklart sätter ju då en skilsmässa sina spår och kanske sår hos barnen.

Kärleken mellan Sara och Elisabeth tog en dag av någon anledning slut och kvinnorna gick skilda vägar.

Så här borde slutet på denna berättelse vara:

Sara står som ensamstående trebarnsmor och Elisabeth betalar underhållsbidrag och har självklar umgängesrätt. Kanske hon till och med har barnen boende hos sig ibland och har då rätt till VAB om barnen skulle bli sjuka.

Detta enkla, självklara och trots allt kärleksfulla slut på berättelsen är dock bara en vision.

Det verkliga slutet, som skrevs i domstolsprotokollet vid tingsrätten i Örebro, är att från den dag som Elisabeth – alltså medmamman – klev ut ur familjens gemensamma bostad, är hon förvandlad till ett förmultnat höstlöv som sakta flyger bort ur laglig mening och försvinner ut i intet.

Den lagliga och juridiska rättigheten till barnen tillfaller i stället den kände donatorn – dessutom mot sin vilja. Det är han som blir underhållsskyldig och får umgängesrätt.

Eftersom den kände donatorn ur lagstiftningssynpunkt ses som en viktigare part gentemot barnen än medmamman, utgör det en diskriminering av alla lesbiska kvinnors kärleksrelationer.

Det ger också otroligt konstiga signaler till barnen – ”skulle han, som knappt vet att jag lärt mig läsa, vara viktigare än Elisabeth som jag älskar?”

Ja, inte gagnar det barnens bästa.

Tänk att det ska vara så märkvärdigt – det handlar ju bara om kärlek och ingenting annat. Viskade jag till mina egna små barn som precis har somnat mellan dunbolstren.

Homosexuella har alltid haft barn, skaffat barn och kommer att skaffa barn.

Så nu, kära regering, är det väl ändå hög tid att låta kärlek och respekt vara tyngdpunkten i en ny lagstiftning som ger lesbiska kvinnor självklar rätt till laglig insemination, säkrar medförälderns juridiska rättigheter och som värnar alla våra barns framtida trygghet.

Tyck till:

Annette Lundborg (Homosexuell förälder)