ÅSIKT

Personval invandrares chans till riksdagen

DEBATT

I vår riksdag sitter endast tio personer födda utomlands vilket utgör 2,6 procent av ledamöterna. Tre är födda utanför Europa.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Med renodlat personval kan invandrare lättare hävda sig gentemot de etablerade och tävla på lika villkor, skriver Nyamko Sabuni, riksdagskandidat (fp) på Aftonbladet Debatt i dag.

Hon menar också att partieliterna utgörs av människor som känt varandra sedan ungdomsåren och där nya medlemmar har svårt att tränga sig fram.

Foto: Stefan Nilsson
SÄLLSYNT Få invandrare har, liksom Tasso Stafilidis (v), tillräde till de slutna makthierarkier partierna består av. När partiets förtroendeplatser ska fördelas går andra ofta före. Detta kan ändras med ett renodlat personval.

Valdagen närmar sig och listorna med kandidater är fastställda. Här hittar man i princip inga invandrare på valbar plats. Rent statistiskt är sannolikheten alltså ganska liten att jag som invandrare skulle lyckas ta mig fram. Det finns naturligtvis hinder som även jag märker av. Men jag kan tacksamt konstatera att detta inte är något som hindrat mig.

Bortsett från att jag levde mina första 12 år i Kongo, är jag som vilken Svensson som helst. Ingen av mina föräldrar är engagerad i svensk politik och jag har därmed inte vuxit upp med ett självklart politiskt kontaktnät.

För mig har vägen in i politiken blivit möjlig tack vare andra orsaker. När jag först började engagera mig hade jag som ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund redan en plattform att utgå från. Jag hade vanan att stå upp för min sak och tala till medier. Men ännu viktigare var kanske mitt förhållningssätt till makt. För mig har det aldrig varit märkvärdigt att träffa en minister eller någon annan högt uppsatt politiker. Det är inte konstigare än att träffa en kille som jobbar i charkdisken på Konsum. Man måste bortse från titlar och se människorna i stället.

Men hur man än ser på personliga förutsättningar är den allmänna bilden dyster. Efter 1998 års val hade endast nio av de 568 kommunalråd som styr våra kommuner invandrarbakgrund, enligt en undersökning gjord av tidningen Sesam.

Det vill säga 1,6 procent av en befolkning på cirka 20 procent. Av de nio kommunalråden kom sju från våra grannländer och endast två hade utomeuropeisk bakgrund.

Tendenserna är desamma i alla övriga politiska församlingar. Slutresultatet för riksdagen blev: 6 av 131 socialdemokrater, 1 av 16 miljöpartister, 1 av 42 kristdemokrater och 2 av 43 vänsterpartister valda.

I dag sitter också en av 16 folkpartister och ytterligare en kristdemokrat och en socialdemokrat bland de valda ersättarna som ordinarie i riksdagen. De invandrare som får representera oss är oftast sådana som inte betraktas eller betraktar sig själva som invandrare. När Göran Persson 1998 bildade sin regering valde han att ha med tre ministrar med invand-rarbakgrund, Pierre Schori, Leif Pagrotsky och Laila Freivalds.

Intresset för partipolitiken är stort bland invandrare. Men många tvekar att bli medlemmar då de saknar förebilder. Det är inte ovanligt att man hånas för att vara medlem i politiska organisationer. Många invandrare anser att partierna saknar genuint intresse för de kunskaper och erfarenheter de själva har att erbjuda. Framför allt vill de etablerade inte dela med sig av makten.

De få invandrare som lyckats ta sig upp i partiernas makthierarkier betraktas tyvärr allt för ofta som alibin. Generellt över partierna möter invandrare samma problem som många andra medlemmar. Brist på dia-log, starkt begränsade möjligheter att påverka och brist på uppmärksamhet inom de egna leden. Specifikt för invandrare är att man i sina försök att tillhöra lätt betraktas som högljudd, påträngande och tar för mycket plats.

När förtroendeplatserna skall fördelas får man nöja sig med ersättarplatsen, om man blir utvald. Tanken är att man ska vänta på sin tur. Det paradoxala är att det aldrig blir invandrarens tur.

Varje år, varje mandatperiod finns det ungdomar som har gått SSU-, Luf- eller Muf-ettan, en introduktionskurs för nya medlemmar. För dem finns det ett antal platser vikta. Övriga har bladat, kokat kaffe och deltagit i lokalföreningens möten de senaste 20–30 åren.

Invandrarnas största hinder är ändå de nätverk som bildas under ungdomstiden. Alla våra riksdagspartier styrs av män och kvinnor som känt varandra under tiden i ungdomsförbundet. Såväl politiker som tjänstemän. De är inte bara partikollegor utan också bästa vänner eller par. Dessa människor har ett eget språk, en egen kultur och informella möten där beslut fattas. Nätverk omöjliga för nya medlemmar att tränga igenom. Minskande medlemsantal och valdeltagande är symtom på dessa problem.

Politiska organisationer lever på att förmedla budskap. Organisationernas styrka ligger hos deras medlemmar och dessa erfarenheter. Det politiska ledarskapet måste handla om att organisera erfarenheter. Politiker måste behålla lusten och nyfikenheten att lära nytt och upptäcka nya perspektiv. Och invandrare har en del att lära ut.

Även om det alltid kommer att finnas nätverk som är svåra att tränga igenom så pågår det en del förnyelsearbete inom partierna. Moderaterna i Stockholm gjorde ett försök (halvhjärtat visserligen) att låta väljarna delta i provvalet – det val som är rådgivande och vägledande för valberedningen när den sedan ska föreslå en inbördes rangordning av medlemmar. Folkpartiet har tillsatt en arbetsgrupp som tagit fram en del förslag som testats lokalt med stor framgång.

Den enskilt viktigaste förändringen för invandrare är dock personvalssystemet. Personvalet ger invandrare den chans de annars skulle väntat på och kanske aldrig få. Det intressanta kommer dock att inträffa först när vi tar bort personvalsspärren. Med renodlat personval kan invandrare lättare hävda sig gentemot de etablerade. Först då kan alla tävla på lika villkor.

Nyamko Sabuni (Riksdagskandidat fp)