ÅSIKT

Lägg ner FN!

Foto: AP
KVARLEVA Alexander Bard och Jan Söderqvist skriver i sin debattartikel att FN har spelat ut sin roll. Världen är annorlunda nu jämfört med hur den var efter andra världskriget. Bilden är från Bosnien.
DEBATT

I dag är det FN-dagen. En meningslös dag. FN borde läggas ner. En församling av förenta nationer är inte svaret på någon av vår tids ödesfrågor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I ett informationssamhälle krävs ett världsparlament byggt på principen en man en röst – globalt.

Det skriver Alexander Bard och Jan Söderqvist som i dag utkommer med sin bok ”Det globala imperiet – informationsålderns politiska filosofi”.

I dag är det FN-dagen. Det är därför det flaggas överallt. Det är därför det hålls möten och manifestationer världen över. Det är därför barnen skriver dikter i skolan och grupparbetar på temat fred och tolerans. Den 24 oktober 1945 trädde FN-stadgan i kraft, och sedan dess firas denna dag i alla upptänkliga former, inte minst i det internationalistiskt sinnade Sverige.

Vi har till och med en särskild FN-bön, där vi ber Gud om hjälp att se mångfaldens gåvor och att respektera varandras egenart, och där vi ber honom att hindra maktbegäret från att växa sig starkt.

Alla dessa små barn som skaldar och broderar, allt detta konfererande och bedjande, alla dessa nationella parlamentariker som säger vackra saker om samförstånd och samhörighet, det är naturligtvis sympatiskt och berömvärt på sitt sätt. Icke desto mindre är det hög tid att börja diskutera en avveckling av hela projektet. Vi måste börja tala om samförstånd och samhörighet utifrån helt andra förutsättningar.

Till att börja med finns det en lång rad högst konkreta och anmärkningsvärda brister i organisationen. Inom FN frodas korruption och ineffektivitet av svindlande proportioner: miljonsummor försvinner i luft- och bluffbetonade projekt, konton länsas av obehöriga händer. Det betalas ut absurt överdimensionerade löner, ofta för uppdrag av tvivelaktigt värde.

Transparens och tydligt definerad ansvarsfördelning är obekanta begrepp. Aldrig så ambitiösa ansträngningar att reformera organisationen stöter förr eller senare på patrull i form av revirbevakning och ett aggressivt månande om nationalistiskt färgade särintressen.

Ute på fältet, där det inte sällan står tiotusentals människoliv på spel, har FN upprepade gånger grundligt misslyckats på grund av obeslutsamhet och diffusa mandat. Som i Mogadishu, som i Rwanda, som i Srebrenica, och så vidare. Men de avgörande svagheterna är strukturella. Verksamheten vilar på en idémässig grund som är svårartat otidsenlig. En församling av förenta nationer är inte svaret på någon av vår tids ödesfrågor.

1945 var läget annorlunda. Nationen var fortfarande ett höggradigt relevant koncept, och efter det att många av världens stora och betydande nationer hade utkämpat ännu ett långt och fasansfullt krig, fanns det goda skäl att försöka skapa ett forum där oenighet nationer emellan skulle kunna hanteras förutan blodbad. Detta var något nytt.

Den förhärskande bilden av förhållandet mellan nationerna hade dittills byggt på en föreställning om en ständigt blodig rivalitet. Konflikten gällde makt och välstånd, ändliga resurser i ett tänkt nollsummespel, och kriget låg helt i linje med den industrialiserade nationens politiska dynamik.

Kriget var, med von Clausewitz formulering, blott en fortsättning av politiken med andra medel. Vad det enastående blodiga 1900-talet lär oss är främst just detta: industrialismen och nationalismen utgör tillsammans en enda stor samhällelig mobilisering för krig. Denna insikt kunde, med tanke på den kärnvapenteknologi som kom till spektakulär användning under det andra världskrigets slutskede, skrämma vem som helst från vettet.

FN-idén innebar en perspektivförskjutning: de internationella relationerna skulle nu tänkas som ett ömsesidigt berikande samarbete mellan parter som erkänner varandras okränkbara suveränitet. Detta är radikalt i flera avseenden. Dels innebär det en modifiering av nationsbegreppet, från att ha varit en social och kulturell bas för en ofrånkomlig rivalitet, till att bli en integrerad del av en institutionaliserad samverkan, där sociala och kulturella skillnader spelar en underordnad roll. Dels innebär det en förändring av synen på världsekonomin och geopolitiken, från att ha varit ett nollsummespel, där den enes vinster måste motsvaras av den andres förluster, till att bli ett plussummespel där den enes vinster förutsätter att också den andre åtminstone långsiktigt kan räkna med vinst för egen räkning. Därmed skulle också fred vara ett oemotståndligt attraktivt alternativ till krig.

Allt detta är vackert tänkt, men bygget vilar redan från början på lösan sand. Här finns ett inbyggt systemfel som förklarar organisationens låsningar och handlingsförlamning. De grundläggande FN-dokument vi idag flaggar för är nämligen så till den grad motsägelsefulla att en logisk kortslutning är oundviklig. En praktisk implementering av dess stolta paroller är per definition omöjlig.

I stadgarnas andra artikel, första paragrafen, fastslås att organisationen grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet. Samtidigt påstår sig FN utgöra ett värn för en rad universella principer. I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna talas det därför om vad varje människa har rätt att kräva och vad ingen människa ska behöva utstå. Alla människor, påstår FN, är födda fria och lika i värde. Alla har, till exempel, rätt att fritt förflytta sig inom sitt land, att lämna sitt land, och att återvända igen. Alla har rätt till inte bara ett arbete, utan även till tillfredsställande arbetsförhållanden. Och det låter ju utmärkt.

Men hur kan dessa universella rättigheter upprätthållas om varje medlemsnation samtidigt har sin okränkbara suveränitet inskriven i stadgarna?

Det enkla svaret är att det naturligtvis inte går. Universella rättigheter av alla sorter kan bara vara tjusiga fraser så länge den nationella suveräniteten sitter i högsätet. Detta är det olösliga problemet i varje form av internationellt, det vill säga: mellanstatligt, samarbete. Det utgår från den suveräna nationens koncept. Följaktligen kan varje diktator i lugn och ro fortsätta att koka sina politiska meningsmotståndare i asfalt, åtminstone så länge han inte kan sägas hota omvärlden med massförstörelsevapen. Om FN till slut bestämmer sig för att sanktionera ett ingripande i Irak, har det ingenting med några universella rättigheter att göra.

Med hänvisning till den nationella suveräniteten kan vilka omänskliga rättighetskränkningar som helst sopas under en matta av liknöjd konsensus. I Saudi-arabien kan man, till exempel, fortsätta att bedriva könsapartheid, och i Kina och Iran kan man fortsätta att fängsla och tortera demokratiförespråkare. Denna inställning går hand i hand med den kulturrelativism som dominerar dagens cyniska debattklimat, enligt vilken allt tal om universella rättigheter är att betrakta som västerländsk imperialism.

Den nationella suveräniteten och kulturrelativismen är dock på fallrepet. Det internationella perspektivet, som har den suveräna nationen som grundläggande byggsten, är på väg att bytas ut mot det globalistiska, som är något helt annat. Och därmed är det hög tid att stänga FN-butiken.

Idén om nationell suveränitet var ursprungligen, efter det att nationerna föddes ur de blodiga religionskrigen, knuten till regentens suveränitet. I dag är begreppet oerhört problematiskt. Under efterkrigstiden har statens suveränitet i stor utsträckning varit kopplad till en nationell ekonomi som staten förväntades kontrollera. Men idag finns det inte längre några nationella ekonomier som någon stat kontrollerar. Den omtalade ekonomiska globaliseringen måste ovillkorligen följas av en politisk globalisering.

Politisk makt måste utövas där de politiska frågorna befinner sig. Vi kan redan se hur dessa en efter en lämnar den nationalstatliga nivån: miljö, försvar, finans, hälsovård, brottsbekämpning, och så vidare.

Vad vi då de facto ser, är hur en världsstat gradvis växer fram. Det finns helt enkelt inget funktionellt alternativ till en global plattform för maktutövning. Vi kan överhuvudtaget inte tala om demokrati i ett informationssamhälle utan ett världsparlament, byggt på principen en man, en röst, globalt! Så när ni idag sjunger FN:s lov, kom ihåg att det är dags att börja tänka på refrängen.

Alexander Bard , Jan Söderqvist