ÅSIKT

Centraliseringen kostar livet på många barn

Foto: TOMMY MARDELL
BESPARINGARNA KOSTAR Många BB har lagts ned de senaste åren. Resultatet är skrämmande.
DEBATT

Socialstyrelsens vinklade och felaktiga uppgifter lurar okunniga sjukvårdspolitiker att lägga ner BB-avdelningar och därefter hela sjukhus, skriver Karl-Holger Sjöberg, tidigare överläkare och klinikchef, i dag som pensionerad verksam som distriktsläkare i Katrineholm. Under 40 år har han följt och kritiserat den centralisering som nu gått så långt att födande kvinnor skickas utomlands.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Om alla mammor fött med samma risk som i mindre sjukhuskommuner skulle drygt 200 barn överlevt, skriver Karl-Holger Sjöberg på Aftonbladet Debatt i dag.

Återigen en remarkabel händelse i svensk förlossningsvård: tvillingmamman som under pågående förlossning remitterades från Eskilstuna till Uppsala och sedan med flyg till Åbo där barnen avled.

Och återigen skyller man på resursbrist som orsak. Men är det hela sanningen? Är det inte så att vi nu ser konsekvenserna av Socialstyrelsens metodiska nedrustning av förlossningsvården?

Det började för 30 år sedan då en liten studie om 10 000 förlossningar i Örebro län gjordes och sedan användes som bevis under många år. Nu är det känt att efter något år kunde skillnader inte påvisas mellan sjukhuskommunerna Örebro, Karlskoga, Lindesberg och en samtida liknande studie i annat län visade att det var säkrare att bo i den mindre sjukhuskommunen. Detta tystades ner.

I två studier på 1980-talet om 100 000 förlossningar vardera bekräftades resultaten och i en av dessa var det säkrare i 11 län av 15 (Socialstyrelsen PM 151/86) att bo i den lilla sjukhuskommunen! Skillnaden var betydande. Socialstyrelsen bekräftade då att det inte fanns skillnader i sjukhuskommuner med olika specialiseringsgrad men 1997 rekommenderar man nedläggning av hälften av drygt 50 BB och en koncentration av intensivvården för nyfödda (SoS-rapport 1997:10). Många BB har sedan dess lagts ner under ofta mycket starka protester.

I februari i år redovisade jag resultatet för alla 483 000 födda åren 1994– 1998 (Dagens Nyheter 020208). Återigen var det säkrast att bo i den lilla sjukhuskommunen - där 93 procent förlöstes. Ett litet antal, oftast riskbarn, föddes på ett större sjukhus. Om barnet avled där belastades i denna studie hemkommunen.

Av de 10 bästa sjukhuskommunerna var åtta mindre. Av dessa är fyra nu nedlagda och två nedläggningshotade.

Om alla mammor fött med samma risk som i mindre sjukhuskommuner skulle drygt 200 barn överlevt!

För Stockholms län gällde att endast 86 procent förlöstes inom länet. Det är lätt att förstå den frustration alla blivande mammor måste känna över att inte veta var man skall förlösas inom kanske en 20-milaregion.

Studien visade också att Socialstyrelsens påstående att det går en säkerhetsgräns vid 1 000 förlossningar inte gällde: sjukhus med färre förlossningar än 1 000 hade något bättre resultat än sjukhus med fler än 1 000.

Under 1998 avled 98 barn 0–6 dagar efter förlossning. Snittvikterna var för barn från universitets-, läns- och länsdelssjukhuskommuner 1 901, 1 640 respektive 1 158 gram och för sistnämnda gällde att nästan alla föddes på universitetssjukhus. 26 var fullgångna och av dessa kom 21 från universitetssjukhus, fyra från länssjukhus och endast ett från länsdelssjukhus. Siffrorna visar att det inte avled några barn i ”onödan” i mindre sjukhuskommuner.

Varför är det då säkrare i länsdelssjukhuskommuner trots mindre resurser? Organisationen skiljer: på det stora sjukhuset är det läkare under utbildning som gör större delen av jourarbetet, på det mindre överläkare med stor erfarenhet. Han/hon upptäcker och avhjälper tillbud på ett tidigare stadium och i det akuta skedet är det sannolikt så att en erfaren läkare är viktigare än stora resurser i bakgrunden. Närheten inom och utom sjukhuset har förmodligen betydelse liksom att man känner varandra.

BB har under 30 år använts som murbräcka för att på många sjukhus få omkull övrig vård, exempelvis tung kirurgi och akutkirurgi. BB kräver snabb tillgång till operationsavdelning och utan BB anses det fritt fram att nedrusta mycket annat på mindre sjukhus.

Även om BB larmar mest för ögonblicket är krisen utbredd inom hela sjukvården. Så sent som i mitten av 1990-talet hade vi en sjukvård i harmoni. Men efter alla nedläggningar och omorganisationer är befolkning och personal resignerad och apatisk.

Få vill tro att sjukvårdskostnadera ökade med 9 procent i fasta priser (Socialstyrelsen 2002) och antalet läkare med 5 000 till 25 000 under 1990-talet.

Allvarlig kritik måste också riktas mot BB-läkarna på storsjukhusen som slagit ner på vården på mindre grannsjukhus och menat att stora resurser ger bättre resultat. Även Svensk gynekologisk förening har gjort uttalande som man inte hade belägg för när man påstod att det var säkrare för såväl mammor som barn på storsjukhuset (Dagens Medicin 40/00).

Det förvånar att våra universitetssjukhus inte tagit fram sanningen och skapat en saklig debatt till stöd för beslutsfattarna. Våra politiker, särskilt de i mindre sjukhuskommuner, kan inte bemöta auktoritära uttalanden från Socialstyrelsen och länets största sjukhus. Demokratin har satts ur spel.

Vi måste alla inse att vi är inne på fel väg. Vi måste stoppa ideologerna som tagit sig rätten att med vinklade, ofta felaktiga, uppgifter driva politiken i viss riktning.

Varför utkräver vi inte ansvar för vår förödda sjukvård? Svensken är tålig och tror att vi har en verklig kris när det är frågan om en självförvållad organisatorisk, ekonomisk och personell kris.

Enligt min mening är Socialstyrelsen ansvarig för en stor del av denna kris. Den stora frustration personalen känner mot sin huvudman bottnar i centraliseringsideologin.

Karl-Holger Sjöberg (pensionerad överläkare)