ÅSIKT

Min pappa slutade aldrig att dricka

DEBATT

I veckan startade Aftonbladet artikelserien Mamma pappa, sprit – Om de glömda barnen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Politikern Annika Billströms pappa var alkoholiserad. Hon skriver i dag på Aftonbladet debatt om hur dålig omvärlden är på att upptäcka barn som behöver hjälp.

Visst är det underligt att när ett flygplan

kraschar finns det mycket detaljerade planer för hur olika myndigheter ska agera och samverka för att lösa den kris som uppstår, snabbt och effektivt. När unga människor hamnar i kris är inte krishanteringen lika självklar, menar Annika Billström.

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM
Kräver bättre omsorg Annika Billström (s) hade en alkoholiserad pappa. Nu vill hon att andra barn från trasiga hem ska ses i tid.

Som åttaåring var jag övertygad om att det alltid kommer en dag i morgon. Att allting löser sig. Att pappa ska sluta dricka och återvända hem till sin familj.

Men pappa gjorde aldrig det.

När jag fick höra talas om min pappa så var det en nedgången pappa som vandrade mellan Stockholms härbärgen. Han dog när jag var elva.

Mitt enda möte med min pappa tog fem minuter. Ändå har han format mig från den dagen jag föddes, fram till i dag.

Jag visste att min pappa bodde i Stockholm, att han hade lämnat mig, min mamma och mina fem syskon i Härnösand och flyttat när jag var tre månader gammal.

Jag visste också att pappa behövde hjälp och jag var säker på att jag en dag skulle flytta till Stockholm och erbjuda den hjälpen. Nu har jag också fått veta att pappa var den där farbrorn som en eftermiddag satt i köket, drack kaffe och förklarade för femåriga Annika att ”du ska alltid vara snäll och lyda din mamma”.

I mitt dagliga arbete som borgarråd i Stockholm drivs jag av en oerhörd glädje, och en stolthet över att ha fått förtroendet att föra folks talan. Men mitt politiska engagemang bottnar också i en stark känsla mot orättvisor. Jag påminns ofta om det när jag hör mina politiska motståndare slarva med begreppet valfrihet. Som om valfrihet var något som kunde stå för sig själv, fri från andra samband i människors liv.

För mig, mina fem syskon och min ensamstående, dubbelarbetande mamma handlade valfriheten om att köpa mat eller en leksak, om att betala hyran eller en bussresa till havet, om att betala mammas sjukhusräkning eller skolböcker till mig. Många unga i dag har det betydligt värre än så. De tvingas växa upp i trasiga hem utan värme och kärlek, svikna av vuxenvärlden och som politiker känner jag en skyldighet att ta fighten mot alla dessa former av orättvisor i samhället.

I Stockholm växer barngrupperna i förskola och skola. Många barn riskerar att passera skolgången utan att få sitt viktigaste behov tillfredsställt – att bli sedda. I denna situation är det alltid de svagaste som drabbas.

Orättvisorna ökar. Dessa orättvisor förstärks för varje parklek som läggs ned, för varje ungdomsgård som tvingas slå igen och för varje vuxen som mister sitt jobb och när fritidsverksamheterna för unga brottas med lönsamhetskrav.

För att vara ett stöd för dagens unga måste vi verka för ett samhälle där människovärdet alltid är viktigare än marknadsvärdet och där barn och unga får ta plats. För mig är det själva kärnan i socialdemokratin och ett självklart ansvar för hela samhället.

Visst är det underligt att när ett flygplan kraschar finns det mycket detaljerade planer för hur olika myndigheter ska agera och samverka för att lösa den kris som uppstår, snabbt och effektivt.

När unga människor hamnar i kris är inte krishanteringen lika självklar. När en ung människa signalerar att hon eller han behandlas illa, i eller utanför hemmet, måste socialförvaltning, skola, fritidssektor, polis och andra berörda resurser snabbt och effektivt samverka för att jobba mot samma mål –att lappa ihop de skador som finns, att ge det stöd som krävs. Men samhället måste också ta det långsiktiga och förebyggande ansvaret för att motverka att en ung människa hamnar i kris. Detta handlar om hela nätverket av välfärd. Om rätten till en bra bostad, bra vård och omsorg, en inkomst, en bra utbildning och bra mötesplatser där ungdomar kan träffa kompisar och lyssnande vuxna. Detta får aldrig bli en plånboksfråga. Det är en självklarhet om vi ska tala om ett samhälle som bryr sig om. Om vi ska tala om valfrihet.

Naturligtvis har jag många gånger funderat över varför det blev som det blev med pappa. Hur en intelligent, företagsam person plötsligt bestämmer sig för att lämna allt han har kärt, familj, hus, företag. Lämna allt, resa till Stockholm och gå ner sig fullständigt. Jag får nog aldrig något svar.

Men jag kan känna en stolthet och en glädje över att jag klarade av att göra min klassresa. Jag vet att det går att sudda ut en stämpel av klasstillhörighet som varje barn från ett trasigt hem får stämplad i pannan.

Men det krävs att vi bryr oss, att vi tidigt sätter in aktiva insatser, innan det är för sent. Det krävs också en ständig kamp mot orättvisorna i samhället, mot alla former av segregation och mot politiska beslut som innebär att klyftorna mellan människor ökar.

För mig handlar det om kärlek, omsorg och solidaritet. Kort sagt om politik.

Annika Billström (oppositionsborgarråd s i Stockholm)