ÅSIKT

Politiker är som högstadiebrudar

DEBATT

Politikerinvasionen i Almedalen är över för i år. Men snart invaderas vi alla av kampanjerna som ska få oss att rösta på ”rätt” parti. Malin Ullgren bävar. I synnerhet för politikerdebatter. Hon tycker att politikerna beter sig som högstadiebrudar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det enda man får kunskap om är partiledarnas mobbningsvärde (högt) och humorvärde (lågt), skriver frilansjournalisten Malin Ullgren på Aftonbladet Debatt i dag.

Snart kommer valdebatterna att blomma ut som ett aggressivt eksem i alla medier. Jag kommer inte att hinna se en enda, eftersom jag kommer att vara upptagen med att gå igenom hur partierna har röstat i riksdagen under den senaste mandatperioden.

Det kan jag i alla fall unna mig att tro ett par månader till, ända tills jag står där med slentrianröstsedeln i hand.

För som informationskälla betraktad, är partiledardebatter poänglösa. Det enda man får kunskap om är partiledarnas mobbningvärde (högt) och humorvärde (lågt).

För ett tag sedan tittade jag på en direktsänd riksdagsdebatt på tv. Å vad besviken jag blev. Gud så tråkigt att politikerföraktarna har lite rätt.

Jag som alltid har försökt tala min mormor till rätta när hon avfärdar politik med samma obekymrade stil som hon sveper en liter Cirkelkaffe på bit.

Det var ingen debatt, i alla fall inte som jag föreställer mig ett seriöst bollande av argument fram och tillbaka. Det var som om de försökte besvara frågan: ”Hur mycket högstadiebrud är du?”, och alla ville ha full poäng i testet, inför den otroligt lättroade publiken av andra riksdagsledamöter.

Ett exempel: Lars Leijonborg säger något om att han och de andra folkpartisterna inte känner sig slagna inför valet. Han råkar säga att de känner sig som frustande hästar eller liknande, otåliga att få springa iväg i loppet. Töntig liknelse. Inte hämtad från retorikens skattkammare.

Men hur uppenbart är inte det? Hur vidöppna dörrar kan man sparka in, i hopp om att värva någon osäker daytime-tittare till sitt eget parti?

Inga dörrar är för vidöppna i en riksdagsdebatt. Ordet ”frustande” i kombination med Lars Leijonborg visade sig vara roligt beyond belief. Så fort det var Göran Perssons tur att ställa sig i talarstolen, anknöt han till Leijonborgs taffliga liknelse. ”Frusta” rullade runt i riksdagsdebatten på samma sätt som ordet ”potta” kan äga en daghemsgrupp under en och samma utflykt.

Jag vet inte vad det var jag missade. Ett gäng ledamöter skrattade så de småstudsade i bänkarna så fort statsministern lirkade loss sina frustapoänger.

Jag tänker inte heller på folkpartister som fradgande fullblod. Men den tanken är så pass given att den inte utgör grund för tre skämt på raken.

En annan högstadiebrud i debatten var Alf Svensson. Först sa Göran Persson nåt om att man måste pröva sig fram i skolan. Då blev Alf helt ifrån sig och fick det till att Persson ville göra alla landets skolbarn till försökskaniner för något hemskt. Det var något som glappade på vägen. Man började undra om debatten var smygklippt. För det var helt omöjligt att förstå vad det var Alf blev så aggressiv för. Det är väl klart att Göran Persson inte vill svenska skolbarn illa. Han kanske har en synpunkt som man inte uppskattar om man är kristdemokrat, men därifrån till tolkningen ”Göran Persson vill förstöra allt för alla elever” – vilken dragning.

Jag tycker att man kan ställa högre krav på info-nivån hos toppolitiker än på ett gäng uppjagade högstadiequeens.

Det är en sak att vinna ett tjafs vid skåpen genom att medvetet missförstå motparten. Men när diskussionen syftar till att informera om politiska ståndpunkter, som ska hjälpa medborgarna att fatta beslut inför ett val, då saknar den sortens attacker charm.

En dynamisk politisk debatt är inte samma sak som lillgamla skämt à la Carl Bildt, och särskilt okul blir det när de lillgamla skämten kommer från folk som inte är lillgamla, utan gamla. Och om man tycker att någon sitter på ideologin från helvetet, kan man väl bemöta de argument som verkligen framförs, inte dem man själv har hallucinerat fram?

En gång sa jag till en kille på en fest att alla moderater är runkare, eftersom jag var så ointresserad av att diskutera med honom.

Han tog det inte särskilt väl, och jag förstår honom. Det är tråkigt att partiledare med stort ansvar för den demokratiska processen inte ger varandra mycket mer mänskligt utrymme än vad jag är kapabel till när jag vill kaxa upp mig på en inflyttningsfest. Och det är riktigt tråkigt att upptäcka att vissa politikers behov av att visa upp sin föreningsvana är större än deras respekt för medborgarna.

Malin Ullgren (Frilansjournalist)