ÅSIKT

– Blir det inte bättre än så här?

Studenten Lotta Olsson skriver på debatt

DEBATT

Snart väller de fram över hela landet. Vitklädda studenter som vrålar om ”lyckliga dagar” och att de äntligen är fria. En av alla dessa studenter är Lotta Olsson. Hon undrar lite över hur lycklig hon egentligen förväntas vara.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Att ta studenten är en ganska läskig känsla. Man undrar hur ens liv egentligen ska bli, skriver Lotta Olsson på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: Tommy Mardell
Lotta Olsson

I morgon ska jag stå på ett lastbilsflak i vit klänning och vråla ”sjung om studentens lyckliga dag”. Det pirrar i magen när jag tänker på att det faktiskt är jag som ska ta studenten nu. Ända sen jag motvilligt knatade upp för backen till skolan i Östersund, med små tjuriga ben, har jag längtat efter den här stunden.

Till skillnad från andra barn ville jag aldrig börja skolan. Jag tyckte inte att det skulle bli ett dugg roligt. Nu i efterhand inser jag att jag var ett ganska smart och insiktsfullt barn som redan innan jag börjat skolan visste att de skulle tvinga mig till en massa saker. Jag förstod att mitt bekymmerslösa liv hos dagmamman för alltid var över. I panik bestämde jag mig för att rymma dagen före skolstarten. Farfar hittade mig dock en timme senare i köksskåpet. Han sa att polisen kom och hämtade alla barn som inte ville gå i skolan och satte dem i finkan. Det fick fart på mig.

Men som ni förstår var skolgången något av en berg-och- dalbana för en liten rebell som jag. Många var de gånger då lärare rev sig i håret på grund av mig. Många var de stunder då det inte fanns något värre än skolan. Varje år suckade jag avundsjukt ”lyllooooo dooooom” när studenterna tjoandes åkte förbi på sina flak. Men ju närmare tiden gick till studenten blev sucken allt mindre och nu hörs den knappt längre.

Det är nu 12 år sedan jag satt i ett köksskåp och vägrade gå till skolan.

Skolan är över och jag har klarat det. Nu väntar friheten och det riktiga livet tar äntligen sin början. Det är dags att sjunga om studentens lyckliga dagar. Men ibland så fastnar den meningen i halsen. Från höger, vänster, kors och tvärs får jag höra att det här ska vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Att jag måste ta vara på tiden innan det är för sent. Om de har rätt så måste jag erkänna att jag är besviken på vad livet har att erbjuda. Blir det inte bättre än så här?

Eller ännu värre, blir det bara sämre? Är det nu det hårda vuxenlivet börjar och sen går det bara nedåt, tills jag en dag ligger där i min fina grav med en duva på?

Jag skulle vilja byta ut ”sjung om studentens lyckliga dag” till ”sjung om studentens förvirrade prestationsångest”. (Men ni hör ju själva hur det låter!)

Hur som helst så är det så det är. Kraven har aldrig varit större än nu på oss ungdomar. Stressen har ökat konstant sen jag började gymnasiet och jag har hela tiden pluggat med betygshetsen flåsande i nacken. Kommer jag att komma in på högskolan? Vad har de andra för medelbetyg?

Jag har för länge sedan glömt rektorns fina ord om att jag går i skolan för att lära mig för livet. Det enda jag tänker på är den lilla papperslapp som jag kommer få hem i brevlådan några veckor efter studenten. Där avgörs min framtid.

Förutom skolan så förväntas jag dessutom jobba extra, ut-öva någon idrott, engagera mig i organisationer, se bra ut och ha ett socialt umgänge. Allt detta kan lätt bli för mycket för ett barn som nyss blivit vuxen. För egentligen är det just vad vi tyvärr redan är. Vuxna. Men frågan är vart vår barndom tog vägen? Jag personligen tror att den dränktes i alla krav från omgivningen.

Någon gång har jag inbillat mig att studenten ska vara slutet på hetsen och stressen, men ju äldre jag har blivit desto mer har jag förstått att det bara är början.

Ju närmare tiden går mot den stora dagen desto konstigare känns det. Man frågar sig gång på gång vad som händer nu och får inget svar av sig själv eller någon annan. Det är en ganska läskig känsla. Man undrar hur ens liv egentligen ska bli. Om man kommer att sluta som gift karriärkvinna med villa på Lidingö eller chokladätande singel, med kärleksbekymmer i bästa Bridget Jones-anda?

Det gäller att välja rätt nu och spela sina kort väl. Att börja plugga på en gång känns i och för sig både nyttigt och duktigt.

Men då kanske man inte gör något annat i hela sitt liv. Man får ett schyst yrke, gifter sig, skaffar barn, villa, hund och Volvo. Men sen kan man inte gärna en dag vid frukostbordet säga till sin man: ”Du, jag är lite småsugen på att backpacka i Asien. Jag tror jag drar nästa vecka.” Så i stället får man en fyrtioårskris. Skiljer sig, färgar håret hennarött, skaffar katt och börjar måla akvarell eller dansa salsa i studiecirkel.

Kanske ska man tillbringa några plågsamma månader i Norge och rensa fisk. Tjäna storkovan och sedan åka jorden runt på äkta backpackervis. Eller så kan man plugga utomlands. Enligt de glassiga katalogerna lär man sig ett nytt språk perfekt, får vänner för livet och upplever en helt ny kultur.

I dag måste man ju tänka globalt och internationellt för att överleva på arbetsmarknaden. Valen är så många fler än för några år sedan.

Då handlade mitt liv mest om huruvida jag skulle åka till badhuset eller inte. Det krävdes så lite för att jag skulle känna att livet är underbart. Nu måste något bra hända för att jag ska få den känslan. Jag måste lyckas för att bli lycklig.

Det är med blandade känslor jag springer ut mot vuxenvärlden. Men jag vet i alla fall att jag inte är ensam. Vi är tusentals förvirrade och lyckliga studenter. Tillsammans är vi starka.

Lotta Olsson