ÅSIKT

Tysta inte satiren

Foto: per björn
det är humor, det är humor – eller? Killing-gängets internetsajt Spermaharen kritiseras hårt för sin drift med författaren Håkan Nesser. Fånigt, menar skribenten Monika Agorelius som bor i England med en tuffare satirtradition. ”Det som i Storbritannien är accepterad satir skulle få svenska folket att blekna”, skriver hon.
DEBATT

Svensk humor och satir är mesig.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I Storbritannien är det tuffare. Där slår komikerna riktigt hårt. Inte bara mot politiker. Även kulturetablissemanget och artister får finna

sig i att behandlas som maktfaktorer.

Det skriver frilansjournalisten Monika Agorelius på Aftonbladet Debatt i dag.

Hon menar att satir är ett viktigt verktyg för att granska och driva med makten och varnar för vad som kan hända om vi börjar inskränka den rättigheten.

Enligt svensk ordbok betydet ordet satir att ”förlöjliga, att göra sig lustig över”. Slår man upp satir en brittisk synonymordbok har ordet mycket större betydelse än så. För britterna innebär satir ”att göra narr av på ett bitande, upprörande, ironiskt sätt, ofta med ett underton av klander, bitterhet och oförskämdhet, med skärpa och intensitet”.

Där har ni det i ett nötskal. Svensk satir är oerhörd mesig i jämförelse med den brittiska. Britterna, som uppfunnit, utvecklat och finslipat satiren till en konstruktiv form av kritik gör satir som uppmärksammas och upprör hela brittiska folket, ofta så högt upp att hela etablissimanget sätts i gungning.

Därför känns det smått fånigt när man som utlandssvensk läst om hur det har stormat kring tv-program som ”Ursäkta röran, vi bygger om!” och internetsajter som ”Spermaharen”. TV4 stoppade vissa inslag som ansågs för provocerande i ”Ursäkta röran” och efter en säsong lades programmet ner.

Jag kan inte uttala mig om innehållet då jag inte sett alla programmen. Men en sak är bombsäker. Det som i Storbritannien är accepterad satir skulle få svenska folket att blekna. Det beror förmodligen på att Sverige i modern tid är ett samhälle där människor är relativt jämlika, medan britterna alltid levt i ett klassamhälle där etablissemanget suttit stadigt på sina höga hästar. Ett av de få sätten att komma åt överheten är att väcka uppmärksamhet, tankar och kritik genom humor, ironi och satir.

Svensk media blir mer och mer sensationslysten. Det är fördumning som gäller. Intriger i såpor och realityprogram fyller våra hjärnor till den grad att vi inte orkar bry oss om vad makthavarna sysslar med. Vem ska försöka peta hål på bubblan om inte satirikern?

De mest omdebatterade satirprogrammen på senare år i Storbritannien är gjorda av humoristen och satirikern Christopher Morris. Det började i mitten av 1990-talet med ”The Day Today” (BBC), ett program som drev med nyhetsprogram.

Det var otroligt komiskt, men med en underton av allvar när Morris visade att nyhetsprogram, liksom alla andra program på tv, är beroende av tittarsiffror, att även nyheter måste verka spännande och sensationella för att få finnas kvar. I ”The Day Today” fick vi se läcker grafik, sensationella inslag, avslöjanden och fåniga sportinlägg. Morris visade också hur reportrar med lätthet kan manipulera sina intervjuoffer till att säga precis vad som helst. Morris gjorde sig osams med många. Men det stoppade honom inte. Sporrad till att uppröra ännu mer och kritisera makthavare och, framför allt, angripa hur media behandlar nyheter resulterade i ett antal program som var det mest kontroversiella brittisk tv någonsin visat. Efter långa, komplicerade lagliga tvister innan programmen ens visats, bestämde sig Channel 4 att stå fast vid sitt beslut att visa Morris satirprogram om ”den nya livsfarliga drogen cake (= tårta) som är så beroendeframkallande att man är fast efter första gången”.

I programmet fick Morris artister, tv-kändisar och politiker på högsta nivå att uttala sig i den kritiska cake-frågan. Uppenbarligen helt utan att ha en aning om vad de pratade om. Morris och hans produktionsteam hade duperat och genom manipulation skapat ett samhällsproblem som inte fanns.

Vad Morris ville få fram är hur media kan fabricera, påverka och utnyttjas av makthavare som önskar sprida propaganda. Morris hamnade i ännu mer blåsväder när han gjorde ett program om pedofiler, där kändisar och politiker lurades och utnyttjades för att visa hur snedvridet och manipulativt brittisk tabloidmedia behandlar viktiga frågor som barnporr.

I de riktiga nyheterna drog News of the World (en söndagstidning där sidorna är fyllda av unga, knappt könsmogna nakna tjejer) igång en kampanj som skulle peka ut ”ifall det bor en pedofil på din gata.” Tidningen publicerade bilder på misstänkta pedofiler och hetsade läsarna till att ”ta saken i egna händer”. Detta resulterade i att folk över hela landet pekade ut sina grannar för att de liknade de misstänkta i tidningen.

I ett fall fick en kvinna i Bristol sitt hus nedbränt, detta på grund av att hon var paediatrician (= barnläkare) till yrket. För hennes genom media hjärntvättade grannar lät paediatrician alldeles för likt pedofil.

Christopher Morris bestämde sig för att göra ett program som genom satir visade hur media behandlar viktiga ämnen som barnporr och hur makthavare genom media kan påverka folkets åsikter. I programmet uttalar sig kändisar, författare, debattörer och politiker och vädjar till tittarna genom att inför kameran läsa upp påståenden, skrivna av Morris komediteam, och på fullaste allvar tro att de bidrar till ”att sätta dit pedofilerna”.

En känd tv-programledare lurades till att säga bland annat att hon ville varna tittarna, för att våra barn kan utsättas för porr utan att vi vet om det, att pedofiler som surfar på nätet kan få kontakt med våra barn i så kallade chat rooms, och om pedofilen har på sig en särskild sorts handskar kan de genom att fingra på datorns tangentbord känna på våra barn.

De som förlöjligades inför hela brittiska folket blev fly förbannade. Vad de kanske borde ha tänkt på är att de som inflytelserika personer skulle ha gjort research innan de sätter sig i en tv-studio och snackar om sånt som vilken idiot som helst förstår är påhittade skämt.

Kändisar är den nya maktfaktorn, kändis är något man inte längre blir enbart för att man uträttat något eller visat artistisk färdighet. Jag antar att det var detta faktum som programmakarna bakom ”Ursäkta röran, vi bygger om!” ville ifrågasätta med sin intervju med Robinson-Emma.

Christopher Morris har inte direkt brevlådan fullproppad med jobberbjudanden. Men han bryr sig inte, han har uppnått vad han ville: skakat om, upprört och irriterat, väckt tankar. Morris har, till skillnad från de kändisar, författare, debattörer och politiker som medverkat i hans program, inget intresse av att bli kändis och framhäva sig själv.

Varför är kändisar, författare, debattörer och politiker så snabba med att ställa upp i tv-program och ha åsikter? Är det för vårt/ folkets bästa, eller är det för att de vill framhäva sig själva för egen vinning och bli ännu mer kända? Var finns den svenska motsvarigheten till Christopher Morris?

Jag vet inte om Killing-gänget eller ”Ursäkta röran”-folket är de rätta personerna att skaka om i det svenska etablissemanget med satiren som verktyg. Men någon måste göra det.

Monika Agorelius (Frilansskribent som bor i London och driver medie- och produktionsbolaget Closeup Productions )