ÅSIKT

”Toppmötet får inte bli företagens julafton”

DEBATT

FN-toppmötet i Johannesburg om en hållbar global utveckling går efter en ceremoniell inledning nu över till de hårda frågorna. Samtidigt växer kritiken mot mötet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Nästan oavsett vad mötet resulterar i så symboliserar det på ett sätt ett misslyckande” skriver Mikael Karlsson och Svante Axelsson från Svenska Naturskyddsföreningen i en rapport från Johannesburg på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: AP
Många företag säger sig ta globalt ansvar men få gör det i verkligheten. Electrolux och Shell är ett par exempel på företag som låter vinstintresset gå före tidigare miljölöften. Samtidigt ökar svälten, aids och de miljöfarliga projekten.

Här i Johannesburg började i måndags världstoppmötet om hållbar utveckling. Tiotusentals representanter för regeringar och allmänheten har samlats för att diskutera hinder och möjligheter för att minska fattigdomen och hoten mot natur och hälsa.

Men nästan oavsett vad mötet resulterar i så symboliserar det på ett sätt ett misslyckande. De mål som föreslås i Johannesburg har diskuterats tidigare, de lösningar som förhandlas är sällan nya.

Trots demokratisering i flera länder, förstärkt miljöskydd och en positiv socioekonomisk utveckling i vissa regioner, är utvecklingen allt annat än hållbar i ett globalt perspektiv.

Det globala klimatet påverkas mer och mer, haven töms på fisk, hälsoskadliga kemikalier lagras i våra kroppar, skogar faller klotet runt, och jordbruket hotar miljö och hälsa. Miljöproblemen är långt ifrån lösta. Samtidigt fortsätter mänskliga rättigheter att systematiskt kränkas av brutala regimer. Fortfarande lever 800 miljoner människor, de flesta barn och kvinnor, i kronisk hunger – går det ens att tänka sig en större tragedi i dag?

Om inte något revolutionerande sker så blir mötet i Johannesburg ett i raden av sammankomster de senaste decennierna som föreslår lösningar som sedan inte genomförs.

Det finns en rad riktigt bra handlingsprogram för miljö och utveckling, inte minst sedan den stora konferensen i Rio 1992. Men även om vissa viktiga framsteg kan räknas in, så har mycket av det som utlovades i Rio inte genomförts. På flera punkter har utvecklingen till och med försämrats.

Det globala biståndet från rika till fattiga länder har minskat, utsläppen av klimatpåverkande gaser ökar, utrotningen av biologisk mångfald fortsätter, och statliga bidrag till miljöfarlig verksamhet finns kvar. Regeringarna har inte vidtagit tillräckligt med åtgärder.

Som om det inte vore nog finns nu risken att mötet i Johannesburg blir företagens julafton. Flera regeringsrepresentanter som vi möter här i Johannesburg vill växla in politiskt ansvar för hälsa och miljö, mot storföretagens åtgärder.

Visst är det oerhört positivt när transnationella företag vidtar åtgärder för en hållbar utveckling, men den starka tilltro till företagen som finns i Johannesburg är oroande, av flera skäl.

1 För det första är det inte alla företag som verkar för en hållbar utveckling. Varje marknadsekonomi behöver en spelplan, med spelregler, som aktörerna fritt kan konkurrera på. Det gäller särskilt på områden som mänskliga rättigheter och skydd av natur och hälsa. Även om slaveriet försvunnit i de flesta länder, är förtryck och överexploatering av människor inte ovanliga ens i stater som kallar sig demokratiska. Jämställdhet saknas på de flesta håll. Och det gröna slaveriet, hoten mot hälsa och natur, pågår dagligen världen över. Det behövs spelregler för inte bara marknaderna, utan även staterna. Det är därför ytterst oroande om världssamfundet nu backar, och avstår från att skärpa internationella regelverk, och samtidigt lägger centrala välfärdsfrågor på företagens axlar.

2 För det andra är sällan transnationella företag, som i delar av sin verksamhet har värdefulla program för skydd av människa och miljö, genomgående bra för en hållbar utveckling. Det finns flera exempel på transnationella företag, som på möten i Nord säger sig vilja ta ett globalt ansvar, men samtidigt visar ett helt annat ansikte när de möter fattiga människor i Syd.

Storföretaget Syngenta talar ofta om hållbar utveckling i Sverige, men fortsätter att sälja ett dödligt giftigt bekämpningsmedel till djupt fattiga människor.

Det är ju lagligt i fattiga länder... Electrolux, som drivit på utvecklingen av vitvaror i Sverige, säljer ännu kylskåp med freoner, som bryter ned ozonskiktet, i Indien. Det är ju förenligt med internationella överenskommelser. Shell har omvandlat Sydafrikas paroll för mötet i Johannesburg, ”People, Planet, Prosperity”, till en slogan för företaget, ”People, Planet and Profits”. Detta säger en del om drivkrafterna för transnationella företag. Vinstintresset i sig är givetvis fullt legitimt, men för att det verkligen ska bidra till välfärd krävs ramar för marknaden.

3 För det tredje fungerar de riktlinjer som finns för företagens frivilliga miljöarbete dåligt. I en undersökning som Svenska Naturskyddsföreningen nyligen presenterade kunde inte 17 av de 50 största svenska företagen ens ge svar på vilket miljöarbete de bedriver. Information saknades ofta, öppenheten var begränsad, och tydliga miljömål var undantag snarare än regel bland de femtio företagen. Näringslivets miljöarbete är oerhört viktigt och i flera fall berömvärt. Men det är selektivt, ofta omoget, och kan långt ifrån ersätta nationella och internationella regelverk.

Därför är det oerhört viktigt att regeringarna inte låter Johannesburg bli företagens julafton. Politikerna får inte abdikera från sitt ansvar. Skyldigheter och rättigheter för företagen måste diskuteras. Frivilliga samarbeten mellan regeringar och företag får inte ske på bekostnad av internationella överenskommelser och redan begränsade resurser till fattigdomsbekämpning och miljöskydd. Nya resurser måste till. Utvecklingsländers roll, oberoende och förmåga måste stärkas vid eventuella företagssamarbeten. Regler för öppenhet, allmänhetens delaktighet, företagens ansvar och redovisning, samt uppföljningsmekanismer måste utvecklas. Regelverk som på dessa sätt bidrar till att företagens frivilliga insatser verkligen stimulerar socioekonomisk utveckling och skydd för hälsa och natur måste föras upp på agendan.

Den svenska regeringens arbete i Johannesburg sker inom ramen för EU-samarbetet och är svårt att granska. Regeringen säger sig allmänt vilja stärka nationella och internationella regelverk. Men när agendan i Johannesburg kommer på tal svajar regeringen. Tydliga ställningstaganden saknas, inte minst i jämförelse med grannlandet Norges värdefullt höga profil.

Sveriges röst i världen är ofta viktig. Därför är det viktigt att regeringen, med både miljöministern och statsministern, deltar på mötet i Johannesburg. Men om regeringen vill göra någon nytta måste den tydligt ta ställning. Bättre tillfälle att sätta ned foten än i Johannesburg är svårt att finna. Vi väntar.

Mikael Karlsson (ordförande SNF), Svante Axelsson (generalsekreterare SNF)