ÅSIKT

Ett rättssamhälle bara för svenskar

DEBATT

När ska rättsväsendet ta ansvar och sluta diskriminera invandrare?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Journalisten Dick Sundevall riktar idag ett skarpt angrepp mot det svenska rättsväsendet. Han menar att det är tydligt att rättsväsendet inte agerar färgblint.

Det är enklare för en åklagare att få en invandrare häktad än en svensk, och ofta på så svaga grunder att staten blir tvungen att betala ut skadestånd då anklagelserna inte håller i domstol, skriver Dick Sundevall på Aftonbladet Debatt.

Foto: ULF HÖJER
Glädjen var stor när Joy Rahman friades – efter att ha suttit oskyldigt dömd för mord i flera år. Men Rahman är inte unik. Rättsväsendet diskriminerar invandrare. De häktas oftare än svenskar och får inte sällan längre straff, skriver Dick Sundevall (till höger), som först uppmärksammade fallet Rahman.

För oss svenskar är det en självklarhet att en person med till exempel afrikansk bakgrund numer aldrig skulle få dömas av en helvit jury i en amerikansk domstol. Troligen tycker de cirka 99 procent av oss som inte är öppna rasister att det är bra. Att så måste det vara. Risken för att en helvit jury skulle döma denna mörkhyade person som skyldig på för svag bevisning, eller hårdare än vad den skulle döma en vit amerikan, är annars alltför stor.

Men i Sverige tycks det vara helt i sin ordning att det döms människor som har sina rötter i andra länder av uteslutande svenska domare och nämndemän. I en svensk rättegångssal där en invandrare är misstänkt för något är det den åtalade och möjligen något vittne som har invandrarbakgrund.

Vi människor tenderar att bedöma dem som vi uppfattar som den egna gruppen som bättre och dem som vi uppfattar som främmande som sämre.

Vi är försiktiga – dom är snikna.

Vi smuttar – dom super.

Vi kelar – dom grovhånglar.

Vi blir upprörda – dom blir vansinniga.

Vi lånar – dom stjäl.

Det här handlar inte om någon medveten rasism. Det är grundläggande psykologi och beteendevetenskap. Men en svensk juristdomare, oavsett hur hög domare han eller hon är, behöver inte ha läst en enda timmes psykologi eller beteendevetenskap i sin utbildning. Och än mindre behöver en nämndeman ha någon kunskap om det här.

1996 kom jag i kontakt med fallet Joy Rahman och läste tingsrättens och hovrättens fällande domar mot honom. Domar där han dömdes för ett osedvanligt grymt mord på en äldre försvarslös kvinna till livstids fängelse.

Det jag läste framställde Rahman som så skyldig som en människa kunde vara. Att jag ändå gick vidare och läste såväl den officiella förundersökningen som det icke offentliga spaningsmaterialet berodde på något som jag långsamt kommit till insikt om under början av 1990-talet. Något som jag i det längsta försökte värja mig mot – att invandrare allt för ofta tycktes dömas hårdare och på svagare bevisning än vad som var fallet för infödda svenskar.

Den här insikten hade kommit av att jag under början av 90-talet i mitt arbete som journalist var ute på många av landets fängelser. Och då ofta blev förvånad över att unga invandrarkillar blivit så hårt dömda för de brott de begått. Och ibland att de över huvud taget blivit dömda på den tunna soppa som den så kallade bevisningen mot dem utgjorde.

Därtill förstod jag med tiden att det var en utbredd uppfattning bland dömda invandrare såväl som bland hederliga väletablerade invandrare att de dömdes hårdare eller på svagare bevisning. Och att uppfattningen var densamma bland svenska fångar på landets fängelser:

– Svartskallarna döms ju hårt som fan!

Mina undersökningar visade också att den här uppfattningen om hur invandrare behandlas i svenska domstolar även var vanligt förekommande bland personalen på landets fängelser och hos erfarna brottsmålsadvokater.

Alltså kunde jag 1996 tänka mig att det till och med hade gått så långt så att en skötsam arbetande tvåbarnsfar, som aldrig tidigare hade haft med polisen att göra, kunde dömas felaktigt till livstids fängelse. Och att sannolikheten för ett sånt justitiemord var större om han var invandrare.

Sedan dess har Joy Rahman frikänts från sitt livstidsstraff. Och Yassir Askar från sitt livstidsstraff. TV4:s Kalla fakta arbetar med den ytterst tveksamma livstidsdomen mot Veja Borg. Medan Osmo Vallos mamma får fortsätta att bära sitt livstidsstraff i form av att hennes sons död inte reds ut.

I olika omgångar har afrikanska ambassader varnat sina studenter som ska studera i Sverige för att bo ihop med andra från hemlandet. Detta då man kan dömas på så vaga bevis, eller helt utan direkta bevis som i fallet Rahman, i svenska domstolar. Och därmed är risken överhängande att de blir dömda för till exempel narkotikabrott om någon som bor i samma lägenhet, dem ovetande, håller på med narkotika.

Då och då kontaktas UD av någon utländsk ambassad som ifrågasätter att en av deras medborgare suttit häktad i ett år eller mer i Sverige utan att ha blivit dömd i någon domstol.

När man tittar på utbetalningar av skadestånd till dem som suttit felaktigt häktade eller fängslade blir det än värre. Att felaktigt frihetsberöva någon är ett av de värsta övergrepp staten kan göra sig skyldig till. Cirka 800 personer får varje år skadestånd för att de blivit utsatta för detta övergrepp. Det handlar då till 98–99 procent om felaktiga häktningar.

Vid en genomgång för några år sedan av dessa utbetalade skadestånd visade det sig att 38 procent hade klara och tydliga utomnordiska namn. Det borde ha varit 10–12 procent för att motsvara hur stor del de utgör av befolkningen.

Mycket tyder alltså på att det är enklare för en åklagare att få en invandrare häktad än en svensk. Och att det därtill går att få invandrare häktade på så svaga grunder att staten senare blir tvungen att betala ut skadestånd till dem, då anklagelserna mot dem inte håller i domstol. Eller att misstankarna mot dem byggde på så vaga fakta att de inte ens hamnade i en domstol.

För några år sedan intervjuade jag en person som satt på ett långt straff på Kumlafängelset. Bland mycket annat hade han tjänat pengar på att sälja stulna vapen. Han berättade att när den så kallade lasermannen härjade som värst så var det gyllene tider för honom och andra som sålde vapen i Stockholmstrakten. För då köpte massor av invandrare vapen.

– En del hade ju krigserfarenhet och kunde därmed en hel del om vapen men dom flesta var vanliga hederliga knegare som inte visste någonting, berättade han. Så till dom kunde vi sälja vilken skit som helst. Gamla pistoler och jaktvapen och allt som det gick att skjuta med gick åt.

De beväpnade sig alltså. Inte så konstigt. Skulle nog själv göra detsamma om jag levde i ett för mig främmande land och blev övertygad om att rättsapparaten inte fullt ut skyddade mig och min familj.

I England och andra länder har man ålagt domare en mångkulturell vidareutbildning. När Mona Sahlin var ordförande för Europaåret mot rasism var hon inne på att vi i Sverige borde göra något liknande. Men det svenska domstolsverket och våra domare avvisade alla såna idéer och hävdade att det definitivt inte behövdes då svenska domare var ”objektiva”.

Polisen i Sverige har en aktiv rekrytering av invandrare till polisväsendet. Något motsvarande finns inte vad gäller domare och nämndemän. Inom domstolsväsendet föredrar man att sticka huvudet i sanden och hävda att problemet inte existerar. Där ser man sig som någon form av objektiva gudar. Och följdriktigt gjorde riksåklagaren allt för att Rahmans och Askars fall inte skulle prövas på nytt i domstol och agerar nu på samma sätt när det gäller bröderna Borg.

Joy Rahman, Yassir Askar, Osmo Vallo och bröderna Veja och Dimitri Borg har några saker gemensamt:

De är eller var lågutbildade.

De bor eller bodde i lågstatusområden.

Rahman är från Bangladesh, Askar är palestinier, Osmo Vallo var så kallad ”tattare” och bröderna Borg är finska zigenare.

De som tror att det här är en ren tillfällighet kan räcka upp handen nu!

Dick Sundevall (Journalist och författare)

ARTIKELN HANDLAR OM