ÅSIKT

Låt det som hände få utveckla demokratin

DEBATT

Efter EU-toppmötet i Göteborg handlar den offentliga debatten fortfarande mest om vem eller vilka som är ansvariga för de våldsamma kravallerna. Missar vi inte något?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den största förändringen i vår svala demokrati vore om händelserna i Göteborg innebar att människorna vaknade upp och erövrade offentligheten, skriver Elisabet Ljungberg vid Demokratiinstitutet i Sundsvall på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: AP/URBAN ANDERSSON
VEM SÄTTER GRÄNSERNA? Var går gränsen mellan positivt och negativt engagemang i en demokrati och vem ska sätta de gränserna, undrar Elisabet Ljungberg. Vad tänkte till exempel Bush egentligen om alla tusentals demonstranter som vid EU-toppmötet i Göteborg ville att han skulle åka tillbaka till USA?

Var går gränsen mellan engagemang som är positivt och mindre positivt i en demokrati? Vem är det som ska sätta dessa gränser?

Nu precis ett år efter händelserna i Göteborg under EU:s toppmöte beskrivs dessa utifrån en stark polarisering. Det är på den ena sidan det polisiära våldet och på den andra sidan försvarslösa demonstranter. Polariseringen är i och för sig inte förvånande eftersom mediernas logik fungerar på det sättet. Det är ytterligheter som sätts mot varandra för att skapa ett nyhetsvärde. Min uppgift som forskar om unga människors politiska engagemang blir att nyansera den bild som målas upp när Göteborgshändelserna uppmärksammas på årsdagen. Det är tre huvudområden som behöver en närmare betraktelse. För det första myter om unga människors engagemang, för det andra: Var går gränsen mellan positivt och mindre positivt engagemang och för det tredje: Vilka konsekvenser kan händelser som den i Göteborg få för demokratin?

Under det senaste decenniet har det blivit allt vanligare att uppmärksamma ungdomars intresse för politik eller snarare den påstådda bristen på intresse.

Bevisen för minskat politiskt intresse har varit att allt färre söker sig till politiska partier. Visserligen har antalet medlemmar minskat i alla åldrar men det har varit unga människors frånvaro som mest upplevts som ett hot.

Under det senaste året ser denna trend ut att vända. Fler unga människor blir medlemmar i ungdomsförbunden än tidigare och ännu fler säger att de kan tänka sig att engagera sig partipolitiskt.

Ett annat sätt att bevisa hur lågt det politiskt intresset är hos unga människor har varit att redovisa olika enkätundersökningar. Enkätundersökningarna innehåller en fråga om hur pass stort politiskt intresse man anser sig ha och sedan uppmanas man att fylla i det i en fyra- till femgradig skala. Sett över en längre tidsperiod är det allt fler som anser sig allt mindre politiskt intresserade med det i detta sammanhang intressanta undantaget, unga människor.

Deras politiska intresse har inte sjunkit i samma takt som den övriga befolkningens. Dessutom finns det en brist i enkätundersökningarnas frågeformulering. Det frågas efter ”intresse för politik” vilket får människor, främst yngre, att gradera intresset på en läge nivå än om formuleringen varit ”intresse för samhällsfrågor”. En ung mycket politiskt aktiv kvinna kastade sig bakåt i stolen när hon i en intervjuundersökning fick en fråga om sitt politiska intresse och svarade:

– Neej, jag är inte ett dugg politiskt intresserad!

Med en annan frågeformulering eller med andra undersökningsmetoder kanske bilden av ungas politiska intresse helt skulle förändras.

Lågt valdeltagande är ytterligare ett mått på människors intresse för politik och förstagångsväljarna är den grupp som inte går till valurnorna i samma utsträckning som de äldre. Vad det ofta bortses från är det medvetna valet att inte rösta. Det är också en politisk handling som inte alls visar på politiskt ointresse, snarare tvärtom.

När unga människors intresse och politiska engagemang diskuteras konstateras det ofta att de bara är intresserade av en fråga och bara engagerar sig i den. I intervjustudier med ledande kommunpolitiker i femtioårsåldern kommer det fram att deras intresse för det politiska startade i en fråga som de brann för.

Skillnaden mellan då och nu kanske bara är att partierna var bättre på att fånga upp engagemanget på den tiden. Partierna kanske inte heller hade samma konkurrens från annat håll som i dag.

Gränsen mellan vad vi betraktar som positivt och mindre positivt engagemang i en demokrati är inte lätt att dra. Gränsen ser också olika ut beroende på vilken tid vi lever i och vilken ideologisk grund vi har. I en demokrati har vi både yttrandefrihet och mötesfrihet, vi har rätt att anordna demonstrationer och fritt hålla tal.

När de flesta av våra partier bildades för hundra år sedan var det inte under särskilt lugna former. Etablissemanget såg mycket av den verksamheten som hotfull. På samma sätt ser man från vissa håll på dagens nya former med en viss oro. Ändå accepteras dessa former och det har visat sig att olika grupperingar vitaliserar demokratin och stimulerar det offentliga samtalet.

Trots detta, eller rättare sagt tack vare detta, kan vi inte acceptera våldshandlingar, varken från demonstranter eller polis. Det finns paralleller med 1960-talets FNL-rörelse. Deras demonstrationer urartade under de första åren ofta i bråk med polisen. Även då fick en mindre grupp våldsamma demonstranter uppmärksamhet vilket ledde till en rensning bland de egna leden. De som ville maskera sig eller bära vapen förbjöds men demonstrationerna fortsatte. På samma sätt måste den stora massan av engagerade människor återta makten över vår tids demonstrationer. Demokratiska grupperingar måste ta avstånd från våld men fortsätta argumentera för sin sak.

Medier måste också ta sitt ansvar och skildra engagerade unga människor i andra sammanhang. Det blir tyvärr alltför ofta endast de mest extrema händelserna som tas upp och engagemanget som inte skapar stora rubriker beskrivs inte och följaktligen tror vi inte att det finns. Enligt mottot ”det som inte syns finns inte”. På samma sätt bör inte medierna missa skildringar av hårt arbetande poliser som inte gör några övergrepp utan sköter sitt jobb på ett hedervärt sätt. Vilket det är att jaga bovar eller att finnas till hands vid en demonstration.

Frågan om vilka konsekvenser Göteborgshändelserna kan få för vår demokrati skulle vara betydligt lättare att svara på om så där en femtio år. Tänk att få sitta med facit och uttala sig om händelserna i Göteborg som mänsklighetens stora uppvaknande eller om händelserna i Göteborg som ”vad var det?”.

Företrädare för polisen kan försvara sina ställningstaganden genom att hänvisa till den hotbild som vissa grupper uppvisade. Företrädare för demonstranter kan försvara sina ställningstaganden genom att hänvisa till det polisiära våld som drabbade dem. Medierna kan förmedla denna polariserade bild av händelserna. Människor kan fortsätta isolera sig med sig själva och sitt eget framför tv:n. På det sättet kommer inte händelserna i Göteborg att få några större konsekvenser för vår demokrati. Möjligen kommer det att liksom nu uppmärksammas på årsdagar.

Ett motsatt scenario är att händelserna medför att polisen drar lärdomar och att demonstranter blir än mer medvetna om gränsen mellan protestaktion och meningslöst våld.

Den största förändringen i vår svala demokrati vore om det innebar att människorna vaknade upp och erövrade offentligheten.

Om händelserna i Göteborg gör att människor börjar prata med varandra om makt och politik kommer demokratin att utvecklas.

Demokratin behöver människor som både beter sig olika och tycker olika. Var och vem som sätter gränsen mellan positivt och mindre positivt engagemang skiljer sig åt i både tid och rum, men i en demokrati bör den gå mellan våld och icke våld. Människor hittar nya former för sitt engagemang och så länge dessa former får utvecklas och accepteras kommer vi att ständigt återerövra demokratin.

Elisabet Ljungberg (Demokratiinstitutet i Sundsvall forskar kring frågor om medier och demokrati)