ÅSIKT

Hon som kallade sig mamma har supit så länge jag minns

DEBATT

Många har hört av sig på grund av Aftonbladets artikelserie Mamma, pappa, sprit som pågår just nu. De är så många – de glömda barnen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Våra kläder såg inte ut som andra barns, och inte var vi särskilt rena heller. Håret klipptes inte särskilt ofta och ingen sa åt en att borsta det. Någon borde ha reagerat, skriver Mari Jensen som växt upp med alkoholiserade föräldrar i dag på Aftonbladet Debatt.

Foto: THOMAS JOHANSSON
Marie Jensens mamma söp upp sitt liv – och mycket av Maries också. I dag uppskattar Marie sitt liv och vill inte ens veta var mamman finns.

Var inte livet en ständig kamp för att hålla näsan ovanför vattenytan? För att inte drunkna i all vanmakt, i all smärta som hon som kallade sig mamma ställde till med. Ja, jag kallar inte henne mamma. Jag anser att man inte blir mamma bara av att föda barn, det krävs lite mer, kärlek och omtanke till exempel.

Hon söp upp sitt liv och delvis mitt också. Det liv jag hade då, som i dag känns som om det var någon annans. Som om det bara var en händelse i en bok som jag läst. För i dag är det inte så smärtsamt längre. Man måste försöka gå vidare i livet. Det är svårt, jag vet, men jag vet också att det går.

Periodare kallar de en sådan som hon, det kan lätt ge intrycket av att mellan perioderna så är det bra, då är alla lyckliga och glada igen. Men så är det inte, det var perioder av alkohol och perioder av ångest och perioder av dåligt samvete som smälte in i varandra vecka ut och vecka in, året om.

Hon som kallade sig mamma har druckit så länge jag kan minnas, det var ständiga resor in till Systembolaget där det skulle inhandlas Explorer Vodka som hon skulle dricka genast, hon drack och försvann ut. Jag och min storasyster fick ta hand om småsyskonen, när vi egentligen hade behövt någon som tog hand om oss alla.

Mina föräldrar skildes när jag var sju år. Hon som skulle ha varit mamma tog småsyskonen och alla våra möbler och flyttade hem till en annan man.

Jag och min storasyster skulle bo hos pappa, han var också alkoholist, fast på ett annat sätt. Ja, det finns olika sorters alkoholister. Han drack på helgerna, fast på ett mer sansat sätt än hon som kallade sig mamma. Han var hemma, såg till att vi fick mat och han blev aldrig otrevlig.

Pappa skötte också hela tiden sitt arbete som resemontör men socialen tyckte inte att det var lämpligt att en man bodde ensam med sina två små döttrar och drack sprit. Det gick bra för en mamma att bo med fyra barn och dricka, men inte för en pappa att bo med två barn och dricka.

Så pappa skulle på alkoholisthem och jag och storasyster skulle bo i fosterhem. Hela mitt åttonde år i livet bodde jag hemma hos en annan familj men från det jag var nio år så bodde jag och min syster ensamma med vår pappa igen, i två rum och kök i ett litet samhälle som var som små samhällen brukar vara: två butiker, en Ica och en Konsum, två bensinstationer, ett bibliotek och alkoholisthemmet. Där hade min pappa bott innan vi fick flytta hem till honom.

I vårt badrum, bakom tvättmaskinen stod oftast två, men ibland fyra, stora dunkar som hade små rör som det bubblade i. När jag badade låg jag alltid och tittade på bubblandet. I vår garderob stod det dunkar med melass. Jag och min syster skickades till affären för att köpa jäst i omgångar för det ser så opassande ut när man köper en hel låda jäst på en gång.

Min pappa var alltså en botad alkoholist som söp ändå och brände hemma. Så särskilt botad var han ändå inte. Kanske var han i samhällets ögon inte speciellt lämplig pappa heller. Men han var vår pappa och han älskade oss och vi älskade honom. För pappa ville ha oss, det ville inte hon som kallade sig mamma, hon valde bort mig och min syster.

Pappa försvann inte hemifrån när han drack, han lagade alltid mat till oss, han söp inte upp matpengarna och man behövde inte skämmas över pappa när han var full. Trots allt elände fick jag och min syster chansen att vara de barn som vi så väl behövde få vara när vi var hos pappa. Hos henne som kallade sig mamma fick man genast den tunga bördan av ansvar på sig.

Men visst levde vi ett besynnerligt liv. Vi var ganska ensamma om att ha skilda föräldrar och väldigt ensamma om att bo hos vår pappa. Att båda våra föräldrar var alkoholister var det väl ingen som visste heller. Fast jag vet att vi inte såg ut som de andra barnen, våra kläder såg inte ut som deras, och inte var vi särskilt rena heller. Håret klipptes inte särskilt ofta och är det ingen som säger till en att borsta det, då låter man nog helst bli när man är liten.

Så någon borde ha reagerat.

När bubblandet i badrummet var slut skulle alltihop renas i en destillationsapparat. Den var stor och helt gjord i rostfritt. Då hade vi persiennerna neddragna i flera dagar och inga kompisar fick komma hem. Det stod och droppade långsamt ner i flaskor och det luktade finkel i hela lägenheten, och även utanför.

Det här var mitt ”pappaliv”. Det fanns ett annat liv också. Det livet som mina småsyskon levde i jämt och som jag upplevde ibland på helger och lov hos henne som kallade sig mamma. Hos henne var det ofta som en riktig fyllekvart. Allt kretsade runt att skaffa sprit och att dricka sprit, mat kom alltid i andra hand när det var som värst. Alltid när vi barn vädjade, snälla drick inte, du kan väl stanna hemma, då svarade hon alltid:

– Ska aldrig jag få ha skoj då?

Det var den frasen man alltid fick höra när man påtalade att man var hungrig, inte ville att hon skulle dricka igen, eller sa vad som helst som inte passade hennes önskemål.

Men ännu roligare var nog alla avtändningar då hon alltid skulle ta livet av sig. Många gånger tror jag att det var iscensatt bara för att vi skulle tycka synd om henne. Hon ville skrämma oss. Men efter ett tag blev man resignerad, hon dog ju liksom aldrig.

Hon lever fortfarande någonstans – var vet jag inte och vill inte veta heller. Hon har samlat för mycket minuspoäng hos mig för att det skulle vara värt att ens prata med henne. Min pappa som jag älskade mycket är nu död.

Men en sak har hon som kallar sig mamma faktiskt lärt mig och det är hur man inte ska vara mot sina barn. Och det livet jag hade då har fått mig att så mycket mer uppskatta det liv jag har idag. Jag tar ingenting för givet. Det som finns nu, kanske inte existerar om en timme. Jag har förlorat för mycket och för många nära och kära för att kunna bli berusad av illusioner.

Mari Jensen