ÅSIKT

Le Pens framgång utmanar Sverige

DEBATT

Den mest uppen- bara orsaken till val- resultatet i Frankrike – att fransmännen faktiskt röstar på de kandidater de sympatiserar med – har på ett märkligt sätt lyst med sin frånvaro i den svenska debatten.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det skriver i dag Mauricio Rojas, riksdagskandi-dat för folkpartiet och socialdemokraten Widar Andersson på Aftonbladet Debatt inför sista valomgången i Frankrike i morgon.

Hur mycket vi än föraktar hans politik är det farligt om vi förnekar de samhällsproblem som han baserar sin politik på.

Vinner gehör Att Le Pen får många röster borde få oss att se över de verkliga problemen i samhället. Problem som extrema partier ofta använder som slagträ inför valtider, som invandring, arbetslöshet och kriminalitet.

I den stora mängd kommentarer och analyser som publicerats efter Le Pens valframgång i det franska presidentvalets första omgång har gjorts otaliga försök att förklara varför fransmännen röstade som de gjorde. Den uppenbart mest möjliga orsaken till valresultatet – att fransmännen faktiskt röstar på de kandidater de sympatiserar med – har på ett märkligt sätt lyst med sin frånvaro i den svenska debatten.

Le Pen får helt enkelt många röster eftersom många fransmän ogillar kriminalitet, getton, utanförskap, fattigdom och arbetslöshet och därför att de, likt Le Pen, drar slutsatsen att invandringsstopp och utträde ur EU kan vara ett sätt att komma tillrätta med problemen.

Enligt vår mening är det förfärande slutsatser som dessa väljare har kommit fram till. Det vore dock ännu mer förfärande om antipatin för Le Pen’s politik skulle leda oss till förnekelse av de samhällsproblem som han knyter samman sin politik med. I en demokrati är väljarna vuxna att träffa sina egna val utifrån sina egna uppfattningar om sakernas tillstånd. Den kollektiva och mediala psykoanalys som nuförtiden ofta genomförs när medborgarna väljer på ett för etablissemanget oväntat sätt är ett demokratiskt ofog som rentav riskerar att underminera demokratins principer.

Även Sverige är ett invand-ringsland och också här hos oss finns numera erfarenheter av en gammal samhällsstrukturs oförmåga att anpassa sig till nya förutsättningar.

De som kommer inresande hit från andra länder – på flykt från elände och övergrepp och/eller på jakt efter bättre livs-chanser – ges därför alldeles för få chanser att hävda sig på jämlika grunder.

Folkhemmet synes vara färdigbyggt och 100000-tals högst arbetsföra och kapabla människor skolas därför in i utanförskap och socialbidragsberoende i stället för att efterfrågas som nybyggare, medarbetare och entreprenörer. De hänvisas till den offentliga sektorns utgiftskonto och förvägras ofta möjligheten att genom arbete och ansträngning påverka sina inkomster.

Föräldrarnas utanförskap går, precis som innanförskap, inte så sällan i arv och barn och ungdomar som faktiskt fötts i Sverige ärver inte bara de segregerade underklassmiljöernas livsvillkor utan ofta en förstärkt känsla av främlingskap till det svenska.

Vi har faktiskt fått första generationen utlänningar som är födda i Sverige men som inte kan identifiera sig med sitt land eftersom de saknar den trygghet och den stolthet som krävs för att kunna säga: ”Jag är svensk, men på mina egna villkor.” Därför är det inte så förvånande att exempelvis konstatera att i förhållande till sin andel av befolkningen är de individer, som växt upp i segregerade underklassmiljöer och som inte är etniska svenskar, överrepresenterade på fängelser och inom den slutna ungdomsvården.

För den som vill och vågar se på Sverige ur det här perspektivet är det uppenbart att det krävs en radikal förändring av integrationspolitiken. Vi vill för vår del föreslå åtgärder och attityder som inte bara går på tvärs med Le Pens politik utan som också utmanar den traditionella strukturen i svensk politik på dessa områden. Integration handlar framförallt om processer som drivs av den enskilde och huvudspåret i politiken skall därför vara att underlätta den enskildes strävan till delaktighet och integration.

Två områden är särskilt angelägna för förnyelse och reformiver:

1. För dem som kommer till Sverige skall huvudregeln vara arbete kombinerat med utbildning när det behövs, inte socialbidrag. Det är samma sak som vi förväntar oss från etniska och friska svenskar och det finns inga som helst skäl att ha andra förväntningar för människor med annan etnisk bakgrund.

Vi måste sluta att integrera invandrarna till bidragssystemen och i stället ge dem möjlighet att från första början bli en del av det produktiva och kreativa Sverige.

2. Delaktighet i det nya Sverige förutsätter jämlika möjligheter att bidra till samhällsbygget och till skapandet av sin och sin familjs ekonomiska självständighet. Därför skall socialt självbyggeri, drift av egna skolor, barnstugor, äldreomsorg och andra sociala företag uppmuntras och inte som i dag motarbetas. För att göra detta möjligt måste resurserna kanaliseras bort från en allt mer kontraproduktiv omhändertagandeindustri och direkt till de berörda. Vi måste ersätta andras makt med egenmakt för att öppna mångfaldens vägar i Sverige.

Le Pens framgång

är utmanande för hela det europeiska välfärds- och demokratibygget. Än mer farligt för vår gemensamma värdegrund vore dock att negligera de konflikter och demokratiska underskott som en misslyckad integrationspolitik har skapat. Enda hållbara sättet att bekämpa främlingsfientlighet är att försöka komma med bättre och mer trovärdiga svar och lösningar på de frågor och misslyckanden som Le Pen och dylika politiker bygger sitt väljarstöd på!

Mauricio Rojas (riksdagskandidat för fp), Widar Andersson (ers EU-parlamentet s)

ARTIKELN HANDLAR OM