ÅSIKT

Snälla, låt vår son få leva

DEBATT

Många svenskar har upprörts över lilla Nadina som ska utvisas till Bosnien. Ska samma sak hända Amir, 4 år? undrar hans föräldrar Senad och Raza Hukic. Han lider av ett svårt hjärtfel och bosniska läkare kan inte utföra operationen som ska rädda hans liv. Men det kan svenska läkare. Trots det har familjen fått besked om utvisning.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det känns som om man struntar i Amirs liv, skriver Senad och Raza Hukic på Aftonbladet Debatt i dag.

1998 var det lyckligaste året i vårt liv. Det tyckte vi åtminstone i början.

I november föddes vårt första barn, en liten och söt pojke, vår son Amir. Vi var överlyckliga, ingen var lyckligare i hela världen. Vi var flyktingar i vårt eget land, Bosnien, och hade det svårt, men när vår son föddes glömde vi allt.

Vi trodde att vi kunde flytta berg.

När vi var på väg ”hem” från BB och läkare fått undersöka vår lille son fick vi dock ett dåligt besked, han led av ett svårt hjärtfel som kallas för ”Blue baby”.

Allt rasade på en gång.

Vi blev stamgäster på sjukhuset. Medicinen han fick hjälpte inte, enda lösningen för att rädda hans liv var en operation.

Men den vård Amir behöver, den operation som hans lilla hjärta kräver för att fortsätta slå, går inte att få nere i Bosnien. Det har både bosniska myndigheter och läkare sagt. Vi sökte hjälp överallt men det fanns inget ljus i det mörker vi befann oss i. Istället för att glädja oss åt vår son Amir fick vi oroa oss över om han skulle överleva.

Efter 14 långa och svåra månader av väntan och längtan för att hitta någon hjälp började vi att tappa hoppet. Men så, genom vår släkt i Sverige hörde vi att det finns hopp att rädda hans liv. Vi fick veta att det fanns änglar i Sverige, Nedirafonden. Nedirafonden är en organisation som hjälper barn från andra länder att få medicinsk hjälp i Sverige. Det vill säga: räddar deras liv.

Nedirafonden startades av Kurt Sköld, en pensionerad fångvaktare som bor i Ystad. All sin fritid och all ömhet har han ägnat åt människor som han inte känner men ändå vill hjälpa. När de första flyktingarna kom från Bosnien 1992 träffade han en nioårig flicka som hette Nedira. Hon led av Aperts syndrom och saknade fingrar på händerna och tår på fötterna. Kurt startade en insamling för att Nedira skulle kunna opereras och kämpade samtidigt för att hon skulle få uppehållstillstånd i Sverige.

Kurt lyckades och Nedirafonden var grundad. Det var den fonden som kom att rädda vår son. 80 000 kronor samlades in av Nedirafonden och han kunde få en operation som var livsnödvändig för honom här i Sverige.

Vi fick dock snart veta att Amir inom ett par år skulle behöva en ny operation för att kunna överleva och vi sökte då asyl här. Vi är evigt tacksamma för allas insatser, för Kurt Sköld och andra som hjälpte till och samlade in de 80 0000 kronor som behövdes för att Amir skulle kunna få den vård han behövde.

Samtidigt ber vi alla att fortsätta stödja Nedirafonden. Vi är alla föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och vi vet hur känns när våra barn är sjuka.

Hjärtat blöder, vår oro ökar för varje sekund som går. Lägg därtill att man är utsatt som flykting, inte vet om ens barn kan få vård eller var man ska bo i morgon.

Vi lärde i Sverige, genom Nedirafonden, känna den lilla flickan Nadina och hennes familj. Nadina har en svår ögonsjukdom och riskerar att bli blind om hon skickas tillbaka till Bosnien. Ändå har Utlänningsnämnden bestämt att hon ska sändas tillbaka.

Det gör oss rädda. Vår son Amir överlevde operationen men han kommer att behöva ytterligare en i och med att han växer och blir större. Inte heller den operationen kan han få i Bosnien. Det nedslående beskedet har bosniska myndigheter och läkare gett oss.

Ändå vill man från svenska statens sida nu utvisa Amir och oss till Bosnien igen.

Det känns som om man struntar i vår lille sons liv och i de människor som engagerade sig och skänkte pengar för att han skulle få en operation. Grön ungdoms språkrör, Gustav Fridolin, som kommer från samma stad där vi nu bor och har engagerat sig för oss.

Han, miljöpartiet, Svenska kyrkan och Rädda Barnen har alla fått oss tårögda när de ordnat manifestationer, demonstrationer och namninsamlingar för oss. 2 000 personer skrev under en vecka under på att vår son, Amir, ska få stanna i Sverige och få den vård han behöver. Vi tackar er av hela vårt hjärta. Gustav Fridolin har lämnat över namnen till migrationsminister Jan O Karlsson. Ministern släppte dock inte in oss utan vi fick vänta i vakten. Vår pojke som han inte vill ge vård, ville han heller inte se i ögonen.

Det enda vi kan göra nu är att vädja till honom, Utlänningsnämnden, migrationsverket och regeringen att lyssna på er som skrivit under. Snälla, låt vår lille son leva!

Senad och Raza Hukic (Amirs föräldrar Hässleholm)