ÅSIKT

Vitryssland behöver draghjälp

DEBATT

Vitryssland är ett land vi ska köra över med 8 – 0 i hockey och i övrigt glömma bort.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den inställningen har visat sig vara problematisk.

Aftonbladet Debatt menar att det i dag är läge att låta journalisten Tobias Ljungvall uppmärksamma vad vi borde göra åt Europas sista kommunistiska diktatur – styrd av före detta hockeyspelaren Alexander Lukasjenko.

När vi kommit över förlusten i ishockey borde vi – som en gång för Baltikums befrielse – samlas på Sergels torg för Vitrysslands sak.

Foto: URBAN ANDERSSON
HUMANITÄRT KATASTROFOMRÅDE 70 procent av radioaktiva nedfallet från Tjernobyl föll över Vitryssland. Först nu syns resultatet – tiotusentals barn lider av sköldkörtelcancer.

Sju förlorade år, så kan man beskriva den vitryska utvecklingen 1994–2001. Alltså tiden från Lukasjenkos makttillträde till hans omval i höstas. Sju år präglade av kvävd pressfrihet, politisk förföljelse och spårlöst försvunna regimkritiker.

EU:s linje har, begripligt nog, varit isolation och fördömanden av landet.

Men redan dagen efter presidentvalet i september kungjordes, på en gemensam presskonferens med OSSE och Europa-rådet, att isoleringen varit kontraproduktiv. Nu skulle nya tag till, sade man.

Nästa dag kom terrordåden i USA. Sedan blev det tyst om Vitryssland.

Men häromveckan fick Anna Lindh, tillsammans med sina utrikesministerkollegor inom EU, ett öppet brev från en grupp vitryska oppositionella. Bryt isoleringen av Vitryssland, skrev bland andra socialdemokraten Nikolaj Statkevitj, kommunistledaren Sergej Kaljakin och liberale parlamentsledamoten Vladimir Novosiad. Släpp in landet i den euro-peiska värmen, politiskt och ekonomiskt, så skapar ni möjligheter för demokratisering.

Samtidigt gick en annan del av oppositionen ut med motsatt budskap. Isoleringen har inte varit sträng nog, menar den nationalkonservativa högerfalangen med Anatolij Lebedkos Förenade medborgarpartiet och Vintsuk Vjatjorkas Vitryska folkfronten i spetsen.

Så hur ska Anna Lindh och hennes kollegor göra? Mer isolering, eller mindre?

Lindh kan se sig rejält omsprungen av sin partikollega Urban Ahlin, utrikesutskottets nye ordförande, som tagit täten i svensk Vitrysslandspolitik. Till hans initiativ på senare tid hör möten med vitryska regeringsmedlemmar och en inbjudan till den vitryske utrikesministern att besöka Sverige. ”Personer i Lukasjenkos absoluta närhet ifrågasätter hans sätt att styra landet”, förklarade Ahlin vid ett seminarium på ABF-huset i Stockholm i oktober.

Kanske är det så, men frågan är om detta har någon betydelse.

För oavsett vad landets styrande elit egentligen tycker om demokrati, så lever förtrycket i högönsklig välmåga. På sistone har bland annat den regimkritiska tidningen Pagonja stängts, och en åtalskampanj mot misshagliga företagsledare inletts. Nyligen begick tjugoårige demokratiaktivisten Andrej Zajtsev självmord, efter upprepade värvningsförsök och långvarig psykologisk press från vitryska KGB.

Intresset för en dialog med väst tycks från regimens sida också vara noll. Den vitryske utrikesministern ställde i sista stund in sin Sverigeresa utan förklaring, sannolikt för att Lukasjenko grep in.

Men om regimen nu är hopplös, vem ska man då tala med i Vitryssland? Hittills har väst, främst USA, satsat på att stödja den högernationella, radikala oppositionen.

Fiaskot i presidentvalet var ett trauma för denna, och det är först nu som man börjar samla sig för att dra upp riktlinjerna inför framtiden. Mycket tyder dock på att man inte lärt sig av misslyckandet, utan i stället borrar huvudet än djupare ned i sanden.

Konkret innebär detta att man återigen talar om att bojkotta framtida val, liksom man bojkottade lokalvalen 1999 och parlamentsvalet 2000. Detta trots att just brist på erfarenhet av arbete med väljarna är en viktig förklaring till det massiva nederlaget i höstas.

Som ett mörkt moln över oppositionen hänger även anklagelser om korruption, med försnillade utländska biståndsmedel i centrum. Ett bistånd som för övrigt stärker oppositionens politiska marginalisering, eftersom incitamentet blir att anpassa sig till amerikanska finansiärer i stället för till vitryska väljare.

Att denna radikala opposition nu motsätter sig ett slut på EU:s isolering av Vitryssland, kan också begripas mot bakgrund av att man hittills haft monopol på (de lönsamma) kontakterna västerut.

Varken regimen eller oppositionen inger alltså särskilt mycket hopp för Vitrysslands framtid. Men betyder det att vi ska strunta i landet?

Nej.

De politiska kontakterna måste breddas. Bland regimmotståndarna är framförallt de så kallade centerkrafterna ett kort som återstår att spela, något som nu alltmer uppmärksammas ute i Europa. Dit hör inte minst de ovan nämnda undertecknarna av brevet till EU:s utrikesministrar.

Vitrysk politik är dock tungrodd, och lär så förbli medan Lukasjenko sitter på tronen. Enbart politiska kontakter räcker därför inte för att driva landet i rätt riktning.

Näringslivet är en förbisedd möjlighet att påverka. Stora företagsledare, likt de som nu håller på att fängslas av regimen, är rimligen trötta på den vitryska kommandoekonomin där deras vinster försvinner ner i Lukasjenkos kassakista. För en mogen inhemsk opposition

borde dessa direktörer vara lämpliga allierade. Däremot är deras företag högst olämpliga att investera i, just för att pengarna göder regimen.

Små och medelstora privata företag är i stället vad EU-länderna borde satsa på. Sådana finns det ganska många av i Vitryssland, men de är mycket svaga. Ett omfattande europeiskt investeringsprogram skulle kanske inte ge ekonomiska vinster, men väl politiska. Privata entreprenörer var drivande i den europeiska demokratiseringen, när det gällde att sopa undan det gamla feodala styret. På sikt borde en liknande utveckling vara möjlig i Vitryssland, där den föråldrade makteliten inte heter aristokrati utan nomenklatura.

Så, Anna Lindh, ser jag möjligheterna till en bättre framtida Vitrysslandspolitik. Det handlar om fyra saker:

1. Se regimen för vad den är, en förtryckare.

2. Ställ konstruktiva krav på oppositionen, tyck inte synd om den.

3. Utveckla nya politiska kontakter, bland moderata oppositionella och inom systemet.

4. Verka för ett europeiskt investeringsprogram i Vitryssland.

Du har nu varit Sveriges utrikesminister i över tre år, men hittills knappt lyft ett finger för folket i Europas sista diktatur. Nu är EU:s Vitrysslandspolitik i gungning, och du har en chans att börja engagera dig.

Tänker du ta den?

Tobias Ljungvall (journalist medarbetare i svenskt internationellt liberalt centrum Silc)