ÅSIKT

– Jag är ingen mördare

DEBATT

”En av Sveriges mest kända SKÅDESPELARE granskas för misstänkt MORD PÅ LÄKARE”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Så löd tidningen Expressens förstasida den 19 februari.

Den handlar om Thorsten Flinck.

Han är inte misstänkt för mord.

I dag träder han fram på Aftonbladet Debatt och skriver sin version av vad som hände när han hittade sin vän död.

Foto: Stefan Jerrevång
Skådespelaren och regissören Thorsten Flinck dök upp på galafesten efter utdelningen av Aftonbladets pris Filmstjärnan i söndags.

Telefonen har varit ovanligt tyst de sista dagarna.

Själv ligger jag och trycker på ett halvdant hotellrum någonstans i Stockholms city. Rädd för att gå ner och betala notan i receptionen eftersom jag då är tvungen att se rakt in i receptionistens ögon och hon vet vems ögon hon tittar in i, och oavsett om hon läst och sedan dragit sin slutsats om vem den kände, vidrige skådespelaren och regissören är så känns mina ögon som två tisdagslöpsedlar för Expressen.

”Mördare!” Mördare!” Mördare!”

Telefonen är tyst, tyst, tyst. Pressfolk har en otäckt stor makt eftersom vi människor har en viss fallenhet för den dumma och farliga uppfattningen att allting skulle vara som det synes vara. En respekterad kvällstidning som påstår att den kände teaterarbetaren är mördare är det som står, och det som står är påtagligt, konkret och alltså sant.

Men jag är av den tron att den som griper till svärd ska förr eller senare med svärd förgöras.

Därför följer här min redovisning rörande de händelser som utspelade sig den 20 december 2001 på Kungsholmen, Stockholm och den turbulenta förmörkade tid som därpå följde för mig och andra.

Det är inte feghet som stoppat mig tidigare. Feghet är mig främmande.

Endast en fars oro och förtvivlan över att mina av mig så djupt älskade barn skulle komma till skada av dessa stinkande och vidriga lögner man med boja har lagt på mitt hjärta.

Tisdagen den 19 februari ståtar Expressens förstasida med krigsrubriker:

”En av Sveriges mest kända SKÅDESPELARE granskas för misstänkt MORD PÅ LÄKARE”.

”Stjärnkrögaren” Carl-Jan Granqvist bedyrar vidare: ”Min vän dog inte en naturlig död”.

Inne i tidningen fortsätter ”Brott- & straff”-journalisterna Anders Fallenius och Tina Frennstedt sina ”avslöjanden”. Enligt ”anonyma uppgifter till Expressen” är jag inte enbart misstänkt för mord på den ”45-årige” läkaren, utan anklagas också för stöld och ”aggressivt beteende”. Vidare intygas att ”skådespelaren var kvar i bostaden när polisen kom”. Skandalartikeln avslutas finstilt:

”Eftersom den kände skådespelaren inte är formellt misstänkt för brott, kan utredarna inte förhöra honom.”

Hur en tidning i Sverige – ett land som slår sig för bröstet för sin höga pressetik – kan publicera ett sådant hopkok av vidrigheter, ruttna lögner, förtal, skvaller och förvirrade felaktigheter är ofattbart. I desperata försök att höja den dalande upplagan tycks allt numera tillåtet.

I denna situation gråter och skriker jag och med gapande mun frågar jag mig:

Vad vill de mig? Varför hatar de mig?

Jag har tidigare, av hänsyn till såväl min döde vän och hans efterlämnade som min egen familj, inte velat kommentera dödsfallet trots otaliga propåer från nyfikna kvällstidningsjournalister.

Efter att offentligt, om än icke med namns nämnande, ha utpekats som mördare – det i särklass mest kränkande en människa kan råka ut för – har jag nu inget val.

Att min 58-årige vän inte ”dog en naturlig död”, som hans vän Carl-Jan Granqvist formulerar saken, är obestridligt.

Läkaren dog i en – med största sannolikhet oavsiktlig – överdos av något narkotiskt preparat. Jag var inte i lägenheten när min vän dog. Däremot var jag den som senare på dagen upptäckte honom. Jag var inte heller, som Expressen påstår, kvar i lägenheten när polisen kom dit. Djupt chockad hade jag då åkt till några nära vänner på Östermalm som jag visste var hemma. Därifrån ringde jag omedelbart till polisen. Därpå gick jag till min advokat som bor i närheten. Det var också dit polisen kom för att förhöra mig.

Jag har aldrig någonsin ”stulit” från läkaren. Däremot har jag – med hans goda minne – pantsatt gåvor och presenter från honom. Detta var, som läkaren mycket väl visste, ett sätt för mig att överleva ekonomiskt, då jag de senaste månaderna inte haft någon fast inkomst.

Någon polisutredning mot mig rörande misstanke om mord har aldrig existerat, kommer aldrig att existera.

Lögn, lögn, lögn, Expressen.

Jag är ingen mördare.

Tack för ordet, lämna nu mig och mina barn i fred.

Thorsten Flinck