ÅSIKT

Allt jag vill är att leva normalt

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag är 17 år och hotad till livet. Jag har blivit slagen av mina släktingar, sparkad över hela kroppen, slagen med träpåk och hotad till livet samt hotad att bli skickad till mina föräldrars hemland. Allt detta varade i tre år.

Till slut orkade jag inte mer så jag stack och sökte hjälp. Jag har lämnat mina vänner, min familj och min pojkvän samt det liv jag en gång byggt upp. Jag har skyddat boende på hemlig ort, personskydd hela tiden samt flyttar runt med jämna mellanrum eftersom jag inte är säker någonstans.

Det enda jag har vunnit genom att anmäla mina anhöriga är att jag visade dem att de inte kan bestämma över mig, inte kan kränka mig för att jag är en kvinna och en egen individ. Jag förlorade mycket och det kostade mig allt jag har i livet för att jag satte dit mina släktingar.

Jag ångrar det inte. Jag är jättestolt över det, fastän det kan kosta mig mitt liv. Jag vill hjälpa andra tjejer att inte acceptera kvinnoförtryck och hoppas att de ser mig som ett förebild så att de också agerar och kämpar för sina självklara rättigheter.

Från myndigheternas sida fick jag hjälp med att få ett skyddat boende samt personskydd, men allt annat fick jag nästan sköta själv genom att vara envis och kräva den hjälp jag behöver.

När jag kom och bad om hjälp visste ingen hur de skulle hjälpa mig. Mina släktingar sitter inne nu och de kommer ut snart. Det sista jag hörde från dem var att de skulle stycka mig i bitar. Jag tror på deras ord och jag vet av hela mitt hjärta att det kommer att hända. Jag sitter och väntar på att de ska hitta mig. För mina släktingar är fängelset ett paradis för att de där får leva bättre och friare än vad jag gör.

Jag väntar på min död och under tiden hotar myndigheterna med att de ska ta bort mitt skydd och lämna mig bara så där för att de inte tror på det mina släktingar säger.

Innan en invandrartjej går samma väg som jag kan myndigheterna hindra det genom att redan i lågstadiet se till att deras föräldrar kommer in i samhället, se till att de går i skolan och lär sig svenska. Man får som myndighet strunta i om man blir kallad för rasist.

Man måste visa dessa folk som har med sig den hårda delen av sin kultur, att man går efter de regler och lagar som finns i det land man kommer till. För det andra måste skolan undervisa barn, mest killarna, att det ska vara jämställt mellan tjejer och killar, att man måste sluta tänka som man gjorde på stenåldern.

Sådana diskussioner påverkar barn mycket och kan ändra den yngre generationens tankesätt. Sedan måste skolpersonalen säga till föräldrarna att flickor bör vara med på gympa, simma och så vidare.

Med andra ord måste det svenska samhället ställa krav, säga att ”här gäller våra normer och värderingar oavsett vilken kultur du kommer ifrån”.

Framför allt får myndigheterna inte tro att hotet mot mig är över. Att säga till ett offer ”tyvärr jag kan inget mer göra” och att påstå att det blir säkert bättre för nästa generation är det sämsta man kan göra.

Allt detta har jag gått igenom och därför vet jag vad man får för smällar när man vänder sig till myndigheterna när man behöver hjälp. De säger rent ut: lös dina egna problem. Det är denna uppfattning jag får när jag ser mig själv i mitt problem.

Fler exempel på vad som måste göras enligt mig:

Sätt fotbojor på dessa brottslingar och se till att de vistas inom ett visst område.

Dra tillbaka medborgarskapet när man begår ett hedersbrott.

Sätt stopp för de flickor som tvingas till sina hemländer och gifts bort och sedan tvingas komma hit med sina män.

Regeringen måste stödja föreningar som Glöm inte Pela och Fadime ekonomiskt.

Så det finns lösningar, kanske inte på hela problemet, som underlättar för oss offer så att vi slipper ge upp våra liv. Men ingen myndighet som vågar agera.

Sluta gråta falska tårar för oss, ta oss på allvar i stället. När vi säger att vi ska dö – gör något innan det sker.

Jag är besviken på myndigheterna. De satte mig på ett kvinnohem och gav mig skydd men i dag är jag hotad och de vill ta bort mitt skydd.

Jag är kanske stark men inte så stark att jag orkar se på när myndigheterna sitter och slöar. Jag tycker att man som myndighet bör lära sig mer om den negativa sidan av kulturen.

Jag vill samtidigt påpeka att man inte ska se alla kurder som likadana. Många kurder stöder oss flickor i denna situation, och försöker ändra attityden hos dem som vill behålla de urgamla reglerna från våra länder.

Jag försökte ta kontakt med Mona Sahlin för att ge henne råd om det jag vet och förslag på lösningar men hennes svar var att jag skulle gå till Sveriges bästa kvinnojour och söka hjälp hos en psykolog.

Det är så mycket falska ord, som att vi offer skulle få två miljoner och häromdagen hörde man att vi kan inte få det. Jag vill inte kommentera Monas åsikter för de är värdelösa.

Jag ska inte behöva tala så här som 17-åring. Jag borde vara med kompisar och roa mig men jag sitter och försöker lösa ett världsproblem i stället. Allt jag vill är bara att leva normalt, men jag kan inte. Mina drömmar är borta, min själ är död och snart finns jag inte mer.

Jag har aldrig bett om hjälp men nu gör jag det. Hoppas myndigheterna fattar och tar mig och min historia på allvar.

Debatten om vad som görs för kvinnor som riskerar att råka ut för hedersmord har tagit ny fart. Regeringen med Mona Sahlin i spetsen och kommunerna kritiseras för att inte göra tillräckligt. ”Ronak” gömmer sig för sin familj men hon kan riskera att förlora sitt skydd. Hon är kritisk till svenska myndigheter och menar att problemet med våld mot kvinnor fortfarande inte tas på allvar. Sluta gråta falska tårar för oss, lyssna på vad vi säger i stället, skriver ”Ronak” på Aftonbladet Debatt i dag.

Ronak , Ronak är ett fingerat namn då skribenten lever gömd.

ARTIKELN HANDLAR OM