ÅSIKT

Kultursnobbar fattar inte fotboll

Det argentinska landslaget har ofta beträtt fotbollsplanen bärande plakat till stöd för strejkande lärare eller för offentlig sjukvård.

DEBATT

I måndags skrev sportredaktören Kalle Dixelius att han inte tror att vi har blivit mindre rasistiska för att brassarna vann fotbolls-VM. Fotboll räddar inte världen. Men idrottsfilosofen och före detta fotbollsproffset Claudio Marcello Tamburrini håller inte med. Han anser att det är kultursnobbism att undervärdera sportens betydelse.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hur kan man på allvar påstå att ett aktivt ställningstagande från idoler som Batistuta inte har någon effekt på de nya generationerna? skriver Claudio Marcello Tamburrini på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: PRIVAT
Mannen till vänster på bilden är Claudio Tamburrini. Året är 1977 och Claudio var målvakt i det argentinska laget Almagro. Två år senare flyttade han till Sverige men målvakt är han fortfarande. I Tolkarna IK.

På Aftonbladet Debatt den 15 juli undrar sportredaktören Kalle Dixelius om världen blivit bättre efter fotbolls-VM. ”Har främlingsfientligheten minskat?” – frågar han retoriskt. ”Lever vi i en värld som är snäppet mindre diskriminerande och fördomsfull än för en och en halv månad sedan?” När det franska fotbollslands-laget vann VM-guld för fyra år sedan lovordades dess multietniska karaktär. Men vad tjänade det till? ”Fyra år senare gjorde Le Pen sitt bästa val någonsin”, påpekar Dixelius. Och skulle den argentinska ekonomin ha räddats om laget gått vidare från ”Dödens grupp”? I de fall där idrott haft något reellt inflytande, har det varit negativt: ”Fotbollsarenorna har tjänat som en megafon och katalysator för inre konflikter och stridigheter”, avslutar Dixelius sin salva mot fotbollen.

Man undrar hur Dixelius kan veta att till exempel den franska fotbollssegern inte hade något inflytande på landets politik. Inför den andra valomgången uppmanade Marcel Desailly och andra landslagsspelare aktivt sina landsmän att rösta mot Le Pen. Som bekant fick dennes motståndare, Jacques Chirac, en jordskredsseger. På senare år har det argentinska landslaget ofta beträtt fotbollsplanen bärande plakat till stöd för strejkande lärare eller för offentlig sjukvård.

Menar Dixelius på fullt allvar att ett aktivt ställningstagande från idoler som Batistuta, Claudio López, Veron, med flera mot en ohejdad och grymt genomförd privatiseringsvåg inte har någon effekt alls på de nya generationerna?

Är det inte troligt att ett barn som växer upp med att heja på en färgad eller invandrad spelare i sitt favoritlag utvecklar antikroppar mot sådana sociala sjukdomar som rasism och främlingsfientlighet?

Att idrottsstjärnor är sociala förebilder för ungdomen är ett väl beprövat faktum som helt nonchaleras i Dixelius rätt ytliga argumentation. Fotbollsentusiaster blir i hans debattinlägg naiva romantiker som hoppats att allt mänskligt lidande skulle utrotas på några få veckor under fotbolls-VM.

Samhällsförändringar sker inte över en natt, utan är långsamma och invecklade processer där olika faktorer, däribland idrotten, spelar roll. Dixelius artikel genomsyras av det avseendet en allmän misstro mot politiskt arbete. Mycket riktigt påpekar han några fall där idrottsentusiasmen använts för att piska upp nationalchauvinistiska, aggressiva stämningar. Men varför kan inte samma idrottsarenor nyttjas för att föra fram demokratiska budskap? Litar han inte på idrotts-publikens omdöme? Hans resonemang tycks vila på ett outtalat antagande om att, ju mer fysisk aktivitet, desto mindre politisk och social medvetenhet finns det hos (idrotts)folket.

Det gör att Dixelius hållning också lämnar ett obehagligt intryck av elitism. Ända sedan 60-talet har intellektuella ideligen påpekat att idrottsengagemanget passiviserar och avleder uppmärksamheten från viktigare samhällsfrågor. Massorna borde i stället använda denna energi för att förbättra sina levnadsvillkor. Med andra ord: bollen avtrubbar omdömet.

Den tillgängliga vetenskapliga evidensen tyder dock på det motsatta. Olika studier utförda på 70-talet i Österrike, Kanada, Danmark och Öst- och Västtyskland pekar på att idrottsaktiva människor är mer benägna att engagera sig i andra aktiviteter, däribland politik.

Det kanske inte borde förvåna någon: är man en aktiv individ, då söker man sig till olika sysslor. Men en annan undersökning från mitten av 70-talet har visat något ännu mer anmärkningsvärt, nämligen att det föreligger ett positivt samband mellan att titta på sport och att engagera sig i olika samhällsfrågor. Mig veterligen har det inte gjorts några nya sådana undersökningar. Men de gamla har inte heller falsifierats. Bevisbördan bör dock rimligen läggas på de kritiker som, i likhet med Dixelius, fördömer fotbollsengagemanget som samhällsfrånvänt.

Den politiska kampen för demokrati och mångfald förs överallt i samhället. På arbetsplatserna, i medierna, och även på idrottsanläggningarna. Idrotten, liksom andra kulturyttringar, formar våra värderingar och ideal.

Men till skillnad från andra kulturfenomen har idrotten en enorm genomslagskraft. Det är väl därför makthavare och diktatorer alltid försökt använda idrotten för sina politiska syften.

För att kunna göra det ostörda, har dessa antidemokratiska krafter skapat myten om att ”idrotten bara är förströelse”, att ”idrott och politik inte bör blandas”. Det var den hållningen som gjorde det möjligt för svenska ledare att bibehålla och sedan även utöka idrottsutbytet med Nazityskland mitt under pågående krig (en oförklarligt nonchalerad gren i den pågående förintelseforskningen i vårt land!). Idrotten, och i synnerhet fotbollen, är ett alltför mäktigt vapen för att överlämnas i antidemokraternas och rashetsarnas händer. Tyvärr spelar Dixelius dessa mörka krafter i händerna när han skriver att ”idrott kan [?] ge oss glädje, dramatik, spänning och hjältar [?], ett samtalsämne och känslan av att vi förenas kring en och samma sak. Men där tar det slut.” En sådan uppgivenhet kan knappast bidra till att erövra det offentliga utrymmet, idrottens inräknat, för demokratin. Ett viktigt inslag i denna demokratins erövring av det idrottsliga samtalet är ju att bereda allmänheten tillgång till en kritisk och undersökande sportjournalistik. I det avseendet har Dixelius rätt när han påpekar att kritiska idrottsreportage lyser med sin frånvaro. Hans inlägg bidrar emellertid knappast till att förbättra läget. Den välbehövliga saneringen av sportjournalistikbranschen klarar sig utmärkt utan hans kultursnobbiga alster.

Claudio Marcello Tamburrini , Idrottsfilosof vid Göteborgs universitet och före detta fotbollsproffs i Argentina