ÅSIKT

Asien chockas av vår syn på sex

MAGSTARKT Piskscenen i ”Jalla Jalla” blev för mycket för publiken när Karin Alfredsson visade den i Nepal.
DEBATT

I bland kan den som menar väl i stället rusta för jordens kulturkrock. Så blev fallet när jounalisten Karin Alfredsson var i Nepal för att diskutera journalistikens roll i konflikternas Sydasien.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Under en föreläsning visade hon filmen ”Jalla Jalla!”. ”Plötsligt såg jag sexualiseringen av det svenska mediesamhället genom andras kulturella ögon”, skriver Karin Alfredsson på Aftonbladet debatt i dag.

Jag befann mig i Kathmandu i Nepal tillsammans med tio tv-nyhetsredaktörer från fem sydasiatiska länder. Uppgiften, från FN:s biståndsavdelning, var att diskutera och försöka förändra journalistikens roll i konflikternas Sydasien. Att få dessa journalister att förstå och förklara bakomliggande faktorer, till exempel bakom propagandakriget mellan Indien och Pakistan, i stället för att förvärra motsättningarna.

Den första dagen hade gått bra. Till och med pakistanierna och indierna var hyggligt sams, vi utsända västerlänningar hade balanserat och kände oss nöjda.

Så skulle det bli kvällsunderhållning.

Jag hade haft i uppgift att ta med mig en svensk spelfilm som kunde roa dessa tv-människor och hade valt Josef Fares "Jalla Jalla!", och vänligt nog fått låna en engelsktextad version av filmbolaget. Jag presenterade filmen som en film om kulturkollissioner i Sverige och arrangerade äktenskap och alla bänkade sig.

Efter tio minuter insåg jag att jag glömt en sak. En förödande liten detalj.

Filmen handlar visserligen om Roro, hans svenska flickvän och libanesiska familj och deras idéer om giftemål, men den andra bärande historien är Roros svenske kompis Måns erektionsproblem.

Vid den första sexscenen reste sig de muslimska kvinnorna och gick. När Måns handlar sexhjälpmedel i en affär nedlusad med plastdildos gick huvuddelen av männen. Till sist satt bara några hårdhudade kvar, mest av artighet, tror jag.

Jag hade svårt att sova på natten.

Det som skrämde mig mest var att jag inte kom ihåg Måns-historien och därmed hur stor del av filmen som handlade om sex.

Jag såg filmen när den var ny och det som hade fastnat i mitt minne var berättelsen om Roro. Hade jag kommit ihåg scenen där Måns piskas av sin fästmö hade jag självfallet aldrig tagit med den till Sydasien. Sex har blivit så vanligt i svenska medier att jag (vi?) inte ens lägger det på minnet.

Det har hänt mig förr. Att jag plötsligt fått syn på sexualiseringen av det svenska mediesamhället genom andras kulturella ögon.

Som när jag hade föreläst om svenska medier i Vietnam och tagit med mig en bunt svenska kvällstidningar. Att förklara för vietnameser varför ”Så får du bättre sommarsex” är den bästa nyheten på en löpsedel är ingen enkel uppgift.

Sedan dess har jag börjat studera. Nyligen handlade det om ”bättre höst-sex” och allt som innehåller ordet Viagra ger naturkatastrofsrubriker. Det begriper ingen vietnames, och knappast jag heller. Kan allt som handlar om sexualitet verkligen vara så intressant?

Eller när jag i december månad tog emot en studiegrupp zambiska journalister. De häpnade över jätteannonserna för H&M, med underklädesmodellen i högklackat.

– Hur kan ni ha det så här på gatorna? Reagerar inte kvinnorna!? Är det här den bild som era barn ska stöta på överallt? Vilken kvinnosyn leder det till?!

Tja, vad säger man? Jovisst finns det folk som protesterar. Någon sorts debatt brukar dyka upp då och då. Men egentligen är det väl så att vi vant oss och slutat se.

Vad finns det för risker med det, förutom katastrofer en kylig kväll i Kathmandu? Plötsligt var hela seminariet i fara, motsättningen mellan oss västerlänningar och sydasiaterna kunde växa till en avgrund och hela projektet kunde haverera.

Allt var mitt fel. Och en effekt av att jag slutat se.

PS: Nej, hela Sydasienprojektet

havererade inte på grund av min filmvisning. Jag bad gruppen om ursäkt och det blev ingen stor sak. Men jag sov mycket dåligt minst en natt.

Karin Alfredsson (journalist)