ÅSIKT

Anorexi är inte coolt!

Foto: ÅBY FOTO
SMÄRTSAM VARDAG Sedan Annika Haglunds dotter, Sofie, fick diagnosen anorexi består vardagen av mycket smärta. – Ge mig tid att vårda min dotter, skriver Annika på Aftonbladet Debatt i dag.
DEBATT

Annika Hedlunds dotter är sjuk i anorexi. Det är en smärtsam vardag som anhörig. Och Annika Hedlund upplever inte att samhället underlättar direkt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Min ekonomi har rasat ihop sedan jag blev sjukskriven för vård av barn, skriver Annika Hedlund.

Hennes dotter Sofie skriver: Jag vill bara skrika åt de tjejer som tycker att anorexi är coolt.

Skulle någon fråga mig i dag hur jag lever mitt liv, skulle jag bli tvungen att svara: jag lever för att min dotter ska överleva sin anorexi. Att se sitt älskade barn vara uppslukad av den hemska sjukdom är bland det värsta man kan bli utsatt för. Denna varelse som i vanliga fall är både klok och förnuftig och har både sans och vett har blivit som förbytt. En demon härjar i hennes kropp, jag kan inte förklara det bättre, som så kraftigt tvingar henne till en massa förbud. Alla vet ju att äter man inte så dör man. Punkt slut. Min dotter vet det med.

Men ändå ställs jag så många gånger inför att försvara hennes handlande, att det är en sjukdom, att just ätandet har blivit en stor ångestladdande, livsfarlig handling som hon gör allt för att slippa. Det går inte och säga: ”Nu äter du annars så får du inte veckopeng, dina förmåner blir indragna, du får utegångsförbud”. Likväl som man inte säger till en cancersjuk: ”Sluta larva dej, andas utan syrgas”. Jag kan stå vid spisen och laga hennes favoriträtter, duka fint, plocka fram det absolut smakligaste som hon har tyckt om, men det spelar ingen roll. Från spisen fram till matbordet förvandlas denna gourmet till äckliga feta daggmaskar som jag ska tvinga henne att äta. Enda sättet att ta sig ur anorexi är just att äta. Samtidigt, för min del på den lilla biten fram till köksbordet gäller det att ställa om siktet. För jag vet, att nu är det kamp som gäller.

Jag får stålsätta mig och stänga av mina känslor, servera maten med orden: varsegod, ät! Hon kan titta på mig antingen med hat i blicken, eller med tårar. Hon kippar lite efter luft och sväljer och sväljer och bara ber om att slippa, och det enda jag kan säga då är: Ät!

Jag ser ditt hat, dina tårar, men du måste äta i varje fall, finns ingen annan väg ur detta, inga genvägar.

En bra dag sväljer hon bara så fort som möjligt bara för att bli av med denna hemska procedur, en dålig dag sitter vi i en evighet och hon petar och försöker komma undan, jag försöker hitta motivation till varför hon ska äta, ändlösa diskussioner som ibland slutar i fullkomlig kaos för jag bryter ihop och inte orkar mer. Då ryker en och annan tallrik i väggen och jag skriker ut min egen ångest, kroppen är som en urvriden trasa och jag känner att: nej , nu orkar jag inte mer? Men ändå nånstans hittar man kraften att fortsätta, åtminstone för en dag till, kanske blir morgondagen bättre. Detta gör att man blir asocial för faktum är, att äta är det mest sociala man gör tillsammans med andra. Man har middagar, träffar släkt och vänner och äter oftast något tillsammans. För att ha trevligt. Just nu är måltider allt annat än trevliga och för omgivningen kan det vara svårt och förstå dilemmat. Men den som aldrig sett ångesten som finns hos anorektiker ska aldrig yppa sig. Jag insåg snart att jag var tvungen att acceptera att sjukdomen fanns. Det gick inte att blunda för den eller försöka dölja den

Från den dagen anorexin blev en diagnos i vår familj har jag försökt att förstå varför, försökt att hitta felet till varför men måste inse att just nu är det ingen ide. Jag vet bara att jag skulle göra det alldeles för lätt för mig själv och skylla på något fotomodellsideal, en frånvarande far eller att det blivit en fix idé bara. Kanske är det helt enkelt en konsekvens av hur de flesta människor lever i dag. Man rusar på, jobbar, ska ha in pengar för att kunna köpa och hålla sig materiellt bra utrustad. Stressen övertar människans förmåga till att stanna upp och tänka efter lite, känna efter lite vad det är egentligen man strävar efter och vad som egentligen är viktigt och ha i livet.

Jag måste inrikta mig på att det är här och nu som gäller och försöka vända tillbaka min dotter till ett normalt liv. Jag hörde en person säga som själv haft en dotter som avlidit av sviterna efter anorexi: ”Hade jag vetat det jag vet i dag, hade jag gett min dotter lite mer av min tid, låtit henne äga mer av min tid”. En mening som är så sann. Men för att vi ska kunna ge den tiden till våra barn, kan inte samhället vara så tunggrott som det är nu. Jag är sjukskriven för vård av barn, har varit det i snart fyra månader, vilket gör att min ekonomi mer eller mindre har rasat ihop. Jag förlorar mycket pengar på min sjukskrivning, pengar som gör att situationen blir svårare. Jag vill ge av min tid till min dotter men att samtidigt behöva oroa sig för när pengarna kommer, så man kan betala hyra och diverse andra räkningar gör det extra tungt. För de som ska ha in pengar skiter fullständigt i att min situation är svår just nu.

Vården har i dag begränsade resurser vilket gör att det måste finnas fler som kämpar med samma sak som jag gör i hemmiljö. Det är köer på BUP överlag i landet, att få en remiss till ett behandlingshem kan ta tid, men går det att behandla hemma, låt oss få göra det. Men i lugn och ro och med en ekonomi som håller, inte som får oss och gå under.

Ibland kan det kännas bittert att veta att vi priviligeras olika i samhället. Jag tror inte det var något problem för kronprinsessan att få den hjälp hon behövde när hon var sjuk. Då fanns inga köer.

Det räcker med att jag tampas med mattider, matningar, skräcken men ändå glädjen över att hon kanske har gått upp i vikt, åtminstone stannat av och inte fortsatt gå ner i vikt. Folks reaktioner på hur hon ser ut, deras kommentarer och blickar, mina egna känslor mot henne som ibland dyker upp, hatet över att se henne kärleksfullt och omsorgsfullt planera in vilka näringsdrycker hon ska ta, istället för att äta. Sömnlösa nätter inför läkarbesök, det ändock nedvärderande att behöva gå och sätta sig i samtal och behöva hjälpen från andra människor. Undran över vad som sägs om oss efter våra samtal.

En lärare sa till min dotter efter en lyckad konstutställning hon deltagit i: ”Fortsätt med ditt skapande, samhället behöver konstnärer”. Jag säger samhället behöver dig, alla barn och ungdomar, även de som hamnat i situationer som kan ta tid att ta sig ur. Men då måste också samhället ge oss anhöriga chansen att få ge den tid som behövs.

Annika Hedlund