ÅSIKT

Skolans huvudfrågor glöms bort i valdebatten

Foto: BJÖRN LINDAHL
Hur ser framtidens skola ut? Bara veckor kvar tills valet, men partierna verkar inte ta frågan på allvar, skriver Tomas Johansson, som efterlyser nytänkande och engagemang av skolpolitikerna.
DEBATT

Dags för Thomas Östros och övriga skolpolitiker att bekänna färg: det går inte längre att gömma sig bakom skollagskommitté och gymnasieutredning.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Valdebatten måste ta fasta på de riktiga och viktiga skolfrågorna, de som skapar framtidens skola, skriver rektorn Tomas Johansson i dag på Aftonbladet Debatt.

De flesta politiker och medborgare har under lång tid varit överens: skolan ska vara en huvudfråga i valet 2002. Ändå förs ingen debatt om vad som är skolans huvudproblem och hur framtidens skola ska se ut.

Med några små undantag känns partiernas positioneringar och förslag igen. Thomas Östros talar i regeringens utvecklingsplan för skolan om en ny myndighet med uppgift att initiera lokal utveckling och stödja kompetenshöjning, om årliga kvalitetsredovisningar från varje skola, utvecklingssamtal med elever och föräldrar, ett nytt kärnämne i gymnasieskolan (hi-storia), om att i praktiken avskaffa det individuella programmet i dess nuvarande form i gymnasieskolan, att åter utvärdera och kartlägga ledarskapet i skolan samt att lärare behöver få bättre kompetensutveckling.

Var är nytänkandet? Är det dessa förslag som ska skapa ett stort lyft för den svenska skolan?

De borgerliga partierna lanserade

i början av juni ett program för grundskolan. Här skrevs det om prioritering av grundläggande kunskaper, nationella prov i årskurs 3, flexibel skolstart och individuell planering, ökad rätt till tidigt stöd, betyg från årskurs 6 och i fler steg, skriftlig information från årskurs 1 samt ökade befogenheter att stänga av eller flytta en elev som gör sig skyldig till allvarliga kränkningar.

Var finns här de nya politiska greppen? Är detta skolans huvudfrågor?

Det som saknas i den politiska debatten är en ordentlig analys av vad som åstadkommer bra skolor med goda resultat. Skolkommissionen pekade i sin slutrapport i våras på tre utgångspunkter för en bra skola:

Individen i centrum. Ska skolan anpassas efter eleven eller tvärtom? Ska skolan konsekvent utgå från elevens möjligheter, mognad och förutsättningar? Ska skolan erbjuda större valfrihet och mindre likformighet för eleverna? Den sittande gymnasiekommittén verkar luta åt att minska valmöjligheterna och öka likformigheten för framtidens gymnasieelever.

Resultatet i centrum. Är elevernas resultat viktigare än hur de uppnås? Hur mycket ska politikerna styra organisation och form för skolan? Hur stor frihet kan ges åt de enskilda skolorna så länge de åstadkommer goda resultat? Hur långt kommer den sittande skollagskommittén att gå? Vågar man styra med enbart mål, kunskapsmål för de enskilda eleverna?

Ledarskapet i centrum. Alla betonar betydelsen av en bra skolledning. Vågar politikerna ge de ansvariga skolledarna fulla beslutsbefogenheter och ett uttalat ansvar för utveckling och resultat på den enskilda skolan? Är politikerna beredda att begränsa sin roll till att sätta upp tydliga mål för skolan, att besluta om skolans resurser samt att utvärdera och följa upp skolans resultat i relation till målen?

Inför valet behöver skoldebatten få en ny riktning som sätter fokus på skolans huvudproblem och som utgår från vad som åstadkommer framgångsrika skolor. Jag vill här lyfta fram fem huvudområden för en sådan debatt, en debatt där inte ens Thomas Östros kan gömma sig bakom kommande utredningar eller kommittér.

1 Den enskilda skolan styrs fortfarande för mycket av politiskt beslutade regler, gymnasieskolan till exempel av 163 paragrafer i gymnasieförordningen. Situationen i övriga skolformer ser likadan ut. Under de senaste tio åren har det talats om att vi har en målstyrd skola. Detta är inte sant. Vi har fortfarande en mycket regelstyrd skola. Vi behöver en ny skollag som innehåller skolans uppdrag och mål, men som inte reglerar hur målen nås. Målen är vad den enskilde eleven minst ska uppnå vad gäller kunskaper, analytisk förmåga, kritiskt tänkande och demokratiska värden. Nuvarande system av regler i förordningar och läroplaner kan tas bort. Frågan hur målen ska nås måste nu en gång för alla överlåtas åt de professionella; skolledare och lärare

2 Hur stora rättigheter har Sveriges elever? Finns det någon rätt till kunskaper och lärande? Elevernas kunskapsrätt behöver lagfästas. Varför har vi fortfarande kvar skolplikt, samhällets krav på individen? Varför kan vi inte vända på maktbalansen? Låt individen ställa krav på samhället. Låt eleverna få skolrätt, som minst omfattar nuvarande gymnasieskolan. En rätt som utgår från stort mått av valfrihet och möjlighet att skapa en individuell studiegång.

3 Skolan är fortfarande tidsstyrd. I förordning regleras läsårets längd och antal undervisningstimmar. Det viktiga är inte hur lång tid det tar för en elev att nå målen, det viktiga är att målen nås med så goda resultat som möjligt. Vi måste få en skola där det är acceptabelt att elever tar olika lång tid på sig. Skolans fokus måste läggas på elevernas resultat. Vi behöver komma bort från den traditionella lektions- och schemastrukturen som styr skolans tidsanvändning ett år framåt. Tyvärr verkar den sittande gymnasiekommittén inte kunna frigöra sig från den ”gamla” tidsstyrningen.

4 Vi behöver ha en mångfald av olika skolor, kommunala och fristående. Konkurrens befrämjar en ökad kvalitet – men förutsätter likvärdiga villkor. Kommunala skolor och friskolor ska omfattas av samma spelregler. Ansvar och beslutsbefogenheter behöver i så stor utsträckning som möjligt läggas på den enskilda skolan. Mål och finansiering bör riktas direkt till skolan. Skolorna ska själva bestämma om sin strategi och om hur skolans medel ska användas. De kommunala skolornas regler måste anpassas efter friskolornas. De kommunala skolorna behöver större frihet. Friskolornas frihet ska ej inskränkas.

5 Alla är överens om att skolan ska vara offentligt finansierad. Det är via skattsedeln skolan ska betalas. Men vilket

finansieringssystem ska användas? Det borde bli en stor valfråga.

1991 kommunaliserades skolan och kommunerna övertog huvudansvaret för skolans pengar. Samtidigt beslutade riksdagen om kraftiga ambitionshöjningar i form av 3-åriga utbildningar för alla gymnasieelever och i form av godkänd-gräns i både grund- och gymnasieskolan. Kommunerna fick finansiera de nya reformerna samtidigt som man genomled 90-talets ekonomiska kris. Detta missgrepp måste undvikas framöver. Samma politiska församling som beslutar om skolans mål måste besluta om dess resurser. I ett så litet land som Sverige behöver vi nationella mål för skolan. Därför måste finansieringen bli statlig och beslutas av riksdagen.

Det är således dags för Thomas Östros och övriga skolpolitiker att bekänna färg. Det går inte längre att gömma sig bakom skollagskommitté och gymnasieutredning. Valdebatten måste ta fasta på de riktiga och viktiga skolfrågorna, de som skapar framtidens skola.

Tomas Johansson (rektor och ordförande i Skolkommissionen)

ARTIKELN HANDLAR OM