ÅSIKT

Ledningen på skolan kväver jämställdheten

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM
Kritiserar Abrahamsbergsskolan Johanna Rosenvinge kritiserar ledningen på sin skola och tycker att ”Abrahamsbergsskolan verkar vara på väg tillbaka till 1800-talets ideal”.
DEBATT

I höstas ville ledningen på Abrahamsbergsskolan i Stockholm införa klädförbud i skolan. Förbudet gällde de kvinnliga eleverna som till exempel inte skulle få ha för kort kjol.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Som skäl sa man att killarna fick så svårt att koncentrera sig när tjejerna klädde sig utmanande. De kvinnliga eleverna slog bakut och gick ut i media. I dag skriver en elev på skolan, Johanna Rosenvinge, på Af-

tonbladet Debatt om vad som hände sedan.

Hon skriver om ett sexualiserat klimat på skolan men också om en nonchalant ledning som vill kväva alla diskussioner om jämställdhet.

I höstas fick Abrahamsbergsskolan i Stockholm mycket uppmärksamhet i media, när skolledningen på allvar hade diskuterat att införa regler för att hindra tjejerna ifrån valfri klädsel. Orsaken skulle vara att killar på högstadiet är i puberteten och får svårt att koncentrera sig när tjejer i deras omgivning klär sig utmanande.

I nättidningen Sourze försvarar sig biträdande rektor, Birgitta Bexelius, genom att påpeka att det aldrig gällde något förbud, utan en dialog mellan eleverna och lärarna om det sexiga modet. Att ett par tjejer på skolan kontaktade media och skapade en debatt visade sig vara ett effektivt sätt att få skolledningen att sopa klädförbudet under mattan. Men vart tog dialogen vägen?

Jag som är elev på Abrahamsbergsskolan förundras över energin och engagemanget som skolledningen visade i syfte att försöka få tjejerna att förändras och anpassa sig. I stället för att starta en diskussion om sexfixeringen försökte de att putsa på ytan för att få den att se prydlig ut. Måhända att symptomen försvinner, men det huvudsakliga problemet kommer att finnas kvar.

Det var strax efter kläddebatten i höstas som jag började trycka feministiska texter på t-shirtar för att visa min ståndpunkt och mina åsikter. Dessa tröjor ansågs vara väldigt provokativa och de skapade stora diskussioner i klassrummet. Eftersom största delen av mina klasskompisar sätter likhetstecken mellan feminism och manshat hamnar diskussionerna på en sandlådenivå som är skrattretande. Det tråkiga är att vi elever inte får undervisning i vad feminism är och vad jämlikhet betyder. För mina klasskompisar verkar hela diskussionen gå ut på att förmins-ka mina åsikter, och det försöker de göra genom att förlöjliga mig och komma med sexistiska kommentarer. Jag blir hånad och utskrattad och det har även hänt att lärare har suckat åt mig.

Skolledningen är väl medveten om att det grova språket är ett väsentligt problem i skolan. Trots det görs ingenting för att förändra situationen. För drygt två månader sedan samlade jag det mod som krävs för att ensam gå upp till Bexelius, och väl där talade jag om för henne hur jag blir bemött för att jag har feministiska åsikter.

Hon påstod då att det är jag som provocerar fram detta beteende hos klasskompisarna genom att sätta på mig tröjor som det står att jag är feminist på.

Något som verkligen skrämmer mig är bristen på kunskap om jämlikhet hos mina klasskompisar. De nekar till att det finns orättvisor som grundar sig i kön och de anser att man ska vara nöjd med hur det är och inte klaga.

Eftersom jag vägrar att finna mig i de orättvisor som faktiskt existerar i vårt samhälle uppfattas jag som jobbig och otacksam, och det får jag ofta höra.

För att försöka få i gång en vettig diskussion om jämlikhet på skolan, föreslog jag en temadag med föreläsare för Bexelius. Jag anser att det är ett ypperligt sätt att öka kunskapen hos eleverna om hur vårt samhälle ser ut och hur det gör till mer nytta än skada att vara uppmärksam på orättvisorna i stället för att blunda för dem. Till min stora besvikelse visade rektorn inget intresse, trots att hon tidigare sagt att hon är positiv till en diskussion kring detta ämne.

Trots bristande intresse från skolans sida gick jag än en gång till Bexelius och föreslog en temadag, den här gången tillsammans med en av föreläsarna.

Vi redovisade ett preliminärt upplägg över det vi tänkt att temadagen bör omfatta för att eleverna ska få ut någonting av det hela. Samtliga föreläsare arbetar inom kvinnojour, skolverksamhet och liknande. Syftet med den här dagen var förstås inte att omvandla hela min klass till feminister, utan en informationsdag som kan få eleverna att tänka till och börja ifrågasätta. Men en temadag var tydligen för mycket att begära. I stället föreslog Bexelius att föreläsarna skulle gå runt i klassrummen och avbryta under lektionstid för att hålla korta föredrag.

Efter att vi samlat ihop ett antal föreläsare skrev vi ett utförligare upplägg över hur vi tänkte lägga upp föreläsningarna och mejlade det till Bexelius. Vi kom fram till att det fanns tre föreläsningar vi tyckte var viktiga. En om livsrum, sexuella övergrepp och misshandel, ämnen som tyvärr är aktuella även för femtonåringar, en om sexualitet, pornografi och den egna kroppsuppfattningen, och slutligen en föreläsning om hur jämställt arbetslivet egentligen är.

Det verkar uppenbart att en diskussion om jämlikhet inte är önskvärd eftersom vi – efter snart två veckor – inte fått något svar på upplägget som vi skickade till Bexelius.

Detta trots att skolledningen vet att det sexualiserade klimatet i skolan är stenhårt. Om skolan tagit sitt ansvar i enlighet med läroplanen hade de åtminstone ordnat utrymme för en temadag i stället för att kväva diskussionen. De skulle också kunna uppmuntra eleverna att starta feministgrupper, för att aktivt arbeta med ett framåtsträvande jämlikhetsarbete på skolan. I stället verkar Abrahamsbergsskolan vara på väg tillbaka till 1800-talets ideal.

Är det verkligen den här bilden som vi ungdomar ska få av Sverige?

Johanna Rosenvinge