ÅSIKT

Utan våld blir vi farligare för systemet

Maria Walberg, ordförande i Ungdom mot EU, skriver på Debatt

DEBATT

För två veckor sedan demonstrerade 10000-tals människor på Oslos gator under ett EU-toppmöte. Inga rapporter följde om våldsamma kravaller eller provocerande poliser. Vad gick så rätt i Oslo som gick så fel vid EU-toppmötet i Göteborg?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Genom icke-våld kommer vi att bli ännu farligare för systemet, skriver

Maria Walberg, ordförande i Ungdom mot EU och en av dem som samordnade demonstranterna i Oslo, på Aftonbladet Debatt i dag.

Bilder av en skjuten demonstrant och ett förstört Avenyn – det är vad många minns från EU-toppmötet i Göteborg 2001.

För två veckor sedan demonstrerade

10000 på Oslos gator under ett EU-toppmöte. Utan våld och utan synlig polis. Erfarenheterna från Göteborg var bra för oss som ville vända de senaste årens våldstendens i stora demonstrationer.

Om folkrörelsen mot den ekonomiska globaliseringen ska fortsätta växa måste den vara en äkta folkrörelse. En förutsättning för detta är att den är icke-våldsinriktad.

Bara på det sättet kan vi få brett folkligt stöd och sätta fokus på det politiska innehållet. Detta var utgångspunkten när det blev klart att Världsbankens årliga ABCDE-konferens skulle hållas i Oslo och under utformningen av nätverket Oslo 2002.

Med den här beskrivningen av nätverkets arbete ska jag peka på de faktorer jag tycker bidrog till att vi slapp varje form av fysisk konfrontation.

Oslo 2002 består av 21 fackföreningar och 35 politiska partier och organisationer från freds-, solidaritets-, och miljörörelsen.

Tidigt i processen enades vi om en plattform där alla organisationer förpliktigade sig till icke-våld och maskeringsförbud under hela konferensen, något som var kontroversiellt i en del miljöer.

Erfarenheter från andra stora demonstrationer har gjort att många förlorat sin tillit till polisen. Konflikten gällde framför allt hur vi skulle förhålla oss till en konfronterande, hotande eller kränkande polismakt.

En del tyckte att vi var tvungna att försvara oss och uppfattade sammanstötningarna i Göteborg som lagliga, medan de flesta i nätverket tyckte att detta vore taktiskt fel, både för att det kommer att bidra till att marginalisera oss från folk i gemen och för att det flyttar fokus bort från det politiska budskapet. Liknande konflikter har tidigare lett till att grupperna blivit splittrade och arrangerat var sin demonstration.

Att vi tidigt och grundligt tog den här diskussionen, och att båda sidorna deltog aktivt, var avgörande för det goda resultatet. Vi är glada för att vi klarade att undgå splittring och bara hade en arrangör.

Precis som vi anser Oslopolisen att den offensiva linjen hos de svenska kollegerna under EU-toppmötet var onödigt provocerande.

Oslo 2002 tog initiativ till samarbete med polisen och vi enades om att ordningsmakten skulle hålla låg profil. Även om förberedelsearbetet sände signaler om att polisen väntade sig stora problem höll de sitt löfte.

Ett okänt antal civila poliser gjorde sig inte bemärkta i demonstrationen, och de enda synliga representanterna var de som red framför tåget. De signaler detta sände är helt ovärderliga. Ingen blev eller kände sig stigmatiserad eller hotad, och frånvaron av synlig polis bidrog bara till att stärka den i övrigt positiva stämningen.

Vi hade lagt vikt vid färgglada kläder, ballonger, musik och dans. Detta bidrog återigen till att medierna ändrade ordval från ”gatuslag” i förhand till ”gatufest” i efterhand.

Som arrangör hade vi ett stort och erfaret vaktlag som hade blivit grundligt skolat i hur olika situationer – som polisprovokation, angrepp från nazister eller provokatörer i egna led – kunde tacklas. Vårt mål var aldrig att stoppa själva konferensen utan att visa att vi stod för en annan åsikt.

När Världsbanken möttes i fashionabla Holmenkollen i utkanten av stan höll vi oss i centrum.

Oslomodellen är alltså en stramt organiserad typ av aktion.

Människor från alla miljöer som ville protestera har hållit sig samlade innan och under demonstrationen och tagit ansvar för att förebygga konfrontationer. Detta kunde vi emellertid inte ha gjort helt ensamma.

Genom sin diskreta profil valde polisen ett arbetssätt som i demonstrationssammanhang är otraditionellt: att förebygga i stället för att ta del i konflikt. Detta ledde till en demonstration som vem som helst tryggt kunde delta i.

I efterhand är det Världsbanken och inte demonstrationsvåld som är på allas läppar. Rörelsen mot den ekonomiska globaliseringen har stärkts. Och framför allt är kanske yttrandefriheten stärkt, när vi klarar att använda vår demonstrationsrätt till att sätta fokus på orättvisor och förtryck.

Genom att medierna enbart rapporterade om polisens konfrontation med en liten grupp demonstranter i Göteborg i fjol försvann nyheten om att 20000 människor gick i den största svenska demonstrationen mot EU genom tiderna.

Den här våren ger anledning till ny optimism. Dagarna innan demonstrationen mot Världsbanken i Oslo demonstrerade 50000 människor fredligt mot EU-toppmötet på Sevillas gator.

Demonstrationerna mot detta toppmöte stod i skarp kontrast till fjolårets i Göteborg. Kombinerat med att polisen uppträdde taktfullt under demonstrationerna i Oslo måste det också medräknas att stora och viktiga organisationer i den globaliseringskritiska rörelsen i hela Europa nu har satt in stora krafter för att stoppa ”toppmötesvåldet”. Vi har lyckats skapa breda och folkliga mobiliseringar och det är nu vi får upp politiken på dagordningen och blir farliga för systemet vi kämpar mot.

Maria Walberg, Ordförande i Ungdom mot EU i Norge och presskontakt för Oslo 2002