ÅSIKT

De är alla offer för ”Fästning Europa”

Foto: Peter Kjellerås
”Det ensamma, ovälkomna och utnyttjade barnet på Carlslund är det yttersta offret för ”Fästning Europa”.”
DEBATT

Förnedring, självmord och prostitution bland de ensamma flyktingbarnen på Carlslund upprör i nyhetsflödet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det finns en bakgrund till avslöjandena.

En politik som konsekvent misstänkliggör människors asylskäl, aktivt kriminaliserar flyktingar och skapar ”humanitära skäl” genom att bryta ner folk i väntan.

Om detta skriver i dag författaren Henning Mankell, regissören Suzanne Osten, redaktören Sanna Vestin och FARR-ordföranden Michael Williams på Aftonbladet Debatt.

Svensk flyktingpolitik är en av de mest generösa i världen, säger vår nye migrationsminister Jan O Karlsson.

Visst är det så. Sverige är bland världens bästa på att ge stöd åt FN:s flyktingpolitik. Sverige har en egen flyktingmottagning som är en av världens bästa. Det var åtminstone vad många trodde tills avslöjandena kom om hur ensamma flyktingbarn har det.

Sverige är inte världens främsta, men i alla fall världens tjugotredje största flyktingmottagare, i förhållande till folkmängden.

Sverige är också bland världens bästa på att hindra flyktingar från att fly. Sverige är bland de bästa på att definiera bort människors asylskäl och på att skapa humanitära skäl under väntetiden. Sverige är bäst på att bryta mot FN:s förbud mot avvisning av den som riskerar tortyr.

Nu har Sverige också Världens Bästa Karlsson som flyktingminister.

När Karlsson flög till Afghanistan tittade han in hos människorna som redan återvänt för att bygga upp den utbombade Shomalidalen. ”I den dalen börjar vår flyktingpolitik” sa Karlsson.

Det är bra. Folk som tvingats fly undan katastrofer ska inte behöva bli främlingar på andra sidan jordklotet. De ska kunna återvända snarast möjligt för att bygga upp igen tillsammans med sina grannar.

Men om det är grannarna som har hängt upp pappa i skorstenen, våldtagit flickorna, bränt huset och lovat döda hela familjen om vi kommer tillbaka? Då är det inte så lätt att återvända. Inte om man är gift med en av fel sort. Inte om man är en av dem som flydde i stället för att vara med och ha ihjäl de andra. Inte om man aldrig mer i livet kan se dem i ögonen som man blev våldtagen eller torterad av.

Till sist handlar flyktingpolitik om dem som INTE kan återvända.

Men det är svårt att bli erkänd som flykting i Sverige. Många avfärdas som ”icke trovärdiga”, bland annat för sådant som att de inte har kunnat identifiera sig eller redogöra för sin resväg.

Sverige har prickats åtta gånger av FN för att ha beslutat om avvisningar trots risk för tortyr. (Inget annat land har fällts så många gånger för detta.) Sex gånger av åtta gällde kritiken att den asylsökandes hela berättelse hade avfärdats på grund av detaljfel eller formaliteter.

När det gäller att erkänna flyktingstatus spelar Sverige i bottenligan. Bara omkring två procent av de asylsökande erkänns som flyktingar, trots att mer än hälften till slut brukar få stanna – de flesta av ”humanitära skäl”.

Även om man har våldtagits och misshandlats av polis eller bevittnat bestialiska övergrepp, så är det inte säkert att man kan lämna en fullständig redovisning som bevisar för svenska myndigheter att man fortfarande är ”förföljd”. Då kan man bli avvisad.

Men om myndigheterna upptäcker att det är omöjligt att avvisa för att kriget rasar, eller för att regimen är opålitlig eller obefintlig, då kan man få stanna av ”humanitära skäl”. Ibland väntar myndigheterna så länge på att det ska gå att skicka i väg en, så man till slut får stanna på grund av väntetiden – ”humanitära skäl”.

Några olyckliga, som har fått nej, stannar illegalt eftersom skräcken för vad som kan hända gör det omöjligt att återvända. Efter åratal som gömd kan man bli så psykiskt sjuk att man får uppehållstillstånd på grund av det – humanitära skäl.

En stor del av Sveriges många flyktingar tas emot efter en långvarig och nedbrytande process där de har misstänkliggjorts och passiviserats och barnen har farit illa – och det kallas för ”humanitära skäl”.

För dem som kom hit av rädsla för förföljelse är det mer förödmjukande än humant. De nekas flyktingstatus, trots att Sverige faktiskt har funnit det omöjligt att skicka hem dem.

(Det finns annars mycket som skulle kunna vara riktiga humanitära skäl – Sverige kunde till exempel avstå från att avvisa barn som upplevt för mycket, människor som är traumatiserade och inte kan få vård, familjer som vi vet kommer att hamna i miserabla flyktingläger.)

Det första hindret för flyktingar är att över huvud taget komma ut ur hemlandet.

EU:s politik är att stänga in flyktingar i ”närområdet”. Sverige var bland de första att placera ut agenter på flygplatser och införa visumtvång – det vill säga att medborgare från ett visst land måste ha tillstånd i förväg för att få resa in i ett annat. Andra EU-länder har satsat mest på fängslande och kriminalisering. Återtagandeavtal är en annan viktig bit. (Sverige förhandlade i åratal med Milosevic för att få Jugoslavien att hämta sina krigsvägrare och andra avvisade).

Visum ges bara för korta besök. Man kan inte få visum för att söka asyl. De flesta EU-länder har också transportörsansvar, så att flygbolag ska tvingas stoppa den som inte har papper från att ta sig hit. Men för att få söka asyl måste man ha tagit sig hit. Det är inte tillåtet att söka asyl från utlandet.

När regimen i Iran 1999 åter började slå sönder demonstrerande studenter, och utdöma dödsstraff mot dissidenter, så skärptes Sveriges visumpraxis för Iran, uttryckligen för att hindra fler att söka asyl.

Den som försöker ta sig ut via ambassaden i Teheran får alltså obönhörligt nej. Men ute på stan väntar den hjälpande hand som säljer falska pass om du har pengar – eller ståplats i lastbilen om du är fattig.

Här, utanför svenska ambassaden, börjar svensk flyktingpolitik för människor som fruktar förföljelse.

Det är tio år sedan som Sverige införde visumtvång gentemot Bosnien, mitt under brinnande krig. Flyktingströmmen därifrån upphörde från ena veckan till den andra. Sedan har visumtvång införts gentemot allt fler. Nu har EU en gemensam lista som omfattar omkring 130 länder.

I takt med restriktionerna halverades antalet asylsökande till Sverige varje år, från 82 000 toppåret 1992 ner till färre än 6 000 1996.

Men sedan har antalet klättrat uppåt igen. Förra året kom mer än 23 000 – lika många som före Balkankrigen. I hela EU-området har antalet asylsökande samtidigt som i Sverige först sjunkit dramatiskt men har sedan ökat och ligger nu på samma nivå som för tio år sedan.

EU-ländernas alla hinder lyckades inte stoppa flyktingarna. Skillnaden är att nuförtiden finns nästan inga legala vägar. Marknaden har tagits över av smugglare.

Det ensamma, ovälkomna och utnyttjade barnet på Carlslund är det yttersta offret för ”Fästning Europa”. I hemlandet fanns någon som försökte att åtminstone rädda ett barn – undan milisen, kriget, trakasserierna, vad det nu var. Men barnet blev offret.

Det är bra att migrationsministern vill förbättra Sveriges flyktingpolitik. Men hela attityden behöver förändras för att flyktingpolitiken ska bli anständig igen. Sverige måste också våga gå i spetsen för att återinföra legala sätt att söka asyl i Europa och stoppa kriminaliseringen av flyktingar.

Världens Bästa Karlsson

har från sitt tak gjort viktiga nedslag till verkligheten. Men han skulle behöva titta in inte bara hos de återuppbyggande afghanerna, utan också hos inlåsta och förödmjukade asylsökande, hos misstrodda barn, och hos de avvisade som i desperation gått under jorden.

Tyck till:

Henning Mankell (författare), Suzanne Osten (regissör), Sanna Vestin (redaktör Artikel 14), Michael Williams (ordförande FARR)