ÅSIKT

Irans förtryck är inget att vara stolt över

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

I Aftonbladet den 5 juli spyr Mohsen Hakim (MH) sin galla för fulla gomsegel över personer som vill ta seden dit de kommer. Han tycker illa om dessa som har försökt anpassa sig. Nedan synar jag detta vilket jag kallar det iranska traumat.

Jag börjar med att göra invändningar mot MH:s resonemang om sedvänja. Därefter berör jag sakfel som fanns i hans artikel i Aftonbladet.

Största invändningen mot MH:s resonemang är dock hans försvar av mordet på Fadime.

Jag anser att oavsett om det är ett hedersmord eller inte, så är en mördad människa en mördad människa för mycket.

Det skulle vara intressant att möta MH igen i en debatt i ”Diskus”, för den kommer han inte att reda ut.

Vi möttes i ”Diskus” i november förra året och då föll hans argument plattare än platt. En person som mördar sin dotter för att dottern blivit för svensk, har ju helt och hållet missuppfattat uttrycket att ta seden dit man kommer. Mordet är ett trauma som vi måste lösa upp knutarna på. Det underlättas knappast av att vi börjar med att ta mördarna i försvar.

Min tanke är att i stället för att tvinga andra att anamma min kultur, försöka anpassa mig till det land som välkomnat mig hit.

Av denna anledning är jag exempelvis emot hemspråk. Jag vet invandrare som varit i Sverige i över tio år och inte kan svenska. Det är ju ett trauma.

En kille som kan swahili men ingen svenska, får ju inte det där jobbet på exempelvis Ica. Vi andra inser detta. Frågan är om MH förstår det?

”En del är beredda att förneka sin bakgrund”, skriver MH syftande på mig som bytt till ett mer lättuttalat svenskt namn.

Vad är detta för strunt?

Är MH avundsjuk för att jag varit lyckosam i mitt jobb? MH är dåligt påläst, för jag har aldrig förnekat min bakgrund, däremot skäms jag över min bakgrund. Irans kvinnosyn och förtryck av kvinnan är inget man kan vara stolt över.

Jag skäms över att Iran inte har någon religionsfrihet, inte någon pressfrihet, dödsstraff, införandet av den islamska lagen sharia, diktaturen som förbjuder politisk åsiktsfrihet och alla dessa fängelser som till bredden fyllts av oliktänkande.

Jag skäms över dödsdomen mot Salman Rushdie, att judar har tvingats fly, att Iran stöder terrorgrupper som Hizbollah, att över hälften är analfabeter, att regimen har fört staten tillbaka till kalifatet år 600 e Kr.

Industrier och infrastruktur ödeläggs. Fanatism, misstänksamhet och hat sprids. Väktarnas råd är Irans svar på Tredje riket.

Mohsen Hakim är stolt och vill pracka på svenskarna denna kultur och sedvänja.

Trauma? Javisst är det ett trauma!

Jonas Dahlgren (Adopivbarn och svensk europé)