ÅSIKT

Beskyll inte djurens vänner för illdåd

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Mats Strand
MOT PÄLSINDUSTRIN Margareta Winberg och Jan Emanuel Johansson var glada efter beslutet mot pälsdjursuppfödning på s-kongressen i november förra året.
DEBATT

Henrik von Sydow skrev i gårdagens Aftonbladet att det går en brygga mellan den politik jag och många andra driver för att skapa ett djurvänligare samhälle, och de kriminella illdåd som begåtts mot en del farmare.

Han skriver att ”aktivisternas praktik börjar med politisk retorik”. Det skulle betyda att jag, och många djurvänner med mig skulle kunna hållas moraliskt skyldiga för dessa vansinnesaktioner.

Jag ser inte, som Henrik bevisligen gör, den flödande logiken i det resonemanget. Det är som att göra Olof Palme medskyldig till kommunistiska övergrepp för att han bemödade sig med att hålla goda kontakter med regimer i Asien och Afrika eller att anklaga den svenska högern för Pinochets militärkupp i Chile.

Henrik von Sydow har efter att paniskt letat med det massmediala sökarljuset funnit ett grumligt område där han lyckas få lite uppmärksamhet. Tyvärr på många ideellt arbetande djurvänners bekostnad.

Henrik von Sydow är mycket medveten om att det är en extrem minoritet, troligtvis inte ens mätbar i procent, av den djurrättsrelaterade rörelsen som begår brott.

Ändå gör Henrik von Sydow allt för att bunta ihop alla djurvänner som kämpar för att djur inte ska plågas och utsättas för onödigt lidande med några kriminella som begår vansinnesdåd som att släppa ut minkar och förstöra livet för farmare.

Jag är infernaliskt trött på att hela rörelser beskylls för att vara militanta bara för att några enstaka individer är det. Likadant har det varit för bland annat antirasism-, feminism-, antiglobaliserings-, fredsrörelsen etcetera.

Alla djurvänner, och djurrättsrörelsens mål, blir lidande för att några få beter sig som rötägg.

Det skrämmer mig en smula att Henrik är så törstande efter en fråga att driva så att han går samma argumentationslinje tillmötes som till exempel nationaldemokraterna som vill kasta ut alla invandrare för att några få begår brott.

Det kanske mest beklagansvärda, och det som antagligen ligger till grund för Henriks och många andras rädsla för att utvidga solidaritetstanken till att även gälla djur, är den på gränsen till genant korkade föreställningen att vi människor bara besitter en viss mängd kärlek, eller en viss mängd empati.

Det vill säga, enligt djurrättsmotståndarnas tänkande skulle det bli mindre kärlek kvar till barnen om du klappar hunden när du kommer hem efter jobbet.

Om du bryr dig om djuren, så kan du inte bry dig lika mycket om människor. Att det skulle finnas ett sådant motsatsförhållande mellan å ena sidan djurens rättigheter och andra sidan människans rättigheter är helt absurt. Omtanken om människor blir inte mindre för att man också bryr sig om djurens lidande. Det är faktiskt tvärt om.

Undersökningar har visat att de som engagerar sig i djurrättsfrågan även är överrepresenterade i organisationer som Rädda barnen och liknande. Engagemang genererar engagemang, på samma sätt som kärlek genererar kärlek. Så hem och klappa hunden Henrik.

Djurrättsmotståndarna går till krig mot ett problem som aldrig existerat. De vill gärna påskina att vi djurvänner vill ge djuren mänskliga rättigheter, vilket är helt befängt. Djur är djur och människor är människor.

När jag och andra djurvänner pratar om djurens rättigheter så är det inte en rättighet för djuren att få studera på högskola vi pratar om. Det är en mänsklig rättighet, och mänskliga rättigheter hör människan till. (Jag tror heller inte att till exempel en kanin skulle uppskatta sin nyvunna studierättighet om så blev fallet. Kaninen skulle nog mer uppskatta att inte bli utsatt för plågsamma kosmetikaförsök eller liknande.)

När vi pratar om djurens rättigheter, så pratar vi om rätten att inte bli utsatt för lidande.

Vi pratar om djurens rättigheter till sitt naturliga beteende. Rätten att inte behöva stå fixerad i ett bås i hela sitt liv, rätten att inte bli utsatt för plågsamma och onödiga transporter.

Jag vill till exempel som Astrid Lindgren förbjuda den vidriga burhållning av hönor som fortfarande existerar. Jag tycker nämligen att en hönas rättighet är få röra sig under naturliga omständigheter. Inte vara inlåst på ett utrymme lika litet som ett A4-papper. Det är djurplågeri.

När frågan kommer upp om vad rätten till rättigheter bör baseras på, så brukar några frågor komma upp till ytan. En del frågar sig om djuren kan tänka, en del frågar sig om djuren kan prata. Jag tycker att bägge frågorna är oväsentliga. Det vi bör fråga oss är om djuren kan lida. Kommer vi fram till att så är fallet så tycker jag att det är människans etiska och moraliska ansvar att se till att de inte utsätts för onödigt lidande.

Djurrättsmotståndarna talar om att de mänskliga rättigheterna skulle urholkas om vi gav djuren rättigheter. Jag frågar mig, vilka mänskliga rättigheter skulle urholkas? Det enda rättighet som skulle gå människan förlorad är den tveksamma rätten att plåga djur. Jag tror att det är en rättighet mänskligheten skulle må bra av att vara utan.

I går skrev Henrik von Sydow på Aftonbladet Debatt om kaninfarmare som rustar sig för att slå tillbaka mot djurrättsaktivister – med vapen. Hans slutsats var att aktivisternas dåd går hand i hand med vad politiker som Jan Emanuel förespråkar. Jan Emanuel Johansson menar att det är lika befängt som att beskylla svenska högern för militärkuppen i Chile. Jag är infernaliskt trött på att hela rörelser beskylls för att vara militanta bara för att några enstaka individer är det, skriver Jan Emanuel Johansson på Aftonbladet Debatt i dag.

Jan Emanuel Johansson (riksdagskandidat)