ÅSIKT

Fotbolls-VM gjorde inte världen bättre

DEBATT

Fotbolls-VM är som bekant över. Idrott och i synnerhet fotboll brukar förknippas med broder (syster)skap, frihet och jämlikhet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Så – Lever vi då i en värld som är snäppet mindre diskriminerande och fördomsfull än före fotbolls-VM? undrar journalisten Kalle Dixelius.

Nej, och i de fall där idrott har haft reellt inflytande på ett lands politik, har det nästan alltid varit till det sämre, skriver Kalle Dixelius på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: Magnus Wennman
AVGÖRANDE? Skulle den argentinska ekonomin räddats om laget gått vidare från ”Dödens grupp”? Knappast troligt, skriver Kalle Dixelius.

Fotbolls-VM slutade för två veckor sedan. Till vissas oförställda glädje, till and-ras oförställda sorg. Och till vissas fullständiga likgiltighet.

Brasilien vann.

Ett lag som till största delen består av svarta spelare. Senegal gick långt, slog de före detta världsmästarna och kolonialmakten Frankrike. Senegal består till hundra procent av svarta spelare.

Har världen blivit bättre? Har främlingsfientligheten minskat? Lever vi i en värld som är snäppet mindre diskriminerande och fördomsfull än för en och en halv månad sedan? Nej.

Inte ens den mest inbitna fotbollsromantiker kan hävda att det är så. Oroshärdarna är lika många som före VM: Israel och Palestina krigar på, Indien och Pakistan är skrämmande nära ett fullskaligt krig, på flygplatsen i Los Angeles öppnades det eld.

Självaste värdnationen för VM, Sydkorea, stred under turneringen med Orwell-diktaturen i norr. Med flera dödsoffer som följd. Segregation och orättvisa är fortfarande vardagsmat. Även i Sverige.

Men ändå har idrott i allmänhet, och fotboll i synnerhet, ett grundmurat rykte kring sig att vara världsförbättrande.

När Frankrike vann fotbolls-VM 1998 yrades det unisont i hela världen om att detta var den franska nationens nystart – som en multikulturell smältdegel där alla fick plats. Detta eftersom de stora hjältarna i det franska laget, Zinedine Zidane, Thierry Henry och de andra, till övervägande delen hade föräldrar från de före detta franska kolonierna.

Jo, tjänare. Se hur det gick. Fyra år senare gjorde Le Pen sitt bästa val någonsin.

Även på mikronivån yras det: klubbar i lägre divisioner med många nationaliteter i laget är stapelvara som gulligullreportage i samtliga landets tidningar.

Rubrikerna går alltid i stil med ”Här samsas alla om bollen” eller dylikt. Och klubbarna presenteras alltid som ett slags representanter för att allt minsann inte är åt helvete med den svenska integrationspolitiken ändå. Opium. Det är vad det är. Opium för politikerna och medierna.

Hur ofta ser man ett kritiskt reportage om det faktum att flera av de mest invand-rartäta länderna i världen har ett närmast "rasrent" landslag? Var är alla nordafrikanska invandrarsöner i Spaniens landslag? Var är alla turkar i Tysklands?

Var är alla latin-amerikaner i USA:s? Sverige, Holland, Frankrike och England är egentligen de enda landslag som lyckats dra nytta av sina stora invandrargrupper. Och det är naturligtvis bra. Men har det något att göra med hur väl man lyckats integrera samma grupper i samhället?

Nej.

I USA har de stora ligorna, basketens NBA, den amerikanska fotbollens NFL och World Series i baseboll, sedan länge dominerats av afro-amerikaner. De tjänar stora pengar, de blir hjältar och idoler. Men de är och förblir bara symboler.

Tårtdekoration.

Persiljekvisten på den annars kolesterolstinna entrecoten med bearnaisesås.

Det faktum att Zlatan, Henke, Teddy Lucic, Martin Dahlin, Rade Prica, Jeffrey Aubynn, Kennedy Bakircioglü, Abgar Barsom, Anders Limpar och alla andra svenska spelare med utländskt påbrå lyckats så bra, beror inte på att Sverige är ett mönsterland vad gäller integration.

Det beror på att det svenska föreningslivet har varit förbannat bra på att ta till vara talanger. Och på att det i Sverige inte kostar så väldans mycket att låta sina ungar gå i fotbollsskola.

Motsvarande faktor i USA är deras stipendiesystem, där en supertalang kan få universitetsutbildning enbart på grundval av sina idrottsliga talanger.

Man måste med andra ord skilja på konjak och kranvatten: idrott speglar inte ett lands politik. Idrott gör inte världen till en bättre plats att leva på. Idrott kan aldrig förändra ett samhälle.

I de fall där idrott bevisligen har haft något reellt inflytande på ett lands politik, har det nästan alltid varit till det sämre. Fotbollsarenorna har tjänat som en megafon och katalysator för inre konflikter och stridigheter.

I före detta Jugoslavien var det bland annat på fotbollsarenorna som de etniska konflikterna först började märkas före kriget. El Salvador och Honduras drogs in i ett krig, där den utlösande droppen var en fotbollslandskamp (läs mer om det i Ryszard Kapuscinskis utmärkta bok ”Fotbollskriget”).

När Argentina invaderade Falklands-öarna var naturligtvis skälen mestadels politiska och nationalistiska. Men i bakgrunden låg även det faktum att Argentina ansåg sig bestulet på flera segrar mot England i VM – hävdas det. Och det engelska högerpartiet National Front rekryterade många av sina tidiga medlemmar på fotbollsläktarna.

De gånger idrotten får stå som representant för något positivt, är det nästan alltid snabbt övergående.

En glädjeyra som sällan eller aldrig får några långtgående politiska konsekvenser.

Hindrade vänskapen mellan Lutz Long och Jessie Owens under OS 1936 Hitler från att inleda andra världskriget? Skulle inte tro det.

Skulle den argentinska ekonomin räddats om laget gått vidare från ”Dödens grupp”? Knappast.

Vad idrott däremot kan göra, är att ge oss glädje, dramatik, spänning och hjältar. Idrott kan, i sina bästa stunder, ge ett helt land ett samtalsämne och känslan av att vi alla förenas kring en och samma sak. Men där tar det slut.

Kan vi inte nöja oss med det? Varför måste vi tillskriva idrotten kvaliteter som den inte har?

Kalle Dixelius (sportredaktör på sourze.se)