ÅSIKT

Flyktingpolitiken tar livet av min mamma

DEBATT

Kimia Pazokis föräldrar får inte stanna i Sverige. En livslång dröm om att återförenas med sina barn som de skickade till Sverige för ett bättre liv är krossad.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Numera kan kriminellt belastade människor köpa sig svenskt medborgarskap, medan ärliga och principfasta människor får lida, skriver dottern Kimia Pazoki på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: CALLE TÖRNSTRÖM
VÄGRAR GE UPP Kimia Pazoki och hennes tre bröder bor i Sverige med det spelar ingen roll, hennes föräldrar får inte stanna här ändå. – Min mamma som en gång var en klippa för hela familjen är nu så nedbruten och krossad att hon remitterats till en psykavdelning, skriver Kimia Pazoki.

Jag är en så kallad ”nysvensk” men saknar de elementära rättigheter som en infödd svensk har. I skrivandes stund känner jag mig nedslagen, deprimerad och diskriminerad.

Jag kommer ursprungligen från Iran. Jag är född i en vanlig iransk medelklassfamilj och har tre bröder. Pappa var en ärlig, lojal banktjänsteman och mamma en godtrogen hemmafru, som gjorde allt för att vi skulle känna oss älskade, trygga och lyckliga i vår tillvaro.

De försökte så gott de kunde att uppfostra oss till lojala och ärliga människor, som i framtiden skulle tjäna sitt land. Men ödet ville något annat.

För att mina tre bröder skulle kunna slippa delta i det grymma krig, som fördes mellan diktaturerna Iran och Irak, beslutade mina föräldrar att skicka oss till ett fredligt land.

För att finansiera vår flykt blev mina föräldrar tvungna att sälja alla tillgångar inklusive sitt hus. Ingenting var värt mer än barnens liv.

Jag kom till Sverige före mina bröder. Jag läste vid Uppsala universitet och jobbar i dag som gymnasielärare. Två av mina bröder förvärvsarbetar. Min tredje bror lider av epilepsi och är i stort behov av närhet (det finns ett flertal läkarintyg som betonar den positiva effekten av föräldrarnas närvaro på hans hälsa).

Mina föräldrar fick visum först tre år efter att den sista sonen hade kommit till Sverige. De ville söka uppehållstillstånd på en gång, men enligt svensk lag måste man söka från hemlandet. Godtrogna som vi var så åkte de tillbaka hem.

De ansökte om uppehållstillstånd två gånger i hemlandet men ansökan avslogs med ”för låg ålder” som motivering. De fick helt enkelt vänta på att åldras.

När de äntligen var i rätt ålder ansökte vi på nytt, men den här gången i Sverige. Mina föräldrar orkade inte längre med de trakasserier som de blev utsatta för från myndigheter och extremister i Iran. De ansågs vara svikare för att inte ha bidragit till det dumma kriget.

Mamma började därför bli riktigt rastlös och orolig. Första symptomen på depression började visa sig. Min bror som är epileptiker mådde också väldigt dåligt. Därför kom de hit.

Mina föräldrar ansökte om uppehållstillstånd 1998 här i Sverige. Det tog tre år innan vi fick beskedet om avslag från Immigrationsverket. Lagen som gav föräldrar som fyllt 65 år och som hade familj i Sverige uppehållstilstånd hade tagits bort och flyktingpolitiken skärpts.

Numera kan hårt belastade människor köpa sig svenskt medborgarskap medan ärliga och principfasta människor får lida. Att leva i ovisshet gjorde mamma djupt deprimerad.

Hur kan det ta så lång tid för att hon ska få rätt att bo nära sina barn?

I april i år, efter fyra års väntan, fick de avslag från Utlänningsnämnden. Mina föräldrar får inte stanna på grund av familjeanknytning. Enligt nya lagen måste man ansluta sig till resten av familjen inom ett år efter att barnen har lämnat hemlandet! Det är bokstavligt talat ett hån.

Min mamma som en gång var en klippa för hela familjen är nu så nedbruten och krossad att hon remitterats till en psykavdelning på S:t Görans sjukhus.

Min mamma har försökt ta livet av sig två gånger under sina tre veckor på psykavdelningen. Överläkaren, en specialist inom området, intygar att risken för självmord är stor . Vi ansökte därför om inhibition av utvisningsbeslutet men får ett avslag till i ansiktet.

Mamma tycker inte att det är värt att leva och försökte ta livet av sig två gånger till efter andra avslaget. Utlänningsnämnden får hennes journal faxad till sig.

Avslag igen.

Jag är inte den typen av invandrarkvinna som media är intresserade av. Jag är varken en stackars förtryckt kvinna som misshandlas av sin man varje dag, eller en Jennifer Lopez som viftar med rumpan. Jag är en stolt, självständig, högutbildad nysvensk kvinna med invandrarbakgrund som jobbar som lärare i dag.

Jag brinner för mitt jobb och är övertygad om att min kultur och bakgrund bidrar till mitt jobb, men först och främst vet jag att min uppfostran gjorde att jag står där jag står nu och allt detta är mina föräldrars förtjänst.

Jag är också evigt tacksam mot mitt nya land Sverige som gav mig möjlighet att förverkliga mina drömmar.

Jag och mina bröder har gjort oss förtjänta av detta begrepp: nysvenskar.

Vi har anpassat oss till detta samhälle och har med tidens gång utvecklat en kärlek till detta land. Vi har kommit för att stanna. Det enda vi önskar är att få leva som en vanligt svensk familj.

Mina föräldrar offrade allt de hade för att rädda oss från en mörk framtid, i hopp att familjen skulle samlas någon annanstans i världen. Vad betyder detta för deras barnbarn? De är ju födda här. De är ju svenska barn! Har de inte samma rättigheter som ”riktiga” svenska barn?

Jag vägrar att ge upp mina rättigheter som svensk medborgare och jag vädjar till det svenska folket.

En iransk kvinna (asylsökande) hängde sig för ungefär en månad sedan på en psykavdelning i Göteborg. Utlänningsnämnden vägrade att se allvaret i detta. Låt inte samma sak hända min mamma.

Det är upp till oss. Vi som medborgare kan agera!

Jag har ansökt om uppehållstillstånd på nytt och Utlänningsnämnden kommer troligen att fatta beslut i slutet av juli.

Jag har skrivit till regeringen och bett om hjälp, men de lättar sitt samvete med förklaringen att det vore maktmissbruk att blanda sig i detta.

Dagens socialdemokrati har blivit en ”light-variant” av Pia Kjærsgaards främlingsfientliga dansk folkeparti.

Kimia Pazoki , En nysvensk