ÅSIKT

Fri spelmarknad hot mot idrotten

Foto: LASSE ALLARD
På läktarna har kravet på en avreglerad spelmarknad märkts i höst. Här är det Hammarbysupportrar som deklarerar sin tro på en fri spelmarknad och propagerar för det brittiska spelbolaget Unibet. Det är möjligt att enskilda klubbar som Hammarby kortsiktigt skulle tjäna på en avreglering, men för idrottsrörelsen i stort är det inte så, skriver Riksidrottsförbundets ordförande Gunnar Larsson och Hans Hellquist från Riksidrottsstyrelsen i dag.
DEBATT

”Avveckla spelmonopolet” är stridsropet i en kampanj för att få in utländska konkurrenter på den svenska spelmarknaden.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dag skriver ordföranden i Riksidrottsförbundet Gunnar Larsson och Hans Hellquist från Riksidrottsstyrelsen om varför en reglerad spelmarknad är bra för svensk idrott.

Under de senaste veckorna har den reglerade svenska spelmarknaden stått under attack. Med hjälp av ett fåtal svenska idrottsföreningar, eller idrottsaktiebolag, kämpar kommersiella utländska spelbolag under stridsropet ”Avveckla spelmonopolet” för att ta sig in på den svenska marknaden.

Det är möjligt att en enskild förening kortsiktigt skulle kunna tjäna på en avreglering av spelmarknaden. För den samlade idrottsrörelsen, den Riksidrottsförbundet har till uppgift att försvara och företräda, gäller dock motsatsen.

Vi försvarar den reglering som finns idag – av det enkla skälet att folkrörelserna i allmänhet, och idrotten i synnerhet, tillhör regleringens vinnare.

Det är viktigt att från början slå fast att vi i Sverige inte har ett spelmonopol. Vi har en reglering av spelmarknaden, som är reserverad för tre aktörer: staten (genom Svenska Spel AB), hästsporten (genom ATG) och folkrörelserna (huvudsakligen genom Folkspel med BingoLotto, men även fristående folkrörelser). Det argument som riksdagen genom åren framfört för denna reglering är att överskottet från spelandet ska gå till allmänna eller allmännyttiga ändamål.

Staten har under lång tid varit den klart ledande aktören på spelmarknaden. Folkrörelserna, av vilka idrotten är överlägset störst, hade i början av 70-talet en marknadsandel på drygt 30 procent. I dag ligger den siffran på under 20. Från idrottsrörelsens sida har vi drivit kravet om ökade möjligheter för föreningslivet att kunna vinna tillbaka de förlorade andelarna.

Riksdagen har i stället valt att öka andelen av Svenska Spels överskott som går direkt till föreningslivet. Det senaste exemplet är de så kallade värdeautomaterna, Jack Vegas och Miss Vegas, vars överskott oavkortat går till föreningslivets, och speciellt då idrottens, barn- och ungdomsverksamhet.

Detta gör att Svenska Spel, tillsammans med Folkspel/Bingolotto, i dag är en av idrottens absolut främsta gynnare. Under 2002 handlar det om drygt 500 miljoner från Svenska Spel, pengar som i första hand kommer föreningarna till del genom det lokala aktivitetsstödet.

Samtidigt får föreningarna en stor intäkt från försäljningen av bingolotter. Från socialdemokratiskt håll har man dessutom i valrörelsen lovat ytterligare en miljard kronor från Svenska Spel under den kommande fyraårsperioden.

Vi har i detta inte räknat in den direkta, kommersiellt betingade, sponsringen av enskilda förbund eller lag. Det är alltså pengar som kommer hela idrottsrörelsen till del, genom demokratiskt fattade beslut – till att börja med i riksdag och regering och därefter i idrottens egna valda församlingar.

Även barn- och ungdomsverksamheten inom exempelvis AIK, Hammarby, Gais och Haninge/Fornudden (de föreningar som nu säger sig gå i bräschen för en avreglering av spelmarknaden) erhåller således bidrag, det lokala aktivitetsstödet, från Svenska Spel.

Vi pratar med andra ord om ett stöd som ligger på helt andra nivåer än de enstaka miljoner som de utländska spelbolagen är beredda att satsa på några få utvalda föreningars elitverksamhet. Dessa bolags syfte är ju också ett helt annat än att generera pengar till ”allmänna eller allmännyttiga ändamål”. I stället ska de leverera pengar till sina privata ägare.

Det är naturligtvis inget ont i sig, bolag ska ge sina ägare vinst. Men att tro att svensk idrott skulle tjäna på att ge dessa aktörer inträde på den svenska spelmarknaden är naivt.

De ”idrottsföreträdare” som nu ställer sig på de utländska spelbolagens sida ser olyckligtvis till den egna föreningens, och framför allt då den egna (elit)verksamhetens intressen. De ser inte, eller vill inte se, helheten: att en avreglering av den svenska spelmarknaden skulle få ödesdigra följder för idrottens breda barn- och ungdomsverksamhet.

Gunnar Larsson (Ordförande i Riksidrottsförbundet), Hans Hellquist (Ansvarig för finansieringsfrågor vid Riksidrottsstyrelsen)