ÅSIKT

Klyftorna bara växer – och ingen bryr sig

DEBATT

I dag slår LO:s chefs- ekonom Dan Andersson och LO-ekonomen Albin Kainelainen larm på Aftonbladet Debatt:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Nya siffror visar den största ökningen av inkomstklyftorna som någonsin uppmätts i Sverige.

LO-ekonomerna anklagar regeringen för att ignorera frågan om inkomstskillnader – trots att den är en av de allra viktigaste samhällsfrågorna just nu.

Samtidigt håller facket på att tappa greppet om lönebildningen och medelklassen har slutat bry sig om att allt fler är fattiga i Sverige.

Foto: LARS ROSENGREN
Ingrid Lindgren-Andrén i Uppsala var en av många som skrev under Aftonbladets upprop mot de orättvisa kvinnolönerna förra året. Nu slår LO-ekonomerna Dan Andersson och Albin Kainelainen larm om att löneklyftorna i Sverige växer rekordsnabbt. Det är kvinnor och invandrare som är de stora förlorarna.

Direktörernas löneökningar är bara en liten del av ett stort problem som få verkar vara intresserade av att diskutera, nämligen fördelningen av inkomsterna i Sverige.

Låglönegrupper som butiksbiträden, vaktmästare, undersköterskor med flera har tappat 10 procent, mer än en månadslön jämfört med industriarbetare. Kvinnor har inte fått betalt för sina ökade kunskaper utan har lägre lön än männen för likvärdigt arbete. Utomeuropeiska invandrare får en månadslön mindre än andra även vid likvärdig kunskap.

Och då skall vi inte jämföra med näringslivets toppar. De har ökat sina inkomster från 9 till 46 gånger en industriarbetares lön mellan 1980 och 2000!

Sverige har därmed beträtt en farlig väg med växande sociala skillnader .Men bryr sig någon? Låginkomsttagare har inga traktorer de kan blockera vägarna med och är sällan berömda författare som kan imponera på media. Därigenom är de ett svagt ”särintresse” som har svårt att få inflytande över politiken. Men om en vänsterregering halvljumt verkar i deras intresse, vem ska då göra det? I Budgetpropositionen stod att läsa:

”Sverige skall vara ett land där inkomstklyftorna minskar och girigheten trängs tillbaka.”

Men i praktiken tas få tag mot girigheten och regeringen ger i budgetpropositionen inte ens en beskrivning av hur inkomstklyftorna i Sverige utvecklas.

Den gängse bilden av Sverige är att det är ett land med små inkomstskillnader. Sant är att spridningen i inkomster internationellt sett fortfarande är liten men den ökar snabbt. Ökningen i inkomstklyftorna det senaste året det finns statistik för, år 2000, var dessutom den största ökning som SCB någonsin uppmätt.

Sverige går raskt mot att bli ett normaleuropeiskt land avseende inkomstskillnader. Om regeringens målsättning är att inkomstklyftorna ska minska borde den vara mycket oroad över den pågående utvecklingen.

Varken i regeringsförklaringen eller i uppgörelsen mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet nämns inkomstklyftor, inkomstskillnader eller inkomstfördelning en enda gång. Det finns en del allmänna formuleringar om minskade sociala klyftor. Varför är inte regeringen mer engagerad?

Ignorerar socialdemokraterna och vänsterpartiet en av de viktigaste frågorna i samhället? För hur kan man annars förklara avsaknaden av åtminstone en analys av läget om målet är att Sverige ska vara ett land med minskande inkomstklyftor?

Det inkomstrelaterade mål som finns är en halvering av antalet socialbidragstagare till år 2004. Det är tveksamt om det är en bra metod att minska inkomstklyftorna.

Men hur kan Sverige bli rättvisare? Det traditionella svaret är att bara Sveriges ekonomi växer och sysselsättningen ökar så kan kakan fördelas jämnare. Men tillväxten har varit god i 7 år. De senaste fyra åren har sysselsättningen stigit och arbetslösheten halverats och ändå fortsätter inkomstskillnaderna att öka. (Vi talar här om inkomster exklusive kapitalinkomster, för då är utvecklingen än mer extrem.) Ökad sysselsättning verkar inte längre vara en tillräcklig metod för att minska inkomstklyftorna.

Under 1999 och 2000 ökade spridningen av inkomsterna efter skatt och transfereringar (disponibla inkomster) betydligt mer än för inkomster innan det offentliga hade intervenerat i den privata ekonomin (marknadsinkomster).

Detta innebär att staten mindre än tidigare kompenserar för marknadens ”råa” fördelning. Skälen till denna utveckling tror vi finns att söka i lägre ambitioner att utjämna genom skattesystemet, svagare fack och högre arbetslöshet än tidigare.

Regeringen bär givetvis bara en del av ansvaret för utvecklingen. Det finns tydliga tecken på att facken håller på att tappa greppet över fördelningen av lönerna. Den solidariska lönepolitiken har befunnit sig i en kräftgång de 20 senaste åren. Forskare vid FIEF (Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning) har funnit att lönerna åter styrs av vinsterna.

Det är allt mindre hur produktiv du själv är som bestämmer vad du får i lönekuvertet utan istället vinster i det företag du arbetar i. Anställda i vinstrika företag får påtagligt mer betalt än i vinstsvaga företag. Om facket fortsätter med nuvarande strategi kommer löntagarna allt mindre att få betalt för vad de uträttar utan det är vinstnivån i företaget eller den sociala bakgrunden som klass, kön eller etnicitet som bestämmer lön. Godtycket växer som grund för lönen.

Är sanningen att facket och löntagarna har försvagats och att anställningsskyddet urholkat låglönearbetarnas ställning så att facket inte längre kan skydda de lägst avlönades löner?

Men utjämnar inte skatterna mycket av de skillnader som finns i inkomsterna före skatt? Svaret är: mindre än de flesta tror. Skattesystemet i Sverige omfördelar ungefär lika mycket eller lite som i USA och Storbritannien. I en OECD-jämförelse med 8 länder ligger Sverige på 6:e plats när det gäller skattesystemets förmåga att utjämna.

Det sker visserligen en kraftfull utjämning via den offentliga finansieringen av en rad tjänster såsom sjukvård och skola. Men de pengar vi har i handen för mat, bostad och kläder blir allt mer orättvist fördelade.

Skattereformen för drygt tio år sedan innebar att den statliga skatten minskade i betydelse för utjämningen av inkomsterna. Tanken var att kompensera detta genom högre barnbidrag, men detta fullföljdes inte. Nu finns istället ett starkt tryck på att sänka förmögenhets- och kapitalskatterna. Skattepolitiken riskerar därför att allt mindre omfördela inkomsterna.

Regeringen tillsatte förra mandatperioden en kommitté under ledning av Joakim Palme för att göra ett bokslut över 90-talet. Gruppen kom till slutsatsen att Sverige är på fel väg. Men regeringen har ännu inte dragit några slutsatser utifrån det omfattande arbete kommittén presenterade.

Det sker en satsning på barnfamiljerna men räcker det för att skapa en jämnare inkomstfördelning? Regeringen måste under hösten lägga fram en handlingsplan för hur Sverige skall bli ett rättvisare samhälle. Den får inte avsäga sig ansvaret för att Sverige blir ett allt ojämlikare samhälle....

Den inledande frågan kvarstår: Varför är int.e fler upprörda över de ökade inkomstskillnaderna? Man brukar säga att under 1980-talet gjorde de rika i flera länder uppror mot de fattiga och krävde lägre skatter.

Frågan är om det som nu händer är att medelklassen i Sverige inte längre bryr sig om att fler är fattiga, att invandrarna lönediskrimineras och att servicearbetarna knappast länge har råd att bo i de städer vars invånare de skall ge service.

Folkpartiets vandring åt höger och krav på arbetskraftimport med låglöner är ett tecken på detta.

Dan Andersson (LO:s chefsekonom), Albin Kainelainen (LO-ekonom)