ÅSIKT

Lägg inte ansvaret på oss, ministrar!

DEBATT

Det vilar ett ”tungt ansvar” på invandrar-organisationerna att ”nå fram till de enskilda familjerna och bryta förtrycket”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Så skrev statsminister Göran Persson på Aftonbladet

Debatt efter mordet på Fadime.

I dag protesterar 16 etniska riksförbund.

De upplever att de har dåliga villkor och motarbetas. De upplever att regeringens politik utestänger en stor mängd människor med annan etnisk bakgrund.

Därför kan ansvar för familjetragedier inte läggas på

invandrar-organisationerna.

Foto: STAFFAN CLAESSON
Sveriges invandrar-organisationer reagerar starkt på Mona Sahlins och statsminister Göran Perssons uttalanden om de etniska organisationernas bristande arbete. På bilden syns Mona Sahlin hålla tal på Stora torget i Uppsala vid manifestationen för den mördade Fadime den 23 januari.

det tragiska och ofattbara inträffar. En ung kurdisk kvinna dödas av sin far. Den enorma medieuppvaktningen skapar utrymme för många enskilda, organisationer, myndigheter och framför allt politiker att uttala sig. Ett fåtal försöker ge en sansad bild, att det handlar om en länge pågående konflikt och att den komplexa familjerelationen, där den oförsvarliga handlingen att en far dödar sin dotter, troligen bottnar i ett patriarkaliskt tänkande.

”Vad gör invandrarorganisationerna, de får ju bidrag för att förhindra detta?”

När frågan ställs till integrationsminister Mona Sahlin och hon blir svarslös, väcks misstankar.

En minister blir svarslös, som till sitt förfogande har departement, verkställande myndighet som satsar miljoner på kontrollsystem med insyn i minsta detalj när det gäller bidragets storlek och användning.

När så samma minister började prata om misslyckad integration och behovet av att se över vad organisationerna gör, släpps alla spärrar.

I den olyckliga och jäktiga processen kliver självaste statsministern in med en debattartikel i Aftonbladet som lägger ”tungt ansvar på invandrarorganisationerna”. Detta förändrar onekligen situationen så att frågan om organisationernas roll och betydelse blir befogad, särskilt då vår statsminister väljer att ta sin första kontakt med organisationerna via offentligheten. Vilka organisationer pratar de egentligen om?

Det finns cirka en miljon människor födda utomlands som invandrat till Sverige. Av dessa är ca 160 000 (16 procent) organiserade i etniska organisationer.

På riksnivå finns en 40-tal organisationer, erkända av regeringen som demokratiska och öppna organisationer. De får statsbidrag under samma regelverk som gäller för alla andra ”svenska” folkrörelseorganisationer.

Sexton av dessa organisationer har valt att samarbeta inom Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige, SIOS. Statsbidraget till alla 40-tal organisationer uppgår år 2002 till drygt 13 miljoner kronor, alltså 80 kronor per medlem och år. Det bidraget ska räcka till all verksamhet och för att upprätthålla och tillgodose de demokratiska krav som ställs på organisationerna: årsmöte, bokföring, etc.

I jämförelse med andra likvärdiga organisationer ur folkrörelsefamiljen är stödet tio gånger mindre. Ovan presenterade fakta är kända av integrationsminister, ansvarig myndighet och säkert av seriösa media.

Som om organisationernas dåliga villkor inte räckte har de etniska organisationerna under de senaste 15 åren konstant motarbetats. Allt började när organisationerna under 80-talet började ställa rättmätiga krav utifrån gruppens behov och önskemål. Det handlade om krav på att få komma in på arbetsmarknaden utan att diskrimineras, skydd mot rasistiskt våld, möjligheter för barnen att få bra utbildning, delaktighet och inflytande, en radio och tv som återspeglar mångfalden, med mera.

Ju mer organisationerna engagerades och kom med förslag till åtgärder desto mindre blev man intresserad av våra förslag. Statsmakten vände ryggen till de etniska grupperna vars medlemmar har byggt upp landet och det välfärdssamhälle som vi är så stolta över.

Nästa steg var att överge en politik vars mål var jämlikhet, valfrihet och samverkan till förmån för integrationspolitiken, som är relaterad till individen och helt förbiser den sammansatta växelverkan mellan individens självidentifikation och grupptillhörighet. Man är invandrare i fem år och som sådan omfattas man av integrationspolitiken. Sedan är det den generella politiken som gäller. Men i denna politik finns inget utrymme för mångfalden.

I stället för att ge människor möjligheter att bli subjekt och förverkliga sina inneboende resurser blir de objekt och problem som samhället måste ta hand om. Det är bland annat utifrån dessa processer som de så kallade segregerade områdena vuxit upp. När man är objekt slutar man att lyssna.

I dag är det många som inte lyssnar, vare sig på politiker, landsmän eller de egna organisationerna, eftersom dessa har svikit dem genom sin oförmåga att få beslutsfattare att vidta åtgärder i tid.

I en sådan vanmaktssituation kan man lägga ansvaret på vem som helst, utan att det gör vare sig till

eller från.

Vi som etniska organisationer, trots små möjligheter att påverka, kommer att fortsätta med att informera och kanalisera de behov och önskemål som finns bland våra medlemmar, mot bakgrunden av våra värderingar om människors lika värde, jämlikhet och rättvisa samt ansvar att stödja dem som har det sämre.

Däremot kommer vi inte att vara verktyg för andra och ansluta oss till förslag som vi inte själva tror på, även om man lockas med resurser.

Kära statsminister, vi tar ansvar för:

att få våra medlemmar och andra att se och betrakta Sverige som sitt nya hem.

att engagera allt fler av våra medlemmar och andra för att hjälpa människor att komma ur sin passivitet och likgiltighet inför det samhälle de lever i samt uppmana dem att delta i samhällsutvecklingen och därmed bidra till att uppnå en samhällsgemenskap för alla.

att värna om de gemensamma värderingarna, det demokratiska samhället och människornas lika värde, frihet och rättighet att forma sitt liv efter egen vilja.

att stärka samverkan mellan minoritetsgrupper och majoritetssamhället men också mellan de olika minoritetsgrupperna.

att medverka till att politiskt, ekonomiskt och kulturellt utbyte mellan Sverige och våra ursprungsländer stärks och utvecklas.

Kära statsminister: Tar du och regeringen ansvar för:

att snarast möjligt göra en översyn av integrationspolitiken och vidta åtgärder inom den generella politiken så att människor med annan etnisk bakgrund får samma möjligheter av förverkliga sig.

att avskaffa begreppen invandrare och personer med utländsk bakgrund eftersom de bidrar till ännu större stigmatisering och vi och dem-uppdelning.

att motverka de strukturer som alltid gör gällande att man hotar det svenska så fort man talar om etnicitet och mångfald.

att samhället erkänner de olika etniska minoriteterna. Därmed får individer och grupper reell möjlighet att bidra till utveckling av ett mångkulturellt samhälle.

att frigöra och satsa resurser på en mångspråkig och mångkulturell skola så att barnen, föräldrar och lärare på riktigt förstår och handlar efter principen om individernas lika värde och lika rätt.

att ta upp frågan om SVT:s roll och ansvar för mångfalden och betydelsen av programutbud som motsvarar den etniska mångfalden.

att de etniska organisationernas roll och betydelse som viktig part i mångfaldsarbetet erkänns.

att ta upp diskussionen med de fackliga organisationerna om deras roll och ansvar, särskilt i fråga om diskriminering vid rekrytering och på arbetsplatser.

att driva igenom en förändringsprocess i det egna partiet för att partiet på riktigt, både representativt och maktfördelningsmässigt, ska återspegla väljargruppen.

Vilken väg väljer du och regeringen?

Antingen väljer du att föra en dialog med de demokratiska etniska organisationerna som arbetar offentligt och långsiktigt samt känner stort ansvar för vårt land eller också fortsätter du och regeringen som hittills med den politik som utestänger en stor del av människorna med annan etnisk bakgrund.

Francisco Rodriguez, ordförande SIOS

Milinko Mijatovic, sekreterare SIOS

Medlemsförbund:

Ninwe Maraha, Assyriska riksförbundet

Freddy Weitzel, Chilenska riksförbundet

Tesfai Berhane, Eritreanska riksförbundet

Jan-Olof Källström, Finlandssvenskarnas riksförbund

Eleni Kandila, Grekiska riksförbundet

Valerio Re, Italienska riksförbundet

Saied Tagavi, Iranska riksförbundet

Keya Izol, Kurdiska riksförbundet

Amadeu Batel, Portugisiska riksförbundet

Maria Olsson, Riksförbundet polska föreningar

Juan Capel, Spanska Riksförbundet

Miodrag Smiljanic, Serbernas riksförbund i Sverige

Tuula Fomin, Sverigefinska riksförbundet

Yusuf Unver, Syrianska riksförbundet

Osman Özkanat, Turkiska riksförbundet

Ibrahim Osman Bouraleh, Somaliska riksförbundet