ÅSIKT

Inspireras av USA!

Foto: AP
USA är ett föregångsland när det gäller synen på invandring och den fria marknaden, skriver Tove Lifvendahl på Aftonbladet Debatt i dag.
DEBATT

It´s the 4th of July och därmed USA:s nationaldag. Räkna med fest på andra sidan Atlanten idag. Tove Lifvendahl, ordförande i Moderata Ungdomsförbundet, vill att vi instämmer i firandet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Låt oss enas om att USA inte är ett föredöme i alla avseenden. Men USA borde tjäna som inspirationskälla vad gäller invandring och kapitalism, skriver Tove Lifvendahl på Aftonbladet Debatt i dag.

USA är landet vi älskar att hata, eller hatar att älska. Det är så kontroversiellt, så laddat, så fyllt av symboler och kopplingar att vi knappt förmår hantera det. Och när vi försöker förhålla oss till det blir det käpprätt fel.

Vi inspireras av fel saker. Ett exempel är de amerikanska ståltullarna. De är ingen förebild i något avseende. Vad gör vi? Vi begår samma misstag och ser till att det blir ett redigt handelskrig genom att införa importtullar på amerikanska varor.

Prestigefyllt – ja. Fiffigt – knappast. De som får betala för handelskriget är ju konsumenterna.

Ett annat exempel är så kallade affirmative actions – politiska åtgärder som tar sin utgångspunkt i olikheter såsom hudfärg och bakgrund, exempelvis raskvoter i skolor och ekonomiska förmåner för vissa grupper. Dessa åtgärder har fått förödande konsekvenser. De erfarenheter man har gjort i USA under de senaste tio åren borde få oss att tappa lusten helt. Vad gör vi? Vi importerar rasket, ger det en egen svensk touch à la Sahlin i form av positiv särbehandling – där resultatet är att vi måste bli ännu mer inriktade på att fråga varifrån folk kommer snarare än att bortse från det. Idiotiskt.

Samtidigt som vi inspireras av tokerierna, avskräcks vi av helt fel saker och fenomen – de som i själva verket borde vara våra inspirationskällor.

Det mest tydliga, och nu i Europa aktualiserade, exemplet är invand-ringen. USA är ett land som består av invandrare – människor som har flyttat dit. Där finns ättlingarna till den miljon svenskar som för ett par hundra år sedan bosatte sig där. Men – säger många – man kan inte jämföra Sverige och USA – deras historia är ju så annorlunda. Visst är den annorlunda, men det som skrämmer oss mest handlar inte om historia – det handlar om synen på vem som ska få rätten att bo i det land man kallar sitt eget.

Dagens Nyheter konstaterade krasst och klarsynt skillnaden mellan USA och EU i synen på utsocknes härom veckan: ”Ge mig era trötta, era fattiga, era hukande massor som längtar efter att andas fritt välkomnar USA:s frihetsgudinna. Vad skulle budskapet vara, om den Europeiska unionen byggde ett liknande monument i Bryssel? Kanske det skulle stå så här: Vi behöver ett litet antal dataprogrammerare och kommer motvilligt att acceptera tortyroffer med övertygande ärr. Invandrare som söker ett bättre liv gör bäst i att hålla sig borta.”

Det vore lockande att söka amerikanskt medborgarskap, bara för att få känna hur det är när man kommer till ett land som är berett att betrakta en som fullvärdig amerikan bara för det faktum att man vill bo där och är beredd att följa landets lagar och ta ansvar för sin försörjning.

Här i Europa är hudfärgen fortfarande det avgörande, ögonfärgen och en eventuell brytning. I Sverige blir andra generationens invandrare (bara begreppen!) fortfarande pekade på och kallade invandrare, får den säkert helt uppriktigt välmenande frågan om man känner sig svensk och integrerad. Svensk kan man bara bli i andras ögon.

Vi ojar oss också över USA:s syn på den välsignade marknaden – de ohämmade kapitalistiska krafterna som raderar ut all mångfald och endast lämnar några vissna Big Mac:s och skvalmusikspår efter sig. Det är ett ganska inskränkt sätt att se på det hela, inte minst mot bakgrund av att en miljon människor varje år invandrar till USA för att få ta del av marknaden – och inte främst för att äta Big Mac utan för att den har visat förmåga att skapa social rörlighet för fattiga. Förmodligen är USA dessutom det land som kan uppvisa den största mångfalden – inte bara när det gäller antalet nationaliteter hos sina medborgare – utan även när det gäller utbudet av mat, musik och andra mänskliga uttryck.

Men kanske är den amerikanska mentaliteten det mest hotande för en svensk – antijante. Den som är kärnan i bilden av USA som möjligheternas land.

När jag reste med inrikesflyg mellan Chicago och San Francisco för några år sedan berättade piloten i högtalarna att en man ombord skulle gå i pension följande dag, varpå han uppmanade oss att ge en applåd för hans insatser. Så blev det, och under landningen, på vägen ut till bagagebandet var mannen en hjälte. Han fick motta flera lyckönskningar och ryggdunkningar.

Min första reaktion var: ”Så tramsigt”. Så typiskt amerikanskt – göra sig märkvärdiga för ingenting” tänkte jag. Min andra reaktion var att skämmas över mig själv. Och jag kände mig ganska ödmjuk inför det land som möjliggjorde för en människa att få allas uppskattning och erkänsla för vad som i hans liv var en av de viktigaste milstolparna.

Låt oss enas om

att USA inte är ett föredöme i alla avseenden. Men låt oss också komma överens om att USA på många sätt borde tjäna som inspirationskälla. Idag är det Amerikas nationaldag. Den firas rejält på andra sidan Atlanten. Själv ska jag fira den genom att bete mig som en amerikan - känna mig extra stolt över vad jag åstadkommer, ringa till några av mina svenska vänner (som på en myndighet skulle benämnas naturaliserade invandrare) äta sushi och hyra en fransk film.

Tove Lifvendahl (Ordförande i Moderata Ungdomsförbundet)