ÅSIKT

Invandrare måste få ta mer eget ansvar

DEBATT

De centraliserade försöken till integration har gång på gång visat sig ofullkomliga. Nu måste rimligen alla inse att invandrarna själva måste ta ansvaret för sin egen integration, och möjligheten öppnas för detta genom bland annat förenklade regler för småföretagande, skattelättnader, arbetslöshetscentra i egen regi, studiecheckar och fria skolor. Det skriver folkpartiets riksdagspolitiker Ana Maria Narti på Aftonbladet Debatt i dag.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: URBAN ANDERSSON
INTEGRATION? Invandrare borde få ta mer ansvar för sin väg in i det svenska samhället. Det skulle de få genom enklare regelverk, utökat samarbete med en aktivare roll för invandrarföreningar skriver Ana Maria Narti.

Några av den senaste tidens mörka nyheter har haft den svenska diskrimineringen som ämne. EU-kommissionen kritiserade vårt land för ineffektivitet i förhållande till invandrarnas svaga position på arbetsmarknaden. En av FN:s särskilda kommittéer uttalade hård kritik angående det ökade antalet av diskrimineringsfall hos DO. DO Margareta Wadstein beskrev det ökade antalet anmälningar som toppen på ett isberg.

Under år har vi diskuterat diskriminering och segregation. Handlingsplaner, mångfaldsplaner och åtgärder har fastställts och stora summor delats ut (de så kallade Blommanpengarna, storstadsinsatserna, ett stort antal särskilda miljoner till Ams), men de förväntade positiva effekterna kan i bästa fall betraktas som ringa.

En slutsats vi alla borde dra nu är att den modell som används för att åstadkomma integration inte fungerar.

Tittar man närmare på 1980- och 1990-talens historia upptäcker man lätt ett mönster: offentliga tunga centrala system vill lösa invandrarnas alla problem. Männi-skorna som denna politik försöker nå – invandrarna – har oerhört få och små arenor för egna beslut och egna handlingar. De ska ”integreras” av andra.

Med andra ord: det centraliserade svenska systemet omyndigförklarar automatiskt stora grupper, det starka samhället föder automatiskt diskriminering.

Detta gäller faktiskt inte bara invandrare utan också långvarigt arbetslösa svenskar, ungdomar och kvinnor med svag position i arbetslivet, så kallade fria kulturproducenter och distributörer – alltså många människor utan en långvarig fast anställning.

Exempel på denna strukturella diskriminering i vilken stat och kommun spelar en destruktiv roll är inte svåra att hitta.

När regeringen var i full gång med att lansera aktivitetsgarantin som arbetsmarknadspolitikens flaggskepp debatterades detta i Sveriges riksdag.

Näringsminister Björn Rosengren underströk att invandrarnas egna organisationer skulle få en aktiv roll som samarbetspartner till arbetsförmedlingarna. Diskussionen återupptogs i november 2000 och denna gång svarade integrationsminister Mona Sahlin. Också hon underströk betydelsen av invandrarorganisationernas egna initiativ och handlingar.

Hösten 2001 är aktivitetsgarantin redan etablerad. Jag ställer genom Riksdagens utredningstjänst några frågor om invandrarorganisationer som har fått uppdrag i samband med aktivitetsgarantin.

Svaret är nedslående. Enligt länsarbetsnämnderna i Stockholms, Västra Götalands och Skånes län finns ingen direkt anmodan att arbetsförmedlingarna ska samarbeta med någon invandrarorganisation. Vid förfrågan har svaren entydigt varit att det inte finns några samarbetsavtal med invandrarorganisationer.

Med andra ord: arbetsförmedlingarna samverkar med väl etablerade svenska organisationer – TBV, LO, SKTF. Invandrarnas organisationer räknas inte bland möjliga partners. Är inte detta ett sätt att direkt diskriminera?

Vissa erfarenheter av samarbete mellan å ena sidan arbetsförmedlingar och kommuner och å andra sidan in-

vandrarorganisationer hade existerat under perioden 1996–2000, då framför allt inom verksamheter finansierade med stöd från EU:s socialfond Mål 3.

Dessa erfarenheter var inte många, bara en procent av alla beviljade projekt var initierade och ledda av invandrare, alla var inte framgångsrika, men de öppnade en väg till egen makt för grupper av långvarigt arbetslösa – och bland dem också invandrarorganisationer.

Sådana erfarenheter har blivit betydligt mer sällsynta i dag, efter det att aktivitetsgarantin har trätt i kraft. Och storstadssatsningen som regeringen ofta beskriver som en succé har inte heller utvecklat tidigare lyckade erfarenheter initierade och ledda av invandrare. Några organisationer har fått ett minmalt EU-stöd (högst 100 000 kronor) för lokala aktiviteter, men bestämmelserna hindrar dem från att utnyttja detta stöd, eftersom svensk moms inte får betalas med EU-medel och organisationerna saknar andra medel.

Åren 2000–2002 har alltså återkommit till en näst intill total centralisering av arbetsmarknadspolitiken. Flera undersökningar från riksdagens revisorer, Statskontoret och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, pekar på stort missnöje i invandrarbefolkningen med dagens arbetsförmedling och beskriver dessutom en obegriplig brist på klart redovisade medel för särskilda satsningar – 100 miljoner! – på språkförbättringar hos arbetslösa invandrare.

Om dessa undersökningar skriver Anders L Johansson och Sandro Scocco ingenting när de diskuterar (DN debatt 17 juni 2002) en ny rapport om bemanningsföretagens misslyckande!

Någon gång under våren sade jag i riksdagens plenisal: ”Fadimes död är de politiska illusionernas död.” Denna tragiska händelse hade följts av en våg av demonstrationer som talade om en ny folkrörelse – invandrarkvinnornas folkrörelse. Jag trodde att politiker och tjänstemän äntligen förstått en enkel sanning, nämligen att den enda vägen till levande kommunikation mellan majoritetssamhälle och minoriteter går rakt igenom invandrarnas egna arbetsgrupper och organisationer.

Jag hade fel.

Fyra månader efter debatten får vi veta i en tv-sändning att alla pengar som delades ut gått till tjänstemän i den offentliga sektorn!

Också stödet till den information om valkampanjen som direkt riktas till invandrarbefolkningen – 30 miljoner kronor – har gått till de svenska politiska partierna; minoriteternas organisationer har fått noll kronor. (Jag talar alltså om grupperingar som i handling har bevisat engagemang för integration och kompetens.)

”Du ska bestämma” är vår, folkpartiets, grundläggande tanke inför den kommande valkampanjen. Invandrarna ska själva få välja studier – en studiecheck ska göra det möjligt.

De nya invånarna ska ha möjlighet att själva bekämpa arbetslösheten inom den egna gruppen – genom betydligt bättre villkor för småföretagare, skattelättnader och förenklingar av arbetslivets regelverk, men också genom aktivitetscentra drivna på entreprenad av arbetslösa själva.

De ska i mycket större utsträckning än hittills få delta i skollivet – betydligt starkare engagemang i kunskapsutvecklingen i alla skolor och stöd till fria skolor, inte minst minoriteternas egna fria skolor, stimulerar föräldrarnas och elevernas medverkan till en positiv utveckling.

De ska få uppmuntran och stöd för att arbeta med frågor angående den egna kulturen och det egna språkets ställning i det nya hemlandet.

Ana Maria Narti (riksdagsledamot folkpartiet)