ÅSIKT

Torskstoppet kommer att sänka yrkesfisket

- Jag har ingen aning om vad jag ska göra om det blir ett fiskestopp, kanske får jag stämpla, sade fiskaren Bertil Dahl uppgivet när han och hans yrkesbröder åkte till Stockholm för att demonstrera förra månaden Han får medhåll av Kaj Larsson på Aftonbladet debatt i dag.
DEBATT

Fiskeriverket presenterar i dag delar av sitt uppdrag att ta fram ett underlag om torskstoppet som ska införas 1 januari 2003. Jordbruksdepartementet har beräknat kostnaderna till en miljard kronor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

En miljard skattemedel i havet till ingen nytta, menar Kaj Larsson, före detta riksdagsman och sakunnig i fiskerifrågor.

Han skriver på Aftonbladet Debatt i dag: Jag vädjar till politikerna att återgå till en rationell och konsekvent fiskepolitik i stället för att ruinera många småfiskare.

En demokratisk marknadsekonomi kräver ett visst mått av förutsägbarhet för att fungera. Företag behöver veta att en stat agerar rationellt för att våga göra långsiktiga investeringar i lokaler, utrustning och arbetskraft. Utan denna rationalitet kan inte företag vare sig bestå eller utvecklas. Men redan inom de närmaste veckorna kommer vi att få se våra första konkurser på grund av ett illa underbyggt, ogrundat och kanske olagligt svenskt unilateralt torskstopp.

Den första veckan i september förhandlade nio länder runt Östersjön om dess fiskekvoter. Sverige menade att inget fiske borde ske i det östra torskbeståndet, övriga länder förordade ett oförändrat fiske, och slutligen enades parterna om en i princip oförändrad torskkvot på 75 000 ton. Genom detta internationellt fattade beslut valde hundratals svenska fiskare och egenföretagare i branschen att investera och förbereda sig för det nästföljande årets fiske. Men denna gång blev det annorlunda.

Efter valnattens och de nästföljande dagarnas turbulens beslöt man att Sverige unilateralt skulle stoppa allt sitt torskfiske under minst ett år. Kvoten skulle inte användas, utan frysas inne. Detta hade aldrig någonsin skett förut, vare sig i Sveriges eller EU:s historia.

Flera hundra konkurser lär nu följa: yrkesfiskare, trål- och garnbindare, hamnlotsar och beredningsföretag kommer att drabbas. Man har lovat att ersättning ska utgå, men till vilka, hur mycket och när sker utbetalningen? Och även om ett beredningsföretag får viss ersättning under ett år, hur många tror att dessa kommer att ha kvar sina inarbetade handelskanaler om ett år?

På vilken grund har man då fattat ett så drastiskt beslut som ett unilateralt stopp? Ja, det enda som är säkert är att det inte vilar på någon biologisk grund. Grunden för beslutet står att läsa i den biologiska rådgivningen, och vad än (mp) säger, framgår det att ett fiske kan ske och att besluten är i linje med den biologiska rådgivningen. Den som tvivlar är välkomna att se på Internationella Havsforskningsrådets egen hemsida (www.ices.dk). Trots detta har Sverige valt att säga nej till denna lösning. Och genom att Sverige valt att gå längre än vad biologin säger har man också valt att såga av den gren man själv sitter på.

Det torde ha framgått med all önskvärd tydlighet att beslutet är politiskt grundat. Men i grunden är det också ett svar på om vi skall agera inom EU eller om vi skall ställa oss utanför. Hur (mp) ställer sig till EU är välkänt, men vi har sedan länge beslutat att Sverige ska vara en del av EU, och däri ingår att acceptera vissa delar som vi inte valt själva om vi stått ensamma. Fiskeripolitiken är en minst lika integrerad EU-politik som jordbrukspolitiken, ändå skulle ett beslut om att avstå från de jordbruksstöd Sverige har rätt till att te sig som rätt orimligt. Ändå väljer man nu att driva denna linje, oaktat de problem som med sannolikhet kommer att uppstå, och oaktat den avgörande frågan: Kan Sverige, i strid med internationellt gemensamt fattade beslut, gå en egen väg trots att det saknas något större biologiskt stöd för en sådan åtgärd?

Man har hävdat att Sverige på detta sätt går före och sätter press på de andra länderna att vidta samma åtgärder och att man agerat på samma sätt som vid utsläpp av miljögifter. Men det är lätt att hamna fel om man tror att ett ton PCB-gifter i Östersjön är detsamma som ett ton torsk. Torsk är inget gift. Torsk ger god mat åt konsumenter och tusentals arbetstillfällen åt yrkesfiskare, sportfiskare, hamnar, redskapstillverkare och beredningsindustrin. Och, det tål att upprepas, så länge den biologiska rådgivningen ger denna möjlighet att fiska, så bör man också göra det. Och sanningen är nog att de enda som kanske stärks av denna åtgärd är de som känner mindre press att vidta åtgärder och de som förordar isolationistisk politik framför samarbete inom gemenskapen.

På ett plan finns det dock en likhet med agerandet vid miljögifter. Vi vet att det finns ett stort fusk vid landningarna av torsk. Vi vet också att EU-kommissionen vid sina kontroller liksom den svenska kustbevakningen och inspektioner av EU-länderna runt Östersjön inte har några större anmärkningar. Vidare har EU-kommissionens rapportörer konstaterat att kontrollen på andra sidan Östersjön är näst intill obefintlig.

Detta antagande gör man också hos ICES, även om man inte säger det högt. Det är av dessa skäl som dessa länder så snart som möjligt bör bli medlemmar i EU. På samma sätt som vi ger dem tillgång till de medel som behövs för att bygga upp rena fabriker och reningsverk, ska vi ge dem medel för att kunna bygga upp kustbevakning, landningskontroll och en effektiv administration.

Men i stället har vi nu valt att stigmatisera svenska fiskare som varit de mest pådrivande i hela Östersjön för att införa minimimått, skonsamma trålmodeller, fiskestopp vid lekperioder och en mängd andra åtgärder.

Vi står nu inför ett vägval. Rapporter från ICES visar att Nordsjöns torskbestånd, till skillnad från Östersjöns, är i sämre kondition än någonsin. Och EU-kommissionen lär gå ut hårt för att nå en verkningsfull återhämtningsplan. Men den nuvarande svenska logiken talar för att Sverige går ut och säger nej till allt vad fiske och återhämtningsplan heter, precis som man sade om Östersjön. Det skulle dock vara förödande, för EU-kommissionen behöver allt stöd den kan få, inte bara för att sätta press på andra utan även vara redo att nå en kompromiss. Låt oss därför undvika EU-kommissionens reaktioner i samband med Östersjöförhandlingarna i september, nämligen: ”Varför ska vi lyssna på Sverige, de säger ju ändå nej till allting?”

Under Margareta Winbergs tid som jordbruksminister grundlades en tydlig politisk linje där den långsiktiga omsorgen för fiskeribestånden var lika självklar som behovet av gemensamma lösningar för gemensamma problem. Sverige var pådrivande och EU-kommissionen såg en allierad i oss, och till och med Danmark och Tyskland fick motvilligt ge efter för vår argumentation.

Trots att Sverige ibland stod ensamt i Östersjön bland nio länder drev vi på och har nu fått ett torskbestånd som enligt ICES under de senaste fyra åren har vuxit, och fiskas med EU:s mest skonsamma trålmodell.

Den framgångsrika grunden för detta låg i en konsekvent och benhård hänvisning till ICES. Taktiken var framgångsrik eftersom motparterna svårligen kunde argumentera mot det som framgick av den biologiska expertisen. Samtidigt var vi också mycket medvetna om att det alltid i slutändan var viktigt att ha med alla på tåget, för ett beslut som nio länder står bakom har betydligt större genomslagskraft än ett ensamt lands beslut.

Min uppmaning och vädjan blir därför: Återgå till en rationell och konsekvent fiskeripolitik där vi är en del av det internationella samarbetet i stället för att stå utanför det. Gå tillbaka till den biologiska rådgivningen som grund för era förhandlingar i stället för politiska idealbilder. Arbeta på att förbättra den gemensamma kontrollen i Östersjön. Och håll inte hundratals småföretag, som snart står vid ruinens brant, på sträckbänken genom ett dåligt underbyggt beslut.

Kaj Larsson (före detta fiskeripolitisk sakkunnig och riksdagsledamot s)

ARTIKELN HANDLAR OM